Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring-om du henne rätt kan bära-om du bär henne rätt

Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring-om du henne rätt kan bära-om du bär henne rätt

Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring

Ett forum för diskussion kring konstnärerna och deras situation i Sverige. Svensk kulturpolitik sett med konstnärs och med politikers ögon. Vill du också skriva här? Skicka mig ett mail-så får du ett eget konto på denna blog.Välkommen.

150 Nya miljoner till kulturen

Kulturpolitik på riksdagsnivåPosted by Eva Lindgren 2007-04-22 18:43:51
Enligt City den 17 april vill Lena Adelsohn Liljeroth att kulturen ska förstärkas med 150 miljoner. Man flaggar för en långsiktig strategi för att stärka barn och ungsomskulturen. Kronor och ören redovisas närmare i budgetpropositionen för 2008. Waldemarsudde får 2 miljoner, försöksverksamhet med hantverkslärlingar inom silversmide, möbelkonservator och tenngjutning ska permanentas. Regeringen visar med all önskvärd tydlighet att kulturpolitiken är ett prioriterat område.Vi får väl se hur det blir med det!
  • Comments(0)//frihet.maskdesign.se/#post25

Konstnärernas villkor av Gunilla Tjernberg m.fl (kd, m, fp, c)

Kulturpolitik på riksdagsnivåPosted by Eva Lindgren 2007-01-28 16:54:11

Konstnärernas villkor

av Gunilla Tjernberg m.fl. (kd, m, fp, c)


1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 1

2 Förslag till riksdagsbeslut 2

3 Inledning 3

4 Konstnärlig frihet 3

5 Konstnärernas arbetsmarknad 3

6 Pensioner 4

7 Konstnärer inom teater, dans och musik 4

7.1 Fria grupper och Teateralliansen 4

7.2 Dansare och sångare 5

8 Bild och form-konstnärer 5

8.1 Konstnärsstöd och ersättningar 5

8.2 Utställningsmöjligheter 6

8.3 Ersättning för upphovsrätt 6

8.4 Skatteregler för konstområdet 7

2 Förslag till riksdagsbeslut


1.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konstnärliga yrkesutövares särskilda villkor i förhållande till de allmänna trygghetssystemen.1


2.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konstnärernas arbetsmarknad.2


3.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konstnärernas pensioner.


4.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av stödet till de fria grupperna för att det skall kunna omfattas av pris- och löneomräkning.


5.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dans- och sångutbildningen.3


6.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av de statliga konstnärsstöden och ersättningarna.


7.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utställningsmöjligheter.


8.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av fördelningen av den statliga upphovsrättsersättningen.4


9.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn som syftar till att göra det möjligt för företag att skriva av inköp av samtidskonst.1



1Yrkandena 1 och 9 hänvisade till SkU.

2Yrkande 2 hänvisat till AU.

3Yrkande 5 hänvisat till UbU.

4Yrkande 8 hänvisat till LU.

3 Inledning

Den skapande kulturen låter oss se verkligheten ur nya perspektiv. Konstnärer och kulturskapare bjuder in oss att se världen med deras ögon, gestaltat i färg, form, rörelse, ord eller ton. Med sitt skapande berikar de många människors liv, och deras konst skänker ett mervärde till samhället. Vi, Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet, menar att det offentliga har ett ansvar för att skapa förutsättningar för konstnärerna att få drägliga livsvillkor och möjligheter att utöva sin konst utan att ekonomiskt behöva stå på ruinens brant. För detta krävs förändringar av såväl inkomstskatter som villkor för företagande men också anpassningar av samhällets trygghetssystem så att de tar rimlig hänsyn till konstnärernas speciella arbetsvillkor och livssituation. Målet är att ge konstnärer större möjligheter att leva på inkomsterna från sitt skapande.


4 Konstnärlig frihet

Den konstnärliga friheten är en förutsättning för ett livskraftigt kulturliv, och det är därför viktigt att kulturpolitiken verkar stödjande utan att vara styrande. Det bör vara en mångfald av människor med olika bakgrund som leder arbetet i de nämnder, institutionsstyrelser och organisationer som har inflytande över kulturens utveckling. Staten måste ta ett ansvar för att i nämnder och styrelser skapa en sammansättning som så långt det är möjligt garanterar opartiskhet och som är öppen för konstnärligt nyskapande och mångfald.

Konstnärlig frihet innebär dock inte att kulturen är problemfri eller att den står ovanför regler och ansvar. Vad som är god smak kan inte läggas fast av någon statlig nämnd, men konstnärer måste precis som andra människor ta ett ansvar för det de skapar.


5 Konstnärernas arbetsmarknad

Konstnärernas arbetsmarknad skiljer sig från situationen inom de flesta andra yrken. Om fast arbete är det vanliga på arbetsmarknaden i stort, är arbeten inom kultursektorn oftast tillfälliga. Utredningar visar att de statliga ersättningarna och bidragen har ökat väsentligt i betydelse för de yrkesverksamma konstnärerna och för deras möjlighet att ägna sig åt sitt konstnärliga arbete. En bidragande orsak till detta är bland annat att arbetslösheten inom konstnärsyrkena är fortsatt hög. Ett enigt kulturutskott har i ett yttrande påpekat för arbetsmarknadsutskottet att när tillämpningen av a-kasseregler och aktivitetsgarantin ska utformas måste särskild hänsyn tas till kulturarbetarnas specifika arbetsvillkor. Än viktigare är dock att undanröja de hinder som finns för att konstnärerna själva ska kunna försörja sig på sitt yrke. Det handlar till exempel om inkomstskatteförändringar och förenklade regler för företagande. Vi föreslår därför att en översyn, liknande Konstnärerna och trygghetssystemen som gjordes för några år sedan, ska genomföras med fokus på vilka lagändringar som krävs inom till exempel företagar- och skatteområdet för att konstnärerna i större utsträckning ska kunna leva på sin lön.


6 Pensioner

Konstnärerna påverkas ofta av beslut som fattas inom andra politikområden än kulturpolitiken. Den nödvändiga och politiskt brett förankrade pensionsreformen, som genomfördes för ett par år sedan, fick flera negativa konsekvenser för konstnärer. Särskilt hårt drabbades konstnärer inom dans- och musikområdena på grund av dessa yrkens speciella karaktär. Till exempel innebär omställningen till att samtliga yrkesaktiva år ska ligga till grund för den framtida pensionen stora problem för dessa grupper. Andra olösta frågor för konstnärernas pensioner har varit de uteblivna kompletterande tjänstepensionerna för anställda vid sceninstitutionerna, pensionerna för de fria grupperna och de kraftigt höjda pensionspremierna.

Regeringen har nu till sist i budgetpropositionen för 2006 kommit med en ekonomisk kompensation när det gäller de höjda pensionspremierna, men kvar finns fortfarande två olösta frågor. För det första den kompletterande tjänstepensionen. De anställda vid sceninstitutionerna får i dag enbart 1 % i kompletterande tjänstepension till skillnad från övriga statsanställda som får 2 %. Det är inte rimligt. För det andra gäller det frågorna kring det så kallade Pisaavtalet som ger dansare och sångare möjlighet att pensioneras redan i 40-årsåldern. Det är upprörande att år efter år får gå utan att regeringen finner en lösning på dessa problem. I årets budgetproposition sägs återigen att regeringen ska återkomma i frågan. Det är ett hån mot de konstnärer som väntar på ett besked från regeringen.


7 Konstnärer inom teater, dans och musik

Situationen för konstnärer inom dans-, teater- och musikområdet ser väldigt olika ut. Inom gruppen finns de som har förhållandevis trygga villkor genom en anställning vid någon av landets kulturinstitutioner men där finns också de som är helt fristående eller knutna till en fri grupp.


7.1 Fria grupper och Teateralliansen

De fria grupperna står för en stor andel av de föreställningar som framförs i Sverige varje år. Deras verksamhet är ofta nyskapande och de har stor betydelse för förnyelsen av kulturlivet. Staten ger ett stöd till de fria grupperna som fördelas av Kulturrådet. Stödet omfattas inte av någon pris- och löneomräkning trots att större delen av anslaget går till just löner. Detta gäller även anslaget till Teateralliansen AB. Vi anser, liksom Kulturrådet, att det bör vara en självklarhet att även dessa anslag ska omfattas av pris- och löneomräkning, och därför bör beräkningen av stödet ses över.


7.2 Dansare och sångare

Dansare och sångare har i många fall en kort karriär. Särskilt för dansare kan de fysiska förutsättningarna att utöva yrket, även utan skador, upphöra i 40-årsåldern. Då återstår många år i yrkesverksamhet. Därför bör det i grundutbildningen för såväl sångare som dansare alltid finnas en förberedelse till en alternativ karriär och en planering för omskolning eller vidareutbildning. Dansare och sångare som lämnat karriären har erfarenheter som skulle kunna tas till vara inom olika delar av samhället. Regeringens föreslagna karriärväxling för dessa grupper när de går i pension är ett steg i rätt riktning, men vi anser att arbetet med en alternativ karriär måste påbörjas redan under utbildningen.


8 Bild- och formkonstnärer

Bild- och formkonstnärer är den grupp av konstnärer som har svårast att försörja sig på sitt konstnärliga yrke. Det är därför angeläget att ta reda på vilka orsaker som ligger bakom detta och vad staten kan göra för att ta bort eventuella hinder för konstnärerna att försörja sig på sitt yrke.


8.1 Konstnärsstöd och ersättningar

Få bild- och formkonstnärer klarar i dag sitt uppehälle enbart på inkomsterna från sitt konstnärliga yrke. Konstnärernas bruttoinkomster är mycket låga särskilt med tanke på att majoriteten har en högskoleutbildning bakom sig. För att öka konstnärernas möjligheter att försörja sig på sin konstnärliga verksamhet och minska behovet av så kallade ”brödjobb” vid sidan av det konstnärliga arbetet finns ett antal statliga stöd och ersättningar. Dessa ges oftast i form av projektbidrag eller arbetsstipendier och fördelas till största delen av Konstnärsnämnden. Tendensen under de senaste åren har varit att stöden ges i allt högre belopp till allt färre konstnärer. Vi vill i detta sammanhang även ta upp frågan om den så kallade inkomstgarantin för konstnärer. Vi anser att det kan ifrågasättas om det är rimligt att ca 150 konstnärer ska få en livstidslön eller om det i stället vore bättre att sprida stödet till fler. Det får dock inte vara fråga om alltför korta stipendier utan om fler långtidsstipendier på 10–20 år. Vi anser att staten bör överväga nya metoder och stödformer som kommer fler konstnärer till del. En översyn av de nuvarande stödformerna bör därför göras.


8.2 Utställningsmöjligheter

Utställningarna utgör viktiga mötesplatser där konstnärerna får möjlighet att presentera sina verk för publiken. Att komma i kontakt med sin publik och möjliga kunder är av avgörande betydelse för konstnärens yrkesutövande. För att sprida denna form av kulturverksamhet och därigenom också öka deltagandet i kulturlivet är arrangörsfrågan ett centralt kulturpolitiskt område. Stödet till arrangörer inom området är fortfarande mycket begränsat och behovet av vidgade utställningsmöjligheter för yrkesverksamma konstnärer är stort. I utredningen En konst att leva konstateras att drygt 4 % av konstnärerna i åldern 45–64 år inte haft någon utställning under de senaste åren trots att de anser sig vara yrkesverksamma.

De offentliga institutionerna har en stor betydelse för att sprida kunskap om den moderna konsten. De har därför också stora möjligheter att skapa ett intresse för konst av samtida, aktiva konstnärer. I dag ägnas dock en ytterst liten del av museernas och konsthallarnas verksamhet och budget till nu aktiva svenska konstnärer. Det är nödvändigt att de offentliga institutionerna tar ett större ansvar på detta område.


8.3 Ersättning för upphovsrätt

Konstnärer har laglig rätt till viss upphovsrättslig ersättning vid fotokopiering av deras verk. Staten och Kommunförbundet betalar årligen en klumpsumma för rätten att fotokopiera konstverk framför allt i undervisningssyfte. Resurserna betalas till företaget Bonus-Presskopia som på uppdrag av ett antal medlemsorganisationer/förbund bevakar rättsinnehavarnas ekonomiska intressen. Bonus-Presskopia träffar också avtal för medlemsorganisationernas räkning om fotokopiering ur upphovsrättsligt skyddat material. Resurserna fördelas sedan via Bonus till medlemsorganisationerna som i sin tur och efter egna regler fördelar resurserna till konstnärerna. Eftersom det rör sig om förhållandevis små resurser fördelas de oftast inte till varje enskild konstnär som fått ett verk kopierat utan i stället i form av stipendier.

Medlemsorganisationerna i Bonus representerar olika konstnärsgrupper som till exempel bildkonstnärer, fotografer, tecknare, tonsättare och författare. Bonus tillåter dock bara en medlemsorganisation för varje konstform. De mindre konstnärsorganisationerna får alltså inte ansluta sig till Bonus. Givetvis bör statens kopieringsersättning gå till alla de konstnärsorganisationer som ställer sina medlemmars verk till förfogande för kopiering. Alla konstnärer måste på samma villkor få del av den upphovsrättsliga ersättningen. Eftersom Bonus-Presskopia inte tillåter alla konstnärsorganisationer att bli medlemmar måste staten överväga om den nuvarande metoden är den bästa för att fördela den statliga upphovsrättsersättningen. En utvärdering av det rådande fördelningssystemet bör göras.


8.4 Skatteregler för konstområdet

Det finns många andra angelägna frågor om hur vi kan öka konstnärers möjligheter att försörja sig på sitt yrke. Det handlar till exempel om hur skatteregler kan justeras för att inte hämma konstnärernas utkomstmöjligheter och hela konstmarknadens utveckling.

Vi anser att det inte är rimligt att det ur skattesynpunkt är gynnsammare för ett företag att köpa designade fåtöljer än att köpa ett konstverk. Avskrivningsreglerna bör ses över för att öka företagens möjligheter att köpa in konst av nu levande konstnärer. Därmed skulle marknaden öppnas för landets konstnärer. Regeringen bör återkomma med ett förslag med denna inriktning.

Ett annat problem är den så kallade gallerimomsen som gör skillnad på om en konstnär själv säljer sitt verk eller som en gallerist gör det. En konstnär som själv säljer sitt verk betalar 12 % moms medan en gallerist betalar 25 % moms. Det är inte rimligt. Detta är bara ett exempel av många på inkonsekvenser när det gäller momsen på kulturområdet.

Riksdagen har gett regeringen i uppdrag att tillsätta en utredning som ska se över momsreglerna i syfte att åstadkomma en enhetlig momssats på kulturområdet. Utredningen (dir. 2002:141) presenterade ett delbetänkande i juni 2005. I betänkandet föreslås införande av en enhetlig momssats för alla varor och tjänster på 21,7 % istället för de nuvarande tre nivåerna 25,12 och 6 %. Partierna har ännu inte behandlat denna fråga, men vi vill redan här påpeka att vi ser stora nackdelar på kulturens område med ett sådant förslag. Vi kommer därför aktivt att bevaka den fortsatta beredningen av frågan.


Stockholm den 29 september 2005


Gunilla Tjernberg (kd)


Kent Olsson (m)


Lennart Kollmats (fp)



Birgitta Sellén (c)






Sveriges riksdag

100 12 Stockholm 

Telefon: 08-786 40 00 (växel) Frågor om riksdagen

Telefon: 020-349 000 

E-post: riksdagsinformation@riksdagen.se Om webbplatsen


  • Comments(4)//frihet.maskdesign.se/#post11

Kulturutskottets betänkande-2005-06

Kulturpolitik på riksdagsnivåPosted by Eva Lindgren 2007-01-28 16:47:08

Kulturutskottets betänkande


2005/06:KrU18



Konstnärsfrågor - särskild ordning



Sammanfattning


Kulturutskottet tar i betänkandet upp motioner från allmänna motionstiden 2004 och 2005 med förslag om olika konstnärsfrågor. Utskottet som tidigare under mandatperioden har avstyrkt likadana eller snarlika yrkanden, avstyrker nu i särskild ordning samtliga motionsyrkanden i detta betänkande.


Utskottet avser att behandla en rad motionsyrkanden om konstnärsfrågor på ett mer ingående sätt i betänkande 2005/06:KrU10.





Utskottets förslag till riksdagsbeslut



Tidigare behandlade motionsförslag


Riksdagen avslår motionerna 2004/05:Kr233 yrkande 22, 2004/05:Kr239 yrkandena 1 och 14, 2004/05:Kr289 yrkandena 1, 2 och 6, 2004/05:Kr357 yrkandena 2 och 5, 2004/05:Kr364 yrkandena 3, 4 och 6, 2004/05:Kr368 yrkande 28, 2005/06:Kr233 yrkande 3, 2005/06:Kr252 yrkandena 1, 6 och 15, 2005/06:Kr381 yrkande 35, 2005/06:Kr382 yrkandena 3, 34, 38 och 40, 2005/06:Kr409 yrkandena 1, 5 och 13 samt 2005/06:Kr410 yrkande 6.



Stockholm den 16 mars 2006


På kulturutskottets vägnar



Lennart Kollmats


Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Lennart Kollmats (fp), Lars Wegendal (s), Eva Arvidsson (s), Kent Olsson (m), Paavo Vallius (s), Nikos Papadopoulos (s), Gunilla Tjernberg (kd), Siv Holma (v), Lena Adelsohn Liljeroth (m), Göran Persson i Simrishamn (s), Cecilia Wikström (fp), Birgitta Sellén (c), Gunilla Carlsson i Hisings Backa (s), Anna Lindgren (m), Inger Nordlander (s), Rossana Dinamarca (v) och Johan Andersson (s).




Utskottets överväganden


Utskottet har tidigare under mandatperioden avstyrkt motionsyrkanden som är likadana som eller snarlika de yrkanden som finns upptagna i bilagan. Utskottet hänvisar till betänkandena 2003/04:KrU8, 2004/05:KrU1 och 2003/04:KrU6. Utskottet anser inte att det finns skäl att nu ta upp dessa frågor till förnyad behandling och avstyrker därför samtliga här aktuella motionsyrkanden.


I betänkande 2005/06:KrU10 kommer utskottet att behandla ett tiotal yrkanden om konstnärsfrågor på ett mer ingående sätt.




Särskilda yttranden


1.


Tidigare behandlade motionsförslag (m)



 


Kent Olsson (m), Lena Adelsohn Liljeroth (m) och Anna Lindgren (m) anför:


Utskottet har inom ramen för en förenklad motionshantering avstått från att behandla motionerna i detta betänkande. I fråga om de motionsförslag som vi ansett att utskottet borde ha tillstyrkt hänvisar vi till Moderata samlingspartiets motioner 2004/05:Kr233, 2004/05:Kr239, 2005/06:Kr233 och 2005/06:Kr252 samt till fyrpartimotionerna 2004/05:Kr357 (kd, m, fp, c) och 2005/06:Kr410 (kd, m, fp, c).




2.


Tidigare behandlade motionsförslag (fp)



 


Lennart Kollmats (fp) och Cecilia Wikström (fp) anför:


Utskottet har inom ramen för en förenklad motionshantering avstått från att behandla motionerna i detta betänkande. I fråga om de motionsförslag som vi ansett att utskottet borde ha tillstyrkt hänvisar vi till Folkpartiet liberalernas motioner 2004/05:Kr364, 2004/05:Kr368 och 2005/06:Kr381 samt till fyrpartimotionerna 2004/05:Kr357 (kd, m, fp, c) och 2005/06:Kr410 (kd, m, fp, c).




3.


Tidigare behandlade motionsförslag (kd)



 


Gunilla Tjernberg (kd) anför:


Utskottet har inom ramen för en förenklad motionshantering avstått från att behandla motionerna i detta betänkande. I fråga om de motionsförslag som jag ansett att utskottet borde ha tillstyrkt hänvisar jag till fyrpartimotionerna 2004/05:Kr357 (kd, m, fp, c) och 2005/06:Kr410 (kd, m, fp, c).




4.


Tidigare behandlade motionsförslag (v)



 


Siv Holma (v) och Rossana Dinamarca (v) anför:


Utskottet har inom ramen för en förenklad motionshantering avstått från att behandla motionerna i detta betänkande. I fråga om de motionsförslag som vi ansett att utskottet borde ha tillstyrkt hänvisar vi till Vänsterpartiets motioner 2004/05:Kr289 och 2005/06:Kr409.




5.


Tidigare behandlade motionsförslag (c)



 


Birgitta Sellén (c) anför:


Utskottet har inom ramen för en förenklad motionshantering avstått från att behandla motionerna i detta betänkande. I fråga om de motionsförslag som jag ansett att utskottet borde ha tillstyrkt hänvisar jag till fyrpartimotionerna 2004/05:Kr357 (kd, m, fp, c) och 2005/06:Kr410 (kd, m, fp, c).






Bilaga


Förteckning över behandlade förslag


Motioner från allmänna motionstiden hösten 2004


2004/05:Kr233 av Kent Olsson m.fl. (m):


22.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturskaparnas villkor.


2004/05:Kr239 av Kent Olsson m.fl. (m):


1.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsmarknaden för kulturskapare.



14.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inkomst i stället för bidrag.


2004/05:Kr289 av Rossana Dinamarca m.fl. (v):


1.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvärdera systemet med långtidsstipendier och inkomstgarantier och därvid väga in möjligheten att införa ett generellt konstnärsstöd.



2.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över hur konstnärernas kontinuerliga arbete kan stödjas.



6.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om könsindelad statistik.


2004/05:Kr357 av Gunilla Tjernberg m.fl. (kd, m, fp, c):


2.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konstnärernas arbetsmarknad.



5.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av de statliga konstnärsstöden och ersättningarna.


2004/05:Kr364 av Lennart Kollmats m.fl. (fp):


3.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dansares och sångares yrkesvillkor.



4.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd och stipendier till konstnärer från bidragsgivande myndigheter, organisationer och styrelser.



6.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konstnärernas sociala trygghet.


2004/05:Kr368 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):


28.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av systemen för stipendier, bidrag, upphovsrättsliga ersättningar och droit de suite.


Motioner från allmänna motionstiden hösten 2005


2005/06:Kr233 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):


3.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om villkoren för kulturskapare.


2005/06:Kr252 av Kent Olsson m.fl. (m):


1.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsmarknaden för kulturskapare.



6.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av bidrag till kulturskapare.



15.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inkomst i stället för bidrag.


2005/06:Kr381 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):


35.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av systemen för stipendier, bidrag, upphovsrättsliga ersättningar och droit de suite.


2005/06:Kr382 av Maria Wetterstrand m.fl. (mp, -):


3.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det behövs riktade insatser för att bryta kulturområdets bristande genusansvar.



34.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förslag till ett mer utvecklat generellt stöd till konstnärer.



38.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av IV-ersättningen i syfte att finna ett mer rättvist fördelningssystem.



40.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över ett nytt ersättningssystem för utlåning som bättre gynnar författare än dagens system, och även bibliotekens utvecklingsmöjligheter i samband därmed.


2005/06:Kr409 av Rossana Dinamarca m.fl. (v):


1.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvärdera systemet med långtidsstipendier och inkomstgarantier och i det sammanhanget väga in möjligheten att införa ett generellt konstnärsstöd.



5.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör se över den individuella visningsersättningen.



13.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör uppdra åt Kulturrådet att ta fram statistik på hur medlen fördelas på manliga respektive kvinnliga kulturarbetare.


2005/06:Kr410 av Gunilla Tjernberg m.fl. (kd, m, fp, c):


6.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av de statliga konstnärsstöden och ersättningarna.






Sveriges riksdag

100 12 Stockholm 

Telefon: 08-786 40 00 (växel) Frågor om riksdagen

Telefon: 020-349 000 

E-post: riksdagsinformation@riksdagen.se Om webbplatsen


  • Comments(0)//frihet.maskdesign.se/#post10

Konstnärernas villkor-Regeringens proposition, Marita Ulvskog m.fl 1997-98

Kulturpolitik på riksdagsnivåPosted by Eva Lindgren 2007-01-28 16:44:52

 

Konstnärernas villkor

Regeringens proposition

1997/98:87


Konstnärernas villkor


Prop.

1997/98:87


Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.


Harpsund den 12 mars 1998


Thage G Peterson

Marita Ulvskog

(Kulturdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lägger regeringen fram förslag som skall förbättra konst-

närernas villkor. Inriktningen på statens insatser för konstnärerna som de

presenterades av regeringen i propositionen om kulturpolitik (prop.

1996/97:3) står fast. Avsikten är att skapa sådana villkor för de profes-

sionella konstnärerna att de kan basera sin försörjning på ersättning för

utfört konstnärligt arbete. Förslagen syftar dels till att förstärka ersätt-

ningarna för utfört arbete, dels till att stimulera konstnärernas arbets-

marknad så att en ökad efterfrågan uppstår. En ökad efterfrågan leder till

ökade arbetsmöjligheter och därmed till ökade inkomster.

En rad förstärkningar av statens stödinsatser förordas inom bild- och

formområdet för att öka utställningsmöjligheterna. Dessutom föreslås

införandet av en ny stödordning för vissa utställare av bild- och form-

konst. Vidare förordar regeringen förstärkningar av befintliga ersätt-

ningar och bidrag till konstnärer inom bild- och formområdet.

Inom ton- och musikområdet föreslås en ny stödordning för ersättning

för bibliotekens utlåning av musikfonogram (fonogramersättning).

Vidare förordas ökningar av stöden till fria musikgrupper och fonogram-

utgivning. Regeringen förordar också ökningar av bidragen till lokala och

regionala teater-, dans- och musikinstitutioner samt till Svenska rikskon-

serter, bl.a. för att öka beställningarna av tonsättares och kompositörers

verk. Dessutom förordas en förstärkning av bidragen till konstnärer inom

tonområdet.

Inom scen- och filmområdet föreslås att bidrag till en tredje anställ-

ningsform inom teatern införs under en försöksperiod. Regeringen föror-

dar också förstärkt stöd till fria teater- och dansgrupper. Ytterligare insat-

ser för dansen förordas, liksom ökat stöd till produktion av kortfilm.

Inom ordområdet föreslås två nya stödformer, nämligen stöd för att

främja nyskriven svensk dramatik och stöd till en digital pjäsbank.

Slutligen föreslås att ett stöd för arbetsförmedling vid centrumbild-

ningarna införs under en försöksperiod. Regeringen förordar också ökat

verksamhetsbidrag till centrumbildningarna och till det internationella

kulturutbytet.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 5

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:318) om överlämnande av

förvaltningsuppgifter inom Kulturdepartementets

verksamhetsområde 6

3 Ärendet och dess beredning 7

3.1 Konstnärliga arbetsmarknadsutredningen 7

3.2 Konstnärsstödsutredningen 7

3.3 Konstnärsersättningsutredningen 8

3.4 Relation till budgetpropositionen för år 1999 och

finansiering 8

4 Inriktningen på statens insatser för konstnärerna 9

5 Konstnärernas villkor 12

5.1 Konstnärernas antal och verksamhetsinriktning 12

5.2 Konstnärernas arbetsmarknad 12

5.3 Konstnärernas ekonomiska förhållanden 13

6 Nuvarande statliga stöd till konstnärer 15

6.1 Kulturpolitiska stödformer 15

6.1.1 Individuellt riktade ersättningar och bidrag 15

6.1.2 Bidrag till institutioner och organisationer 17

6.2 Arbetsmarknadspolitiska stödformer 18

6.2.1 Passiva arbetsmarknadspolitiska stöd 18

6.2.2 Aktiva arbetsmarknadspolitiska stöd 19

7 Konstnärer inom bild- och formområdet 21

7.1 Verksamhetsbidrag till vissa utställare m.m. 21

7.2 Ersättningar och bidrag till konstnärer 25

8 Konstnärer inom ton- och musikområdet 28

8.1 Fonogramersättning 28

8.2 Stöd till vissa musikändamål 33

9 Konstnärer inom scen- och filmområdet 38

9.1 En tredje anställningsform inom teatern 38

9.2 Stöd till vissa teater-, dans- och filmändamål 39

10 Konstnärer inom ordområdet 42

10.1 Stöd för att främja nyskriven svensk dramatik m.m. 42

11 Förmedling av konstnärers arbete och internationellt kulturutbyte

45

11.1 Centrumbildningar 45

11.2 Stöd till internationellt kulturutbyte 46

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Arbete åt konstnärer (SOU

1997:183) 50

Bilaga 2 Sammanfattning av betänkandet Generella konstnärsstöd

(SOU 1997:184) 56

Bilaga 3 Sammanfattning av betänkandet Fonogramersättning (SOU

1997:140) 59

Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över

betänkandet Arbete åt konstnärer (SOU 1997:183) 61

Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över

betänkandet Generella konstnärsstöd (SOU 1997:184) 62

Bilaga 6 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över

betänkandet Fonogramersättning (SOU 1997:140) 63

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1998 64

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

dels antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1992:318) om överlämnande av förvalt-

ningsuppgifter inom Kulturdepartementets verksamhetsområde,

dels godkänner vad regeringen föreslår om

2. ett statligt stöd för verksamhetsbidrag till vissa utställare inom bild-

och formområdet (avsnitt 7.1),

3. att det statliga stödet till organisationer inom bild- och formområdet

utvidgas till att också omfatta stöd till kollektivverkstäder (avsnitt 7.1),

4. fonogramersättning för folk- och skolbibliotekens utlåning av ljud-

upptagningar av musikaliska verk samt musikalier (avsnitt 8.1),

5. ett statligt bidrag till en tredje anställningsform inom teatern under

en försöksperiod (avsnitt 9.1)

6. ett statligt stöd för att främja nyskriven svensk dramatik

(avsnitt 10.1),

7. ett statligt stöd till en digital pjäsbank (avsnitt 10.1) samt

8. ett statligt stöd för arbetsförmedling vid centrumbildningarna under

en försöksperiod (avsnitt 11.1).


2 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:318)

om överlämnande av förvaltningsuppgifter

inom Kulturdepartementets verksamhets-

område

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1992:318) om överlämnande av

förvaltningsuppgifter inom Kulturdepartementets verksamhetsområde

skall införas två nya paragrafer, 4 och 4 a §§, av följande lydelse.


4 § Föreningen Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM)

prövar frågor om fördelning av statliga medel till upphovsmän på musik-

området för utlåning av deras verk genom det allmänna biblioteksväsen-

det.


4 a § Föreningen Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation

(SAMI) prövar frågor om fördelning av statliga medel till utövande

konstnärer på musikområdet för utlåning genom det allmänna biblio-

teksväsendet av verk som de har medverkat i.

______________


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.


3 Ärendet och dess beredning

3.1 Konstnärliga arbetsmarknadsutredningen

I april 1997 bemyndigade regeringen chefen för Kulturdepartementet att

tillkalla en särskild utredare med uppgift att kartlägga omfattningen av

konstnärernas arbetslöshet. Vidare skulle utredaren analysera hur de

nuvarande aktiva arbetsmarknadspolitiska insatserna för yrkesverk-

samma konstnärer fungerar. Utredaren skulle därvid lämna förslag till

hur de arbetsmarknadspolitiska medel som riktas till konstnärer kan

användas mer effektivt inom ramen för redan befintliga stöd- och

åtgärdssystem. I uppdraget ingick även att närmare granska de s.k. cent-

rumbildningarnas arbetsförmedlande roll samt lämna förslag till åtgärder

som tydligare kan avgränsa den mottagargrupp till vilken de arbetsmark-

nadspolitiska insatserna inom kulturområdet riktas. Förslagen skulle ha

sin utgångspunkt i de övergripande nationella målen för arbetsmarknads-

politiken och kulturpolitiken. Utredningen antog namnet Konstnärliga

arbetsmarknadsutredningen.

Den 22 december 1997 överlämnades betänkandet Arbete åt konstnärer

(SOU 1997:183). Utredningens sammanfattning av betänkandet finns i

bilaga 1. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över

remissinstanser som yttrat sig finns i bilaga 4. En sammanställning av

remissvaren finns tillgänglig i Regeringskansliet, Kulturdepartementet,

(dnr Ku97/4977/Ko). Det finns förslag i betänkandet som inte tas upp till

behandling i denna proposition. Dessa förslag rör förordnings- och regle-

ringsbrevsfrågor inom Arbetsmarknadsdepartementets ansvarsområde.

Regeringen har ännu inte tagit ställning till hur dessa förslag skall

behandlas.

3.2 Konstnärsstödsutredningen

I oktober 1996 bemyndigade regeringen chefen för Kulturdepartementet

att tillkalla en särskild utredare med uppgift att lämna förslag till utform-

ningen av ett kulturpolitiskt grundat generellt stöd till främst konstnärliga

och litterära egenföretagare. I uppdraget ingick även att redovisa konst-

närers ekonomiska förhållanden. Utredningen antog namnet Konstnärs-

stödsutredningen.

Betänkandet Generella konstnärsstöd (SOU 1997:184) överlämnades

den 22 december 1997. Utredningens sammanfattning av betänkandet

finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över

remissinstanser som yttrat sig finns i bilaga 5. En sammanställning av

remissvaren finns tillgänglig i Regeringskansliet, Kulturdepartementet,

(dnr Ku97/4978/Ko). Utredaren har även överlämnat betänkandet Konst-

närernas verksamhetsinriktning och ekonomiska förhållanden (SOU

1997:190) som bygger på en omfattande SCB- och enkätundersökning

bland konstnärer. Betänkandet har inte remissbehandlats, men det har

översänts för kännedom till remissinstanserna.

3.3 Konstnärsersättningsutredningen

I oktober 1996 bemyndigade regeringen chefen för Kulturdepartementet

att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utarbeta ett förslag till

regelsystem avseende en offentligrättslig avgift på vidareförsäljning av

icke upphovsrättsligt skyddad konst. Utredaren hade också till uppgift att

utreda formerna för ersättning till upphovsmän för utlåning av fonogram.

Utredningen antog namnet Konstnärsersättningsutredningen.

Utredningen överlämnade i augusti 1997 ett delbetänkande, En fond

för unga konstnärer (SOU 1997:106). Regeringen bedömer att utredarens

förslag saknar förutsättningar att genomföras. Betänkandet har därför inte

blivit föremål för remissbehandling.

I oktober 1997 överlämnades slutbetänkandet Fonogramersättning

(SOU 1997:140). Utredningens sammanfattning av betänkandet finns i

bilaga 3. Slutbetänkandet har remissbehandlats. En förteckning över

remissinstanser som yttrat sig finns i bilaga 6. En sammanställning av

remissvaren finns tillgänglig i Regeringskansliet, Kulturdepartementet,

(dnr Ku97/4507/Ko).

Lagrådet

I propositionen lämnas ett förslag till ändring i lagen (1992:318) om

överlämnande av förvaltningsuppgifter inom Kulturdepartementets verk-

samhetsområde. Ändringen är av en sådan karaktär att Lagrådets hörande

skulle sakna betydelse.

3.4 Relation till budgetpropositionen för år 1999 och

finansiering

I denna proposition lämnar regeringen förslag och bedömningar inom en

total ram för år 1999 på 69 miljoner kronor, varav 35 miljoner kronor

avser tidsbegränsade insatser för bl.a. försöksverksamheter inom

Arbetsmarknadsdepertementets ansvarsområde. Av den totala ramen har

regeringen för avsikt att i budgetpropositionen för år 1999 bl.a. föreslå att

ca 13 miljoner kronor fördelas till konstnärer på bild- och formområdet,

ca 18 miljoner kronor till konstnärer på ton- och musikområdet och ca 21

miljoner kronor till konstnärer på scen- och filmområdet.

Åtgärderna skall finansieras inom såväl utgiftsområde 17

(Kulturdepartementet) som utgiftsområde 14 (Arbetsmarknads-

departementet). Där inget annat anges avses utgiftsområde 17.

Regeringens samlade förslag till statsbudget för år 1999 presenteras i

budgetpropositionen hösten 1998.


4 Inriktningen på statens insatser för konst-

närerna

Regeringens bedömning: Statens insatser för konstnärerna bör för-

stärkas. Inriktningen bör vara den som regeringen förordade i propo-

sitionen om kulturpolitik (prop. 1996/97:3). Målet bör vara att skapa

sådana villkor för de professionella konstnärerna att de kan basera sin

försörjning på ersättning för utfört konstnärligt arbete. Åtgärderna bör

inriktas på att höja ersättningen för utfört konstnärligt arbete och att

stimulera konstnärernas arbetsmarknad så att en ökad efterfrågan upp-

står. Det är angeläget att de insatser som föreslås i denna proposition

nyttjas för att undanröja rådande skillnader i villkor mellan män och

kvinnor inom konstnärsyrket. Vissa åtgärder bör vidtas för att be-

gränsa mottagargruppen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder på kul-

turområdet.


I kulturpropositionen lade regeringen fram förslag till en långsiktig

kulturpolitik. När det gäller insatserna för konstnärerna angavs följande

inriktning.

Statens insatser bör syfta till att skapa förutsättningar för ett aktivt

kulturliv som ger arbete och försörjning åt konstnärerna och rika kultur-

upplevelser för medborgarna. Vidare bör staten verka för att skapa

sådana villkor för de professionella konstnärerna att de kan basera sin

försörjning på ersättning för utfört arbete. Regelverken på alla politikom-

råden bör anpassas så att rimlig hänsyn tas till konstnärernas speciella

förhållanden. Möjlighet bör ges till konstnärlig förnyelse och konstnärligt

utvecklingsarbete genom olika former av direkt konstnärsstöd. Möjlig-

heterna till internationellt konstnärligt utbyte bör förbättras.

Riksdagens beslut med anledning av kulturpropositionen innebar nya

och förstärkta insatser för att förbättra konstnärernas villkor (bet.

1996/97:KrU1, rskr. 1996/97:129). Flera stöd- och ersättningsformer till

konstnärer förstärktes fr.o.m. budgetåret 1997. Bl.a. infördes en indivi-

duell visningsersättning för bild- och formkonstnärer. Möjligheterna att

erhålla utställningsersättning ökade. Antalet långtidsstipendier mer än

fördubblades. Konstnärsnämnden fick ett utökat uppdrag inom det inter-

nationella konstnärsutbytet och tilldelades medel för att utveckla ett

internationellt ateljécentrum i Sverige (International Artists Studio Pro-

gram in Sweden, IASPIS). Ett statligt stöd inrättades för verksamhet med

länskonstnärer i syfte att höja intresset för konst och kultur i hela landet.

Samtidigt pekade regeringen i kulturpropositionen på behovet av flera

samverkande åtgärder för konstnärerna. En utvecklad upphovsrättslig

lagstiftning ökar t.ex. konstnärernas möjlighet till försörjning. Ytterligare

ansträngningar borde göras för att hitta system som vid sidan av de

selektiva stöden generellt förbättrar konstnärernas villkor och som ger

dem möjlighet till kontinuitet i det konstnärliga skapandet. Vidare borde

de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för konstnärer så långt det är möj-

ligt anpassas till de kulturpolitiska målen.

Mot denna bakgrund tillsatte regeringen under hösten 1996 och våren

1997 tre olika utredningar med det gemensamma uppdraget att lämna

förslag som förbättrar konstnärernas villkor (se avsnitt 3). Samtliga

utredningar har lämnat sina slutbetänkanden under hösten 1997. Med

dessa utredningar som grund lägger regeringen i denna proposition fram

förslag som fullföljer den inriktning som lades fast i propositionen om

kulturpolitik. Målet är att skapa sådana villkor för de professionella

konstnärerna att de kan basera sin försörjning på ersättning för utfört

konstnärligt arbete. Förslagen syftar till att höja ersättningarna för utfört

arbete och till att stimulera konstnärernas arbetsmarknad så att en ökad

efterfrågan uppstår.

En av utredningarna, Konstnärsstödsutredningen, har kommit fram till

att det i dagsläget inte finns förutsättningar för att införa ett generellt

konstnärsstöd, utan föreslår i stället åtgärder inom de olika konstområ-

dena i syfte att förstärka konstnärernas ekonomiska förhållanden. Rege-

ringen delar tillsammans med flertalet remissinstanser uppfattningen att

det är effekten, inte formen, som bör vara utslagsgivande vid valet av

insatser. Insatserna bör syfta till att kompensera låga intäkter av konst-

närlig verksamhet samt till att minska yrkesverksamma konstnärers bero-

ende av icke-konstnärliga försörjningsarbeten och därigenom medverka

till att stimulera konstnärligt skapande.

I kulturpropositionen pekade regeringen på att arbetsmarknadspoliti-

ken efterhand kommit att bli allt viktigare från kulturpolitisk synpunkt.

Konstnärliga arbetsmarknadsutredningen har haft regeringens uppdrag att

analysera hur de nuvarande arbetsmarknadspolitiska insatserna för

yrkesverksamma konstnärer fungerar samt att göra en översyn av

arbetsmarknadspolitiken i förhållande till konstnärsyrket. Utredningen

pekar på ett övertygande sätt på den strukturella obalans som råder på

den konstnärliga arbetsmarknaden. Det främsta problemet är den närmast

konstanta överetableringen av icke kvalificerade konstnärer och de sam-

hälleliga kostnader som följer av detta. Ett skäl till denna obalans är

omfattningen och inriktningen på de arbetsmarknadspolitiska åtgärder

som har riktats mot kulturområdet.

I jämförelse med de resurser som satsas på kulturpolitiken avsätter

staten mycket stora belopp till arbetsmarknadspolitiken. Omfattande

arbetsmarknadspolitiska åtgärder som saknar koppling till de kulturpo-

litiska målen upprätthåller ett kulturutbud som annars inte skulle finnas

och kan därmed innebära att oetablerade konstnärer stannar kvar i yrket

trots avsaknaden av konstnärliga uppdrag mellan åtgärderna. Detta leder

för en stor andel av de arbetssökande till en permanent rundgång mellan

arbetsmarknadspolitiska åtgärder och arbetslöshet.

Konstnärliga arbetsmarknadsutredningen bedömer att ungefär en tred-

jedel av de som är inskrivna vid arbetsförmedlingarna som arbetslösa

konstnärer i första hand borde söka sin försörjning på den ordinarie

arbetsmarknaden. Därmed skulle möjligheterna för dessa personer att

etablera sig på arbetsmarknaden öka avsevärt. Samtidigt skulle utrymmet

för etablerade konstnärer öka på kulturarbetsmarknaden.

Som utredningen visat och som bekräftats av ett stort antal remissin-

stanser, krävs det åtgärder inom ramen för såväl arbetsmarknadspolitiken

som kulturpolitiken för att komma till rätta med den strukturella obalans

som i dag råder på kulturarbetsmarknaden. Regeringen vill här framhålla

att en minskning av utbildningsplatserna för konstnärliga utbildningar

inte är någon acceptabel lösning på problemet med en överetablering av

konstnärer. Däremot står regeringen bakom bedömningen att de

arbetsmarknadspolitiska insatserna i större utsträckning bör vara

inriktade mot redan etablerade konstnärliga yrkesutövare.

I denna proposition lägger regeringen fram förslag till åtgärder inom

såväl Kulturdepartementets som Arbetsmarknadsdepartementets ansvars-

områden. Det handlar om nya och utvidgade stödformer, liksom om för-

stärkningar av befintliga stöd. Därtill bör åtgärder vidtas i syfte att

begränsa de oetablerade konstnärernas tillgång till såväl aktiva som pas-

siva arbetsmarknadsåtgärder riktade mot kulturarbetsmarknaden. Rege-

ringen vill här informera riksdagen om sin avsikt att ge Arbetsmarknads-

styrelsen (AMS) i uppdrag att vidta sådana åtgärder.

När det gäller konstnärsgruppen som helhet har utredningsarbetet visat

att det finns skillnader mellan manliga och kvinnliga konstnärers förut-

sättningar på den konstnärliga arbetsmarknaden. Exempelvis är kvinnor-

nas inkomster i regel lägre än de manliga konstnärernas. Regeringen ser

det som angeläget att de insatser som föreslås i denna proposition nyttjas

för att undanröja rådande skillnader i villkor mellan män och kvinnor

inom konstnärsyrket.

Utöver de förslag som lämnas i denna proposition har regeringen i dag

även beslutat om en lagrådsremiss med förslag till upphovsrättslig ersätt-

ning vid spridning av tomband för att i viss mån kompensera upphovs-

män för tillåten kopiering av deras verk (s.k. kassettersättning).


5 Konstnärernas villkor

5.1 Konstnärernas antal och verksamhetsinriktning

Det är närmast omöjligt att med någon större precision ange hur många

personer som i dag kan sägas vara konstnärer till yrket. Härvid är till-

gänglig statistik alltför bristfällig. En annan försvårande omständighet

vid beräkningar av antalet yrkesverksamma konstnärer är att det saknas

något som kan betecknas som ett enhetligt konstnärsyrke. Av bland annat

dessa skäl varierar antalet konstnärer i olika undersökningar från om-

kring 36 000 enligt folk- och bostadsräkningen, till omkring 21 000

enligt medlemsstatistiken i Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares

Samarbetsnämnd (KLYS). Konstnärliga arbetsmarknadsutredningen

bedömer att antalet yrkesverksamma konstnärer är ca 25 000.

Antalet yrkesverksamma konstnärer har dock under alla omständighe-

ter ökat under de senaste 20 åren. Ökningen framgår såväl i folk- och

bostadsräkningen som i konstnärsorganisationernas medlemsstatistik.

Enligt folk- och bostadsräkningen var ökningen 33 procent, exkl. yrkes-

gruppen journalister, mellan åren 1975 och 1990.

När det gäller konstnärernas verksamhetsinriktning kan konstateras,

utifrån KLYS medlemsstatistik för år 1997, att Svenska Musikerförbun-

det Kulturarbetarförbundet, Svenska Teaterförbundet och Konstnärernas

Riksorganisation har flest medlemmar (4 042, 3 850 resp. 3 200). För-

fattarna utgör i sammanhanget också en stor grupp med 2 400 medlem-

mar i Sveriges Författarförbund. Den till antalet medlemmar minsta

gruppen är Svenska Tonkonstnärsförbundet, som hade 143 medlemmar

år 1997. Fördelat på de olika konstnärskategorierna inom KLYS är

tongruppen störst med omkring 7 000 medlemmar. Därefter följer bild-

och formområdet med närmare 6 000 anslutna, scen- och filmområdet

med drygt 4 800 anslutna och ordområdet (författare, översättare och

dramatiker) med närmare 3 000 anslutna.

5.2 Konstnärernas arbetsmarknad

Även om förutsättningarna på arbetsmarknaden för de fyra konstnärska-

tegorierna ord, bild och form, ton samt scen och film i många avse-

enden är olika uppvisar de också gemensamma drag som skiljer dem från

vad som är normalt på den ordinarie arbetsmarknaden. Bland annat är

antalet tillsvidareanställningar mycket få. I stället har många tidsbegrän-

sade anställningar eller kortare uppdrag. Det gör att många utövande

konstnärer har återkommande perioder av arbetslöshet. Omkring 50 pro-

cent av de yrkesverksamma konstnärerna är egenföretagare. Denna grupp

konstnärer är sällan arbetslösa i traditionell mening. Däremot är de

många gånger inkomstlösa under perioder av skapande eller därför att de

har svårt att få avsättning för sina alster.

Bild- och formkonstnärer är i större utsträckning än andra konstnärer

beroende av att hämta sin försörjning från andra icke konstnärliga arbe-

ten. Därmed har de drabbats hårt av lågkonjunkturen då även sådana

arbetsmöjligheter minskat. Bild- och formkonstnärerna är också mycket

beroende av utvecklingen inom byggsektorn eftersom den konstnärliga

utsmyckningen av nya miljöer länge varit den största enskilda inkomst-

källan för en stor grupp konstnärer. Bildkonstnärerna utgör också den

enskilt största konstnärsgruppen av anmälda hos arbetsförmedlingen.

Konstnärer inom tonområdet har sett sin arbetsmarknad krympa under

senare år. Såväl de offentliga arrangörerna i kommun och landsting som

arrangerande musikföreningar har fått allt svårare att finansiera gäst-

framträdanden av enskilda musiker och musikgrupper. I alltför stor

utsträckning har turnéer av etablerade musiker ersatts av bl.a. framträ-

danden av mindre etablerade lokala musiker vilket bidragit till att ersätt-

ningsnivåerna för de etablerade musikerna har sjunkit.

Scenkonstnärerna har liknande problem som konstnärerna inom

tonområdet. Även här har arrangörer inom kommun och landsting svårt

att finansiera gästspel av etablerade scenkonstnärer eller fria teater- och

dansgrupper. En vikande ekonomi har också lett till att allt färre grupper

har ekonomiskt utrymme att anlita konstnärer inom andra konstnärskate-

gorier i sina uppsättningar (dramatiker, musiker, scenografer m.fl.), vil-

ket bidragit till att dessa konstnärsgrupper indirekt drabbats av de pro-

blem som teatern har.

Konstnärer inom ordområdet (författare, översättare och dramatiker) är

i högre grad än andra konstnärsgrupper beroende av ett antal mellanhän-

der för att nå sin publik. Det kan vara förläggare, bokhandlare eller bib-

liotekens inköpare. När denna tröskel väl passerats öppnar sig dock möj-

ligheter för andra typer av inkomster, t.ex. genom föreläsningar på bib-

liotek och hos studieförbund. Den statliga biblioteksersättningen utgör en

viktig inkomstkälla.

Även dramatikerna har fått se sin arbetsmarknad krympa under senare

år. Endast ca 30 av Dramatikerförbundets omkring 500 medlemmar kan

försörja sig på att skriva dramatik. Allt fler teatrar, inte minst fria grup-

per, har minskat sina beställningar av nyskrivna verk. Det ökande antalet

svenskskrivna TV-serier av underhållningskaraktär innebär dock en viss

ökning av antalet arbetstillfällen.

5.3 Konstnärernas ekonomiska förhållanden

Uppgifterna om de yrkesutövande konstnärernas inkomstförhållanden är

mycket bristfälliga. Konstnärsstödsutredningen fick därför tillstånd att

beställa en särskild SCB-undersökning av konstnärernas ekonomiska

förhållanden. Undersökningen bygger bland annat på inkomstuppgifter

för år 1995 samt en enkätundersökning som genomfördes under hösten

1997. Av undersökningen framgår bl.a. följande.

Generellt sett har konstnärer inom samtliga genrer låga inkomster av

sitt konstnärliga arbete. I genomsnitt kommer endast omkring en femte-

del av konstnärernas inkomster från det konstnärliga arbetet. Resterande

inkomst kommer från arbeten vid sidan av det konstnärliga. Konstnä-

rernas sammanlagda bruttoinkomster är också låga, i genomsnitt omkring

140 000 kr, vilket motsvarar 80 procent av genomsnittet för befolkningen

totalt sett. Genomsnittsinkomsten är lägst bland bild- och formkonst-

närerna, 98 500 kr, vilket motsvarar knappt 60 procent av genomsnittet

för befolkningen i stort.

Den genomsnittliga taxerade förvärvsinkomsten för hela konstnärs-

kåren var 125 000 kr, vilket är drygt 40 000 kr lägre jämfört med den

genomsnittliga taxerade inkomsten för befolkningen i stort. Även här låg

bildkonstnärerna lägst med en genomsnittlig taxerad inkomst på 85 000

kr.

Av de egenföretagande konstnärerna har bildkonstnärerna den lägsta

genomsnittliga inkomsten av konstnärligt arbete med drygt 11 000 kr per

år. De högsta inkomsterna av konstnärligt arbete har tecknare och illu-

stratörer med 56 000 kr i genomsnitt. Därefter kommer dramatiker, för-

fattare och översättare med 53 000 kr.

I SCB:s undersökning av konstnärerna var 53 procent män och

47 procent kvinnor. Kvinnornas inkomster var i genomsnitt 85 procent av

männens. För hela befolkningen är motsvarande andel 73 procent.

När det gäller utbildningsnivån för konstnärer i Sverige visar under-

sökningen att mer än hälften av konstnärerna har eftergymnasial utbild-

ning som är tre år eller längre, vilket kan jämföras med den yrkesarbe-

tande delen av befolkningen i övrigt där motsvarande andel är drygt tio

procent.


6 Nuvarande statliga stöd till konstnärer

Statligt stöd till konstnärer lämnas såväl inom ramen för kulturpolitiken

som inom arbetsmarknadspolitiken. Målen för kulturpolitiken är bl.a. att

främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därige-

nom motverka kommersialismens negativa verkningar. Arbetsmarknads-

politiken skall bidra till att lösa strukturella obalanser, anpassa utbud till

efterfrågan på arbetskraft, förhindra att långtidsarbetslöshet uppstår, samt

främja arbetskraftens anpassning till den reguljära arbetsmarknadens be-

hov.

Staten avsätter årligen omkring 4,7 miljarder kronor för insatser inom

kulturområdet. Därtill kommer omkring 1,3 miljarder kronor som direkt

eller indirekt når kulturområdet via arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Detta förhållande finner inte sin motsvarighet på någon annan arbets-

marknad.

6.1 Kulturpolitiska stödformer

Inom ramen för kulturpolitiken är de stöd som riktas direkt till konstnärer

av två olika slag, ersättningar och bidrag. Dessutom lämnas statligt stöd

till olika institutioner och organisationer som även kommer konstnärer

till del.

6.1.1 Individuellt riktade ersättningar och bidrag

Med ersättning avses sådant statligt stöd som ges till upphovsmän på

grund av inskränkningar i upphovsrätten eller då upphovsrättslig regle-

ring saknas men det offentliga utnyttjandet är av en sådan omfattning att

det är kulturpolitiskt motiverat att ersättning ges.

Biblioteksersättning ges till upphovsmän för bibliotekens användning

av deras verk. Bestämmelser om biblioteksersättningen finns i förord-

ningen (1962:652) om Sveriges författarfond. Ersättningen finansieras

genom ett årligt statligt anslag till fonden. Motsvarande ersättning utges

för utlåningen av talböcker, den s.k. talboksersättningen.

Särskilda insatser för konstnärer på musikområdet, lämnas enligt för-

ordningen (1989:500) om vissa särskilda insatser på kulturområdet. En-

ligt förordningen utges en kollektiv ersättning till upphovsmän på musik-

området och fonogramartister som kompensation för utlåningen av musi-

kaliska verk från bibliotek. Ersättningen är till skillnad från bibliotekser-

sättningen inte direkt relaterad till antalet lån. Beloppet har i stället

avpassats efter en rimlighetsbedömning. De särskilda medlen utges till

Konstnärsnämnden som fördelar dessa i form av stipendier och bidrag till

tonsättare, kompositörer och fonogramartister.

På bild- och formområdet lämnas visningsersättning, enligt förord-

ningen (1982:600) om Sveriges bildkonstnärsfond, till bild- och form-

konstnärer för att deras verk i offentliga institutioners ägo visas för all-

mänheten eller används på annat allmännyttigt sätt. Styrelsen för Sveri-

ges bildkonstnärsfond fördelar ersättningen till bild- och formkonstnärer

i form av arbetsstipendier och projektbidrag. Tidigare har denna ersätt-

ning enbart fördelats på detta sätt, dvs. som en kollektiv ersättning. Sedan

år 1997 lämnas även en individuell visningsersättning enligt förord-

ningen (1996:1605) om individuell visningsersättning. Ersättningen för-

delas av upphovsrättsorganisationen BUS (Bildkonst Upphovsrätt i Sve-

rige). Till skillnad från den ersättning som fördelas av styrelsen för Sve-

riges Bildkonstnärsfond är den individuella visningsersättningen bero-

ende av de enskilda verkens nyttjande.

Ersättning till rättighetshavare på musikområdet ges i syfte att i viss

mån kompensera upphovsmän för privatkopiering av fonogram. Rege-

ringen avsätter för detta ändamål årligen medel som via Kammarkolle-

giet fördelas av Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM),

Svenska gruppen av the International Federation of the Phonographic

Industry (IFPI) och Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation

(SAMI).

Utöver ersättningarna finns också ett flertal bidragsformer. Dessa

motiveras av kulturpolitiska skäl och saknar direkt koppling till olika

former av nyttjanden. Enligt förordningen (1976:528) om bidrag till

konstnärer kan bidrag ges till dramatiker, författare, översättare eller

kulturjournalister, om de skriver på svenska eller är stadigvarande

bosatta i Sverige, samt till annan konstnär som har sin huvudsakliga

konstnärliga verksamhet i Sverige eller är bosatt i landet. Bidrag kan

lämnas i form av konstnärsbidrag, projektbidrag eller långtidsstipendier.

Frågor om fördelning av dessa bidrag prövas av styrelsen för Sveriges

författarfond avseende dramatiker, författare, översättare och kulturjour-

nalister och av Konstnärsnämnden avseende övriga konstnärer.

Inkomstgaranti kan beviljas en konstnär som bedriver konstnärlig

verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv. Be-

stämmelser om inkomstgaranti finns i förordningen (1976:504) om in-

komstgarantier för konstnärer. Regeringen fattar årligen beslut om inne-

havare av inkomstgarantier efter gemensamt förslag från Konstnärs-

nämnden och styrelsen för Sveriges författarfond eller efter yttrande av

dessa organisationer. Inkomstgarantin är till skillnad från andra bidrag

inkomstrelaterad, vilket innebär att den endast garanterar konstnären en

lägsta inkomstnivå. Inkomstgarantin kan gälla under mottagarens återstå-

ende livstid. Antalet inkomstgarantier har av regeringen fastställts till

157.

De tioåriga långtidsstipendierna kan ses som ett komplement till in-

komstgarantierna. Enligt den ovan nämnda förordningen om bidrag till

konstnärer kan långtidsstipendier beviljas för att ge aktiva konstnärer,

som under längre tid dokumenterat konstnärlig verksamhet av god kva-

litet, arbetsmässig trygghet för att utveckla denna verksamhet. Antalet

långtidsstipendier mer än fördubblades från den 1 januari 1997 och upp-

går i dag till 102 stipendier.

Konstnärsbidrag är en samlingsbeteckning för olika typer av tidsbe-

gränsade stipendier och bidrag. Till konstnärsbidragen räknas bl.a.

arbetsstipendier, pensionsbidrag, tillfälliga stipendier samt olika typer av

internationellt inriktade bidrag. Syftet med arbetsstipendierna är främst

att ge aktiva konstnärer en sådan ekonomisk trygghet att dessa under viss

tid kan koncentrera sig på sitt konstnärliga arbete.

Projektbidragen ges till mer omfattande konstnärligt experiment- och

utvecklingsarbete. Det skall härvid röra sig om ett målinriktat och kost-

nadskrävande konstnärligt arbete som kan antas få betydelse för utveck-

lingen inom konstområdet. Bidrag kan också ges till projekt som syftar

till att vidga användningen av konstnärlig verksamhet till nya samhälls-

områden.

De internationellt riktade bidragen går bl.a. till arbets- och studie-

vistelser i utlandet eller för att anordna utställningar i utlandet. Bidrag

ges också till svenska och utländska konstnärer för vistelser vid ateljéer

inom ramen för IASPIS (International Artists Studio Program in Swe-

den).

6.1.2 Bidrag till institutioner och organisationer

Statligt stöd inom verksamhetsområdet Allmän kulturverksamhet lämnas

till en rad ändamål som griper över de flesta av kulturpolitikens områden.

Stödet omfattar allmänkulturella ändamål, utvecklingsverksamhet och

internationellt kulturutbyte. Dessutom ingår bidrag till olika institutioner

och organisationer. Motivet för statens engagemang är att institutionerna

bedriver verksamhet som är betydelsefull ur ett nationellt perspektiv och

att det inte finns andra finansieringskällor som kan ersätta de statliga an-

slagen eller bidragen. De offentligt finansierade kulturinstitutionerna sva-

rar inom vissa konstarter för en betydande del av arbets- och inkomst-

möjligheterna för konstnärliga utövare. Vidare ges statligt stöd till konst-

närliga organisationer och grupper av konstnärer. Dessa stöd lämnas dels

som årliga verksamhetsbidrag, dels som projektbidrag.

Inom verksamhetsområdet Teater, dans och musik ingår de statliga

bidragen till kulturinstitutionerna Svenska riksteatern, Operan, Dramaten,

Dansens Hus och Svenska rikskonserter.

Inom detta område ingår också statens stöd till länsmusiken, regionala

och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner, fria teater-, dans- och

musikgrupper samt arrangerande musikföreningar. Särskilda stöd ingår

för produktion och distribution av fonogram, notutgivning och informa-

tion om svensk musik samt till teaterfrämjande verksamhet.

Verksamhetsområdet Bibliotek, litteratur och kulturtidskrifter omfattar

bidrag till den regionala biblioteksverksamheten, litteraturstöd, kulturtid-

skriftsstöd m.m.

Verksamhetsområdet Bild och form samt konsthantverk omfattar Sta-

tens konstråds verksamhet samt vissa andra insatser för konstnärlig

gestaltning av den gemensamma miljön. Vidare ingår statligt stöd till

konstbildningsrörelsen, annan konstfrämjande verksamhet inklusive

Akademien för de fria konsterna samt främjande av hemslöjden. Även

genom verksamhet inom andra verksamhetsområden lämnar staten stöd

till bild, form och konsthantverk.

Verksamhetsområdet Film och medier omfattar bl.a. statens filmstöd.

Det statliga filmstödet har som mål att bl.a. främja värdefull svensk film-

produktion, främja spridning och visning av värdefull film samt verka för

internationellt samarbete i dessa avseenden.

Sammantaget bidrar statens insatser inom de olika konstområdena till

att skapa förutsättningar för ett aktivt kulturliv som ger arbete och för-

sörjning åt konstnärerna. Vidare bidrar insatserna till att skapa sådana

villkor för de professionella konstnärerna att de kan basera sin försörj-

ning på ersättning för utfört konstnärligt arbete.

6.2 Arbetsmarknadspolitiska stödformer

När det gäller fördelningen av medel mellan olika arbetsmarknadspoli-

tiska åtgärder gäller samma regler och begränsningar för Arbetsförmed-

lingen Kultur Media (Af Kultur) som för övriga kontor inom Arbets-

marknadsverket. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) anslår varje år

åtgärdsmedel till de fem regionkontoren för kultur och media. Övriga

åtgärdskostnader ersätts av den sökandes hemlän. De arbetsmarknadspo-

litiska stöden indelas i passiva och aktiva stödformer.

6.2.1 Passiva arbetsmarknadspolitiska stöd

Det passiva arbetsmarknadsstödet utgörs av arbetslöshetsersättning som

består i dels inkomstrelaterad ersättning, dels ett grundbelopp motsva-

rande det tidigare kontanta arbetsmarknadsstödet.

Inkomstrelaterad ersättning skall ge personer, som haft en viss etable-

ring på arbetsmarknaden och som blir arbetslösa, rimlig ersättning under

en omställningsperiod tills de får ett nytt arbete. För att få rätt till ersätt-

ning skall man ha varit medlem i någon arbetslöshetskassa i ett år samt

ha förvärvsarbetat under sex månader inom en ramtid av tolv månader

och därvid minst 70 timmar per månad eller ha förvärvsarbetat i minst

450 timmar under en sammanhängande tid av sex kalendermånader och

utfört arbete under minst 45 timmar under var och en av dessa månader.

Grundbeloppet ges till den som inte är medlem i en arbetslöshetskassa

eller är medlem i en sådan kassa men som inte uppfyller de villkor som

gäller för rätt till en inkomstrelaterad ersättning. Grundbeloppet ges tidi-

gast den 1 juli det år den arbetslöse fyller 20 år. Ersättning på grundbe-

loppet är betydligt lägre än den inkomstrelaterade ersättningen.

Många av de konstnärliga yrkesutövarna betraktas som företagare i

arbetslöshetsförsäkringens mening. En företagare anses som arbetslös

först då dennes personliga verksamhet i rörelsen kan anses ha upphört.

Reglerna innebär att företagaren måste avveckla sin rörelse helt för att

kunna få ersättning. Det finns dock en möjlighet för företagaren att vid

arbetslöshet låta den egna rörelsen vila en tid, under förutsättning att

uppehållet i verksamheten inte är av säsongskaraktär och att någon verk-

samhet inte bedrivs i rörelsen. Ersättning enligt denna undantagsbestäm-

melse får dock bara utnyttjas en gång per rörelse. I realiteten kan en

konstnär inte avveckla sin verksamhet eftersom verksamheten består av

det konstnärliga skapandet. Det har därvid inte någon betydelse om

konstnären inte har några inkomster i sin verksamhet. Bristen på

inkomster innebär inte att arbetslöshet föreligger. Reglerna om när en

företagare betraktas som arbetslös hänger samman med att det inte får

föreligga något hinder för att kunna stå till arbetsmarknadens förfogande.

För år 1998 avsätts drygt 40,6 miljarder kronor på passiva åtgärder.

Härav avser ca 975 miljoner kronor passiva åtgärder för konstnärliga

yrkesutövare.

6.2.2 Aktiva arbetsmarknadspolitiska stöd

Inom ramen för de aktiva stöden finns ett tiotal typer av åtgärder. Sam-

mantaget avsätts drygt 20 miljarder kronor på olika aktiva åtgärder.

Kostnaderna för aktiva åtgärder för konstnärer uppgick under år 1996 till

ca 425 miljoner kronor. De vanligaste aktiva arbetsmarknadspolitiska

åtgärderna för konstnärer har varit arbetslivsutveckling (ALU) och

beredskapsarbete.

ALU syftar till att de arbetssökande skall kunna behålla sin kompetens

och sina kontakter med arbetslivet. Åtgärden kan användas inom alla

sektorer av samhället men bör användas restriktivt vid anvisning till den

privata sektorn då risken för undanträngningseffekter bedöms som större

inom denna sektor.

Beredskapsarbete var en åtgärd som skulle ge sysselsättning åt arbets-

lösa som var 25 år eller äldre och som inte kunde få reguljärt arbete eller

bli föremål för någon annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Sedan den 1

januari 1998 har åtgärden ersatts med ett individuellt anställningsstöd

som utbetalas till arbetsgivaren i syfte att stimulera anställningar av per-

soner som har svårigheter att få reguljärt arbete. Detta stöd kan lämnas

till personer fr.o.m. det år som de fyller 20 år under förutsättning att de

varit inskrivna vid arbetsförmedlingen i minst tolv månader och är lång-

tidsarbetslösa.

ALU har sedan år 1994 dominerat bland åtgärderna både vid Af Kultur

och övriga förmedlingskontor. ALU är emellertid en åtgärd som innebär

vissa problem på den konstnärliga arbetsmarknaden. Åtgärden, som skall

användas restriktivt, utgår till personer som har rätt till arbetslöshetser-

sättning. Ersättning till de arbetslösa som deltar i ALU motsvarar

arbetslöshetsersättningen. För den som inte är berättigad till någon sådan

arbetslöshetsersättning har det blivit svårare att omfattas av relevanta

åtgärder. För bl.a. bild- och formkonstnärer, författare och tonsät-

tare/kompositörer är inriktningen mot ALU-åtgärder ett hinder då dessa

konstnärer i stort sett aldrig uppbär någon arbetslöshetsersättning. För

den stora gruppen av bild- och formkonstnärer bör hellre anställningsstöd

komma i fråga.

Enligt AMS regler skall vidare arbetslivsutveckling, ALU, inte ske

inom det yrke där man har en kvalificerad utbildning. Detta innebär att

många konstnärliga yrkesutövare inte får arbeta med sitt konstnärskap

inom ramen för ett ALU-åtgärd, utan endast i form av t.ex. anställnings-

stöd.

De s.k. otraditionella insatserna utgör ett komplement till andra typer

av regelstyrda aktiva åtgärder. Otraditionella insatser kan motiveras av

arbetsmarknadsskäl. Det rör sig om åtgärder, ofta i projektform, som inte

ryms inom ordinarie regelverk och som t.o.m. år 1997 inte har berättigat

till andra statliga stöd.

Enligt Af Kulturförmedlingarna är det de otraditionella åtgärderna som

fungerar bäst inom den konstnärliga sektorn. Med dessa åtgärder kan

arbetsförmedlingarna bidra i större projekt med flera deltagande konstnä-

rer och med andra intressenter som medfinansiärer.


7 Konstnärer inom bild- och formområdet

7.1 Verksamhetsbidrag till vissa utställare m.m.

Regeringens förslag: Ett statligt stöd införs från och med år 1999 för

verksamhetsbidrag till vissa utställare som huvudsakligen utan vinst-

syfte bedriver en fortlöpande utställningsverksamhet av samtida bild-

och formkonst. Det nuvarande stödet till organisationer och institutio-

ner inom bild- och formområdet utvidgas till att också omfatta stöd

till kollektivverkstäder.

Regeringens bedömning: Stödet till organisationer inom bild- och

formområdet bör förstärkas. Inom ramen för anslagsökningen bör

medel lämnas för det nya stödet till kollektivverkstäder, liksom ökat

verksamhetsbidrag till Folkrörelsernas Konstfrämjande och ökat stöd

till de konstfrämjande organisationerna för utställningsersättning.


Konstnärsstödsutredningens förslag: Utredningens förslag överens-

stämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Utredningen föreslår dessutom ett riktat stöd till Illustratörcentrum

samt ett ökat stöd för utgivning av foto- och bildböcker.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till utred-

ningens förslag.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Regeringen

behandlar i det följande förslag om ett nytt verksamhetsbidrag till vissa

utställare av bild- och formkonst. Därefter behandlas frågor om ett utvid-

gat och förstärkt bidrag till organisationer på bild- och formområdet.

Regeringen förordar på annan plats i denna proposition en ökning av

verksamhetsbidraget till centrumbildningarna (se avsnitt 11.1). Rege-

ringens förslag om stöd till utgivning och distribution av litteratur lämnas

i propositionen Litteraturen och läsandet (prop. 1997/98:86). I proposi-

tionen Framtidsformer - handlingsprogram för arkitektur, formgivning

och design (prop. 1997/98:117) behandlar regeringen frågan om stöd till

Röhsska museet för sitt uppdrag som nätverksmuseum för formgivning,

design och konsthantverk samt frågan om att ge föreningen Svensk Form

ett nationellt uppdrag inom formgivning och design.

Nytt verksamhetsbidrag till vissa utställare

Konstnärerna är i behov av fler utställningslokaler. Fler möjligheter att

ställa ut stimulerar också efterfrågan på konstnärligt arbete. Behovet ökar

i takt med att antalet konstnärer ökar, men också genom att nya uttrycks-

former tillkommer som på olika sätt kräver speciella lokaler, t.ex. instal-

lationer, performance, video, multimedia och konceptkonst. För de unga

konstnärernas utveckling och försörjning är det av stor betydelse att de

får möjlighet att ställa ut sina verk. Det kommersiella intresset för den

nya konsten är svagt, men det är även få gallerier som i dag ställer ut

exempelvis de konstnärliga fotografernas verk. Därför behövs det utställ-

ningsarrangörer som inte främst ser till konstverkens kommersiella möj-

ligheter utan som med kompetens och uthållighet visar nyskapande och

oetablerad konst.

Det finns en grupp utställare av bild- och formkonst i landet vars

utställningsverksamhet varken kan betecknas som konstmuseum eller

galleri. Inriktningen på deras verksamhet är sällan rent kommersiell, de

saknar egna samlingar och i regel har de ambitioner utöver den rena

utställningsverksamheten. Dessa utställare utgör ett mycket viktigt kom-

plement till de fasta institutionerna och till gallerierna. Verksamheten

präglas många gånger av djärvhet, experiment och gränsöverskridande i

förhållande till mer traditionella konstformer. Utställarna bidrar på detta

sätt till att föra den konstnärliga utvecklingen framåt. Denna typ av

utställare finansierar sin verksamhet till stor del med hjälp av bidrag från

sponsorer och tillfälliga projektstöd. Den ekonomiska grunden för verk-

samheten är således mycket instabil.

Mot denna bakgrund föreslår regeringen att ett statligt stöd till sådana

verksamheter inrättas. Vissa kriterier bör ställas för att stöd skall kunna

ges. Mottagare av stödet bör i första hand vara sådana utställare som be-

driver fortlöpande utställningsverksamhet utan ett huvudsakligt vinst-

syfte. Mottagaren bör kunna visa en kontinuitet i verksamheten över flera

år. Utställningsverksamheten bör bedrivas i lokaler som är lämpliga för

ändamålet och som har god offentlighet. Vidare bör verksamheten avse

samtida bild- och formkonst, huvudsakligen av konstnärer verksamma i

landet, samt vara av hög konstnärlig kvalitet. Verksamheten bör inne-

hålla konstbildningsaktiviteter med inriktning på nya publikgrupper.

I dag kan enligt regeringens bedömning endast ett mindre antal utstäl-

lare bli aktuella för stöd i denna form. Som exempel på verksamheter

med den aktuella inriktningen som uppmärksammats under senare år kan

nämnas Färgfabriken och Enkehuset i Stockholm, Grafikens Hus i

Mariefred, Form /Design Center i Malmö och Röda Sten i Göteborg. Den

nya stödordningen bör dock kunna stimulera flera utställare att bredda sin

verksamhet, för att därmed bli aktuella för stöd. När en utställare

beviljats bidrag inom den nya stödordningen bör denne även kunna

erhålla medel för betalning av utställningsersättning. Det nya stödet bör

fördelas av Statens kulturråd. Det bör vara regeringens uppgift att

utforma närmare föreskrifter om villkoren för medlens utbetalning och

fördelning.

I budgetpropositionen för år 1999 har regeringen för avsikt att föreslå

att erforderliga medel anvisas för stödet.

Utvidgat och förstärkt stöd till organisationer inom bild- och formområdet

Statens kulturråd fördelar inom ramen för anslaget Bidrag till bild- och

formområdet verksamhetsstöd till organisationer som på olika sätt arbe-

tar konstbildande och förmedlar konstnärligt arbete. Detta sker med stöd

av förordningen (1984:326) om statsbidrag till kulturella ändamål.

De konstnärliga produktionskostnaderna är som regel höga. Det gäller

särskilt för de bild- och formkonstnärer som behöver dyrbar utrustning

för framställningen av sina verk, t.ex. ugnar för keramik-, emalj- och

glastillverkning, eller dyrbar datorutrustning för grafisk formgivning. En

vanlig lösning på problemet är att kostsammare utrustning och teknik

förvärvas av konstnärer till en kollektivverkstad för gemensamt bruk.

I dag är ca 3 500 yrkesverksamma konstnärer medlemmar i de omkring

20 kollektivverkstäder som finns spridda på olika orter i landet. Förutom

gemensam utrustning tillhandahåller verkstäderna ofta större ateljéer som

möjliggör för medlemmarna att åta sig sådana mer omfattande utsmyck-

ningsuppdrag som de annars tvingas avstå från. Genom att tillhandahålla

dessa gemensamma resurser för sina medlemmar medverkar kollektiv-

verkstäderna till att konstnärerna får ökade egna inkomster av ett uppdrag

eller en försäljning. Därmed är dessa verkstäder ett viktigt bidrag till

konstnärernas möjligheter att försörja sig på sin konst.

Inom ramen för den nuvarande bidragsgivningen erhåller konsthant-

verkskooperativ stöd från Statens kulturråd. Kooperativen har, enligt

rådet, visat sig vara en bra verksamhetsform för att underlätta för

enskilda konsthantverkare att själva ställa ut, informera om och sälja

konsthantverk. Trots de statliga bidragens relativt begränsade omfattning

har de stor betydelse för verksamheternas fortlevnad och för konsthant-

verkarnas möjligheter att försörja sig på den konstnärliga verksamheten.

Kollektivverkstädernas verksamhet liknar på många sätt konsthant-

verkskooperativens. Tidigare har kollektivverkstäderna kunnat få bidrag

för inköp av utrustning hos Konstnärsnämnden. Detta överensstämmer

dock inte helt med nämndens verksamhet och bidragsgivningens syfte.

Nämnden har därför avvecklat sina direkta bidrag till kollektivverkstä-

derna. Kollektivverkstäderna har därmed blivit helt beroende av ekono-

miskt stöd från kommuner och landsting, bortsett från de intäkter man

har från medlemsavgifter, inkomster av kursverksamhet o.dyl. Även om

många kollektivverkstäder lyckas upprätthålla en verksamhet från år till

år, håller en stor del av utrustningen på att föråldras och slitas ut. Rege-

ringen föreslår därför att den nuvarande stödordningen för stöd till orga-

nisationer inom bild- och formområdet skall utvidgas så att även kollek-

tivverkstäder kan få bidrag till investeringar i gemensam utrustning.

För att skapa ekonomiskt utrymme för en satsning på stöd till kollek-

tivverkstäderna bör bidraget till organisationer inom bild- och formom-

rådet förstärkas. Regeringen har för avsikt att lämna förslag om detta i

budgetpropositionen för år 1999.

Förstärkningen av anslaget bör vara av en sådan omfattning att även

Folkrörelsernas Konstfrämjande kan få ett ökat statligt verksamhetsstöd,

i enlighet med vad riksdagen som sin mening givit regeringen tillkänna

(bet. 1997/98:KrU1 s. 93). För år 1998 är 1,5 miljoner kronor anvisade

som ett allmänt verksamhetsbidrag till Folkrörelsernas Konstfrämjande.

Inom ramen för anslaget för Bidrag till organisationer inom bild- och

formområdet fördelas även bidrag till den utställningsersättning som de

konstfrämjande organisationerna lämnar till konstnärer. Som redan

nämnts lever många bild- och formkonstnärer under ytterst knappa eko-

nomiska villkor, ett förhållande som gäller även flera av de mest upp-

märksammade konstnärerna i landet. Skälen till försörjningsproblemen är

flera. Förutom att det konstnärliga arbetet är förknippat med höga kost-

nader för utrustning och lokaler är konkurrensen hård om möjligheterna

att ställa ut sin konst. För många konstnärer har försäljning av konst till

utsmyckning av nya lokaler varit den största enskilda inkomstkällan. Den

negativa utvecklingen inom byggsektorn under senare år, då nybyggandet

varit närmast obefintligt, har därför även drabbat bild- och formkonst-

närerna. För att dryga ut de knappa inkomsterna är, som tidigare nämnts,

flertalet konstnärer tvungna att ta andra arbeten vid sidan av den konst-

närliga verksamheten, något som också har negativ inverkan på den ska-

pande processen. På grund av den tidigare nedgången i ekonomin har

dock även sådana andra arbeten varit svåra att få.

En central angelägenhet för den kulturpolitik som regeringen före-

träder är att konstnärernas möjligheter att försörja sig på ersättning för

utfört konstnärligt arbete kan förbättras. Konstnärerna bör därför ges

ökade möjligheter att möta sin publik och i högre grad än tidigare erhålla

ersättning för utställningar. I dag går, enligt Konstnärernas riksorganisa-

tion, över två tredjedelar av samtliga utställningar med förlust för konst-

nären. Detta hör i hög grad samman med att konstnären i allmänhet själv

måste täcka de kostnader som är förknippade med utställningen, utan att

några garantier finns för att utställningen ger några inkomster till konst-

nären. Utöver det konstnärliga arbetet medför utställningen arbete med

en mängd praktiska arrangemang som ramning, transporter, produktion

av kataloger och marknadsföring.

Den förstärkning av bidraget till de konstbildande och konstfrämjande

organisationerna som gjordes år 1991, och som höjts ytterligare under

senare år, har inneburit att organisationerna fått möjlighet att erbjuda

konstnärer utställningsersättning på samma sätt som statliga utställnings-

arrangörer.

De förstärkningar av stödet som under senare tid genomförts har fallit

väl ut. Antalet utställningar som på detta sätt medfört ersättning till den

utställande konstnären har stadigt ökat.

Mot denna bakgrund anser regeringen att stödet bör förstärkas ytterli-

gare till konstfrämjande organisationer, som t.ex. Sveriges konstföre-

ningars riksförbund och Folkrörelsernas Konstfrämjande, för att dessa

skall kunna erbjuda utställningsersättning vid fler utställningar och till

fler konstnärer. Det är emellertid viktigt att utställningsersättning i större

utsträckning än hittills fördelas till konstnärer som arbetar med en sådan

kvalificerad bild- eller formkonst som i dag är ovanlig i utställnings-

sammanhang, t.ex. för att konstformen innebär en högre grad av ekono-

miskt risktagande för utställaren. Det kan gälla såväl nyskapande konst-

närliga uttrycksformer liksom t.ex. illustrationer och fotografier. Statens

kulturråd har att tillse att denna mångfald beaktas vid fördelningen av

medlen. Vidare skall Kulturrådet bedöma i vilken mån bidrag skall till-

delas andra utställningsarrangörer än de som hittills kommit i fråga som

t.ex. Folkets Hus, studieförbund och liknande som bedriver en kvalifice-

rad utställningsverksamhet.

7.2 Ersättningar och bidrag till konstnärer

Regeringens bedömning: Konstnärsnämnden bör få disponera ytter-

ligare medel för ersättningar och bidrag till konstnärer inom bild- och

formområdet. Vidare bör den individuella visningsersättningen för-

stärkas.


Konstnärsstödsutredningens förslag: Utredningens förslag överens-

stämmer i stort sett med regeringens bedömning.

Förslaget om ett särskilt stöd till förhyrning eller köp av utställningslo-

kaler för kollektivt bruk läggs endast fram i de delar som avser förhyr-

ning.

Utredningens förslag om en förstärkning av visningsersättningen, avser

i regeringens bedömning både den individuella visningsersättningen (IV-

ersättning) och den visningsersättning som fördelas av styrelsen för Sve-

riges bildkonstnärsfond i form av stipendier och bidrag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till utred-

ningens förslag, men viss kritik riktas mot delar i förslagen.

Konstnärsnämnden menar att det föreslagna stödet till köp och förhyr-

ning av utställningslokaler bör begränsas till stöd för förhyrning eftersom

komplikationer kan uppstå vid köp och avyttring av sådana lokaler. Sta-

tens kulturråd avstyrker förslaget bl.a. därför att det bedöms vara svårt

att administrera. Statens konstmuseer tillstyrker idén att utveckla möjlig-

heten för konstnärer att hyra eller i vissa fall köpa utställningslokaler för

kollektivt bruk, men tillägger att medel för detta ändamål också bör för-

medlas till utställningskommissarier som arbetar på frilansbasis. Konst-

närernas riksorganisation (KRO) och Föreningen Sveriges konsthant-

verkare och industriformgivare (KIF) tillstyrker förslaget om stöd till

förhyrning av utställningslokaler, men anser att en sådan stödform

fordrar minst en miljon kronor inledningsvis och att fördelningen av för-

hyrningsmedlen skall göras av en bildnämnd hos Kulturrådet, vilken

KRO och KIF föreslår skall inrättas för handhavandet av den nya statliga

stödformen.

Förslaget om en förstärkning av den individuella visningsersättningen

tillstyrks av Kulturrådet, KRO och KIF samt av upphovsrättsorganisatio-

nen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS). Konstnärsnämnden anser att

en förstärkning av medlen till individuell visningsersättning kan vara

befogad på sikt. Eftersom ersättningsformen ännu är ny finns det enligt

Konstnärsnämnden skäl att avvakta erfarenheter av hur fördelnings-

reglerna fungerar i praktiken innan en höjning av anslaget görs. Svenska

Konstnärsförbundet anser inte att ytterligare medel skall tilldelas BUS

för fördelning av individuell visningsersättning och föreslår att en utvär-

dering görs av systemet med sådan ersättning.

Skälen för regeringens bedömning: De statliga ersättningar och

bidrag som fördelas av Konstnärsnämnden har en avgörande betydelse

för konstnärers möjligheter att under längre sammanhängande perioder

fullt ut ägna sig åt det konstnärliga arbetet. Bidragen och ersättningarna

förbättrar konstnärernas möjligheter att möta en publik och därmed även

få avsättning för sina verk. Det finns således skäl som talar för att för-

stärka statens insatser i detta avseende.

Bland de ersättningar som Konstnärsnämnden fördelar utgör den s.k.

visningsersättningen en ersättning till bild- och formkonstnärer för att de

verk som är i offentlig ägo visas för allmänheten eller används på annat

allmännyttigt sätt. Ersättningen anvisas som ett fast årligt belopp, vilket

fördelas av styrelsen för Sveriges bildkonstnärsfond inom Konstnärs-

nämnden. Visningsersättningen får användas dels till ändamål som syftar

till att ge yrkesverksamma konstnärer ekonomisk och arbetsmässig

trygghet, dels till andra ändamål som berör verksamhet inom bild-

konstens område.

Under budgetåren 1987/88 1992/93 fördelade styrelsen för Sveriges

bildkonstnärsfond en del av visningsersättningen som en individuell

ersättning. Ersättning lämnades med samma belopp till de konstnärer

som kunde styrka att de hade utfört ett visst antal konstverk i offentlig

ägo. Styrelsen valde dock att avskaffa den individuella visningsersättning

med hänvisning till att ersättningsnivån var för låg för att den skulle ha

ekonomisk betydelse för konstnärerna. Styrelsen ansåg dessutom att det

saknades en kvalitetsbedömning kopplad till ersättningen, samtidigt som

det var dyrt att administrera utbetalningarna.

Konstnärsorganisationerna var kritiska till att den individuella vis-

ningsersättningen avskaffades. Enligt deras uppfattning var den ekono-

miska ersättningen inte utan betydelse. Dessutom fungerade ersättningen

som ett erkännande av den enskilde konstnärens konstnärskap. Regering

och riksdag fann konstnärernas krav på individuell ersättning berättigat

varför ersättningsformen återinfördes fr.o.m. år 1997. Tio miljoner kro-

nor avsattes för ändamålet, att fördelas av upphovsrättsorganisationen

Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS). BUS ålades också att utforma

principer för fördelning av ersättningen. De principer BUS i enlighet med

detta har utvecklat grundar fördelningen av medlen på ett poängsystem

som bygger på ett antal objektiva kriterier. Eftersom det antal poäng en

konstnär blivit tilldelad avgör hur mycket som ges i årlig ersättning till

denne varierar ersättningsnivåerna mellan konstnärerna. Ersättningsfor-

men överensstämmer med regeringens ambitioner att konstnärer i större

utsträckning än tidigare skall kunna försörja sig på ersättningar för utfört

konstnärligt arbete.

Som anförts ovan anser regeringen att stödet till individuell visningser-

sättning bör förstärkas. Ett ytterligare skäl till en förstärkning av stödet är

att det varje år tillkommer nya konstnärer som blir ersättningsberättigade

genom de nya förvärv som görs av offentliga organ. Med ett oförändrat

anslag minskar ersättningen för varje år per berättigad konstnär.

De selektiva stöd som fördelas av Konstnärsnämnden i form av

arbetsstipendier, projektbidrag m.m. är verkningsfulla instrument för att

förbättra villkoren för konstnärligt arbete. Regeringen anser därför att

denna bidragsgivning bör förstärkas.

Många unga eller ännu icke etablerade konstnärer har svårt att få till-

fälle att möta en publik. Konkurrensen om de utställningsmöjligheter

som i dag står till buds är mycket hård. För de kommersiellt drivna galle-

rierna blir det ekonomiska risktagandet vid en utställning större om

konstnären är oetablerad. Detta minskar möjligheterna för en ung konst-

när att nå ut med sin konst. Samtidigt är det viktigt att de konstnärer som

har förutsättningar att etablera sig får tillfällen att möta en publik och en

marknad.

I det föregående har presenterats förslag som ökar möjligheterna för

konstnärer att möta sin publik och samtidigt erhålla ersättning för utfört

konstnärligt arbete. Ytterligare en möjlighet för sådana möten kan ges

genom att konstnären själv, eller i samarbete med andra konstnärer, får

ekonomiskt stöd för att kunna arrangera utställningar i förhyrda lokaler. I

dag saknar de flesta konstnärer den möjligheten. Viss utställningsverk-

samhet kan förvisso ske i ateljén eller i till ateljén angränsande lokal.

Lokalerna är dock sällan lämpade eller anpassade för detta ändamål.

Inom ramen för den förstärkning av de selektiva stöden som rege-

ringen avser att föreslå i budgetpropositionen för år 1999 bör utrymme

ges för bidrag till grupper av konstnärer som under en begränsad tid

behöver stöd till förhyrning av en utställningslokal. Detta bör i hög grad

passa yngre, ännu icke etablerade konstnärer som tillsammans vill möta

en publik och därmed söka skapa sig en grund för sin försörjning inom

det konstnärliga yrket. Självfallet skall den konstnärliga kvaliteten beak-

tas i den bedömning som görs vid behandlingen av ansökningar.


8 Konstnärer inom ton- och musikområdet

8.1 Fonogramersättning

Regeringens förslag: Från och med år 1999 införs en ersättning till

upphovsmän och utövande konstnärer för folk- och skolbibliotekens

utlåning av musikaliska verk på fonogram (fonogramersättning).

Fonogramersättningen skall även omfatta utlåning av musikalier.

Medlen skall fördelas av upphovsrättsorganisationerna Föreningen

Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM) och Före-

ningen Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation (SAMI).


Konstnärsersättningsutredningens förslag: Överensstämmer i

huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att ersätt-

ning skall ges för utlåning av endast musikaliska verk på fonogram.

Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser som yttrat sig

tillstyrker förslaget om att införa en offentligrättslig ersättning för utlå-

ningen av musikfonogram. Sveriges författarfond avstyrker dock det för-

slag på ersättningsordning som utredningen lagt fram, främst på grund av

att kostnaden för ersättningen skulle inrymmas i biblioteksersättningen.

Vidare ser Författarfonden det som svårt att utforma ett utlåningsbaserat

ersättningssystem för de utövande konstnärerna. Samtliga remissinstan-

ser är dock i sak positiva till förslaget att även de utövande konstnärerna

skall vara ersättningsberättigade. KLYS och Svenska Teaterförbundet

anser vidare att utlåning av ljudupptagningar av litterära verk bör berät-

tiga till ersättning även för de utövande konstnärerna.

Flera remissinstanser anser att ersättningen även bör omfatta ljudupp-

tagningar av sceniska verk (t.ex. Sveriges Allmänna Biblioteks-förening,

Sveriges Författarförbund och Svenska Teaterförbundet), liksom musi-

kalier (t.ex. Statens kulturråd, Konstnärsnämnden, Musikaliska Akade-

mien, Föreningen Svenska Tonsättare (FST), Föreningen Svenska Kom-

positörer av Populärmusik (SKAP), STIM-Svensk Musik, KLYS, Svenska

Fotografers Förbund, Sveriges Allmänna Biblioteksförening, Sveriges

Författarfond och Sveriges Författarförbund).

Riksdagens tidigare överväganden: Inför budgetåret 1988/89 beslu-

tade riksdagen (prop. 1987/88:100 bil. 10, bet. 1987/88:KrU12, rskr.

1987/88:221) att ett särskilt bidrag skulle utgå till upphovsmän och fono-

gramartister med anledning av den musikalieutlåning som sker via folk-

biblioteken och Musikaliska akademiens bibliotek. Konstnärs-nämnden

fördelar bidraget som för år 1997 uppgick till 6 628 000 kr.

Skälen för regeringens förslag: EU:s ministerråd antog den

19 november 1994 ett direktiv om uthyrnings- och utlåningsrättigheter

avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstå-

ende rättigheter (92/100/EEG, Direktivet om uthyrning och utlåning). På

grundval av en promemoria från Justitiedepartementet om direktivet (Ds

1994:49) tog regeringen i propositionen Uthyrning och utlåning av upp-

hovsrättsligt skyddade verk m.m. (prop.1994/95:58) upp frågan om

anpassning av den svenska upphovsrättsliga lagstiftningen till direktivet.

Beträffande utlåningsrätten var regeringens bedömning att det för närva-

rande inte behövdes någon lagändring. När det gällde utlåning av ljud-

upptagningar av musikaliska verk anförde regeringen emellertid att det

kunde sättas i fråga om den svenska förordningen om vissa särskilda

insatser på kulturområdet (1989:500) uppfyllde direktivets krav. Rege-

ringen anförde att det fanns skäl att avvakta resultatet av den pågående

allmänna översyn av de gällande offentligrättsliga ersättningsordningarna

innan regeringen slutligt tog ställning till behovet av eventuella författ-

ningsändringar (prop. 1994/95:58 s. 28f).

Direktivets artikel 1 och 2 föreskriver att upphovsmannen skall ha

ensamrätt till utlåning av exemplar av verk. Även utövande konstnärer

och fonogramframställare omfattas enligt direktivet av denna ensamrätt

avseende upptagningar av framföranden respektive framställda fono-

gram. Av artikel 5 i direktivet framgår att det finns möjlighet att göra

undantag från huvudregeln om ensamrätt för utlåning. Medlemsstaterna

kan föreskriva undantag när det gäller offentlig utlåning under förutsätt-

ning att åtminstone upphovsmannen får ersättning för utlåningen. Med-

lemsstaterna får härvid fritt bestämma ersättningens storlek med hänsyn

till sina kulturfrämjande syften. Medlemsstaterna får vidare göra undan-

tag från ensamrätten till utlåning genom att undanta vissa kategorier av

inrättningar från skyldigheten att betala ersättning. Enligt ett officiellt

uttalande från EG-kommissionen inkluderas t.ex. offentliga bibliotek,

universitet och undervisningsinstitutioner i de kategorier av institutioner

som kan undantas.

I 2 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga

verk (upphovsrättslagen) regleras upphovsmannens ekonomiska rättig-

heter, dvs. upphovsmannens rätt dels att framställa exemplar av verket,

dels att på olika sätt göra det tillgängligt för allmänheten. Den sist-

nämnda rätten omfattar bl.a. en rätt för upphovsmannen att utbjuda

exemplar av verket till utlåning. I 19 § upphovsrättslagen anges

inskränkningar i den nämnda s.k. spridningsrätten. Här framgår bl.a. att

när ett exemplar av ett litterärt eller musikaliskt verk med upphovs-

mannens samtycke har överlåtits, får exemplaret spridas vidare. Denna

reglering, den s.k. konsumtionen av spridningsrätten, utgör den rättsliga

grunden för den fria biblioteksutlåningen. I den ovan angivna propositio-

nen togs frågan upp huruvida de i direktivet upptagna möjligheterna till

undantag från kravet på ensamrätt rymmer detta system. Regeringen kon-

staterade här att svensk rätt uppfyller direktivets krav beträffande offent-

lig utlåning genom bibliotek av litterära verk. Grunden för undantag från

direktivets huvudregel utgörs av den offentligrättsliga ersättningsordning

som införts i Sverige genom bestämmelser i förordningen (1962:652) om

Sveriges författarfond, den s.k. biblioteksersättningen. Eftersom ersätt-

ningen till upphovsmännen enligt direktivet inte behöver vara upphovs-

rättsligt grundad, kan Sverige behålla en offentligrättsligt reglerad ersätt-

ning för den utlåning av exemplar av litterära verk som sker genom

offentliga bibliotek. Den svenska biblioteksersättningen omfattar emel-

lertid inte lån från andra bibliotek än folk- och skolbibliotek; utlåning

från forskningsbibliotek (Kungl. biblioteket och universitetsbiblioteken)

ersätts inte. Med hänvisning till artikel 5 i direktivet och till EG-kommis-

sionens officiella uttalande fann regeringen dock att direktivets krav var

uppfyllda och att någon lagändring inte krävdes.

Enligt svensk rätt omfattas även ljudupptagningar av litterära och

musikaliska verk av den fria biblioteksutlåningen. Som ovan redovisats

hindrar inte direktivet en sådan ordning, under förutsättning att upp-

hovsmannen erhåller ersättning för utlåningen.

När det gäller utlåning av ljudupptagningar av litterära verk utgår

ersättning enligt förordningen om Sveriges författarfond på samma sätt

som vid utlåning av litterära verk i bokform. Den offentliga utlåningen av

dessa ljudupptagningar uppfyller, med hänvisning till vad som ovan

anförts, därmed kraven i direktivet (prop. 1994/95:58 s.28).

För utlåning av ljudupptagningar av musikaliska verk utgår däremot

inte någon ersättning till upphovsmännen. Enligt förordningen

(1989:500) om vissa särskilda insatser på kulturområdet utgår dock som

nämnts statsbidrag till tonsättare och andra upphovsmän på musikom-

rådet samt fonogramartister. Bidraget fördelas individuellt utifrån kvali-

tetsbedömningar till konstnärer inom musikområdet i form av arbets-

stipendier, projektbidrag m.m. Bidraget har sin grund i den utlåning av

musikaliska fonogram som sker genom biblioteken även om det inte

föreligger något samband mellan bidraget och bibliotekens faktiska

omfattning av musikverkens utlåning. Frågan är då huruvida denna ord-

ning uppfyller kraven i artikel 5 i direktivet. När det gäller bibliotekser-

sättningen för utlåning av litterära verk utgår denna till viss del som en

direkt ersättning för den faktiska utlåningen av respektive upphovsmans

verk, medan en viss del av ersättningen fördelas mellan upphovsmän i

form av bl.a. stipendier. Här finns, beträffande en del av ersättningen, en

direkt koppling mellan den enskilde upphovsmannen och utlåningen av

dennes verk. Det får anses ligga i direktivets syfte att de upphovsmän

vars verk utlånats skall erhålla åtminstone en del av ersättningen för

denna utlåning. Att en sådan koppling borde vara nödvändig understryks

också av att upphovsmännen i artikel 5 ges en särställning som rättig-

hetshavare, som skall erhålla ersättning för utlåningen. När det gäller den

befintliga ordningen om ersättning för utlåning av musikfonogram finns

inte något samband mellan ersättningen och omfattningen av musikfono-

gramens utlåning. Än mindre finns det någon koppling mellan den

enskilde upphovsmannen och den faktiska utlåningen av hans musika-

liska verk.

När det gäller svensk rätts förenlighet med direktivet uppkommer då

frågan om möjligheten till undantag i direktivets artikel 5. Enligt denna

artikel finns möjlighet att undanta vissa kategorier av inrättningar från

skyldigheten att betala ersättning för utlåning. Som nämnts tidigare kan,

enligt ett officiellt uttalande från EG-kommissionen, bl.a. offentliga bib-

liotek undantas från ersättningsskyldigheten. Regeringen delar härvid

Konstnärsersättningsutredningens ställningstagande att det, på grund av

direktivet, för närvarande inte krävs att det i svensk rätt införs någon

ersättningsordning. Grunden för detta är att det i Sverige, såvitt erfarits,

inte förekommer utlåning av fonogram på andra än offentliga bibliotek.

Regeringen finner dock att det föreligger skäl för att en offentligrättslig

ersättningsordning ändå införs avseende biblioteksutlåningen av ljud-

upptagningar av musikaliska verk. Upphovsmännen bör få ersättning för

det allmännas utnyttjande av deras musikfonogram. Det överensstämmer

med regeringens allmänna strävan att konstnärer skall erhålla ersättning

för utfört konstnärligt arbete.

Regeringen finner emellertid att nuvarande stöd för särskilda insatser

för konstnärer inom musikområdet bör kvarstå även om en fonogramer-

sättning införs, trots att bidraget till viss del kommer att finansiera den

nya ersättningsordningen. Behovet av projektbidrag, arbetsstipendier

m.m. kvarstår. Det är viktigt för den konstnärliga utvecklingen att konst-

närer ges möjlighet att under längre sammanhängande perioder ägna sig

åt konstnärligt utvecklingsarbete med bibehållen ekonomisk trygghet.

Särskild betydelse har stödordningen för de tonsättare och kompositörer

vars verk inte utlånas i någon större omfattning.

För utlåningen av ljudupptagningar av litterära verk utgår bibliotekser-

sättning, ett system som uppfyller kraven i det ovan nämnda direktivet.

Mot bakgrund av detta och att biblioteksersättningen är en etablerad

ersättningsordning som fungerat väl finner regeringen, liksom Konst-

närsersättningsutredningen, att ersättningsordningen för utlåning av

musikfonogram bör utformas i likhet med vad som gäller i fråga om bib-

lioteksersättningen.

Biblioteksutlåning av musikalier, dvs. musikaliska verk i tryckt form

(noter m.m.) omfattas i dag inte av någon ersättningsordning. Den före-

slagna fonogramersättningen har emellertid till syfte att bl.a. kompensera

upphovsmännen på musikområdet för utlåning av deras verk. Eftersom

musikalier måste anses nära förbundna med ljudupptagningar av musika-

liska verk föreslår regeringen, i likhet med många remissinstanser, att

även musikalier skall omfattas av fonogramersättningen.

När det gäller vilka som skall omfattas av rätten till ersättning för utlå-

ning av musikfonogram, tillstyrker regeringen Konstnärsersättningsut-

redningens förslag om att såväl upphovsmän som utövande konstnärer

skall erhålla ersättning. De utövande konstnärernas prestationer då de

framför ett verk omfattas av upphovsrättsligt skydd enligt 45 och 47 §§

upphovsrättslagen. De utövande konstnärer som återfinns i musikverk är

bl.a. musiker, sångare, dirigenter och skådespelare. Även framställare av

ljudupptagningar (fonogramproducenter) skyddas av de upphovsrättsliga

reglerna, (46-47 §§ upphovsrättslagen), avseende ensamrätten att kon-

trollera bl.a. kopiering av deras produkter. Regeringen ansluter sig här till

utredningens ståndpunkt att fonogramproducenterna dock inte bör

omfattas av rätten till ersättning vid utlåning av musikfonogram. Den nu

föreslagna ersättningen är att se som en kompensation till den enskilde

upphovsmannen och utövande konstnären för den utlåning som görs av

deras verk och prestationer.

Ljudupptagningar av sceniska verk omfattas i dag inte av någon ersätt-

ningsordning för den utlåning som sker. För att få en enhetlig utformning

av ersättningarna till upphovsmän och utövande konstnärer för biblio-

teksutlåningen av deras verk och prestationer avser regeringen att när-

mare överväga frågan om fonogramersättningen bör utvidgas att omfatta

även ljudupptagningar av sceniska verk.

De utövande konstnärerna har i dag inte någon rätt till ersättning för

utlåning av litterära fonogram inom ramen för biblioteksersättningen.

Eftersom förslaget om fonogramersättning jämställer upphovsmän och

utövande konstnärer avser regeringen att även överväga frågan om bib-

lioteksersättningen bör utvidgas till att omfatta de utövande konstnärer

som medverkar på litterära fonogram.

Beträffande fonogramersättningens storlek anser regeringen i likhet

med Konstnärsersättningsutredningen att denna skall bestämmas med

hjälp av ett grundbelopp per hemlån av fonogram eller musikalie och

omfattningen av den ersättningsgrundande utlåningen.

När det gäller beräkningen av den faktiska utlåningen genom bibliotek

faller det sig naturligt att samordna uppgiften med de årliga undersök-

ningarna som utförs av Sveriges författarfond vad avser biblioteksut-

låningen av litterära verk. Enligt biblioteksstatistiken för år 1996 uppgick

utlåningen av musikfonogram till 2,7 miljoner lån. Av dessa lån upp-

skattades 540 000 lån vara ersättningsgrundande.

Regeringen har vid en beräkning av den totala ersättningens storlek

utgått från att ca en fjärdedel av den totala utlåningen av musikfonogram

avser verk av svenska upphovsmän och därmed ersättningsberättigade

lån. Härtill kommer utlåningen av musikalier. Ersättningsbeloppet per lån

bör, med hänsyn till antalet ersättningsberättigade som medverkar i en

ljudupptagning, uppgå till ett högre belopp än det belopp som utgör

ersättning för utlåning av ett litterärt verk. Mot bakgrund av att det i

genomsnitt är sex medverkande på varje musikfonogram bör ersättningen

per utlåning vara ca 6 kronor. Vid 675 000 ersättningsberättigade lån

uppstår en kostnad på drygt 4 miljoner kronor. Härtill kommer kostnaden

för ersättning för utlåning av musikalier samt de förvaltande organisatio-

nernas omkostnader. Den beräknade kostnaden för ersättningsordningen

uppgår därmed till knappt 5 miljoner kronor.

Regeringen tillstyrker Konstnärsersättningsutredningens förslag om att

medlen skall fördelas av upphovsrättsorganisationerna STIM och SAMI.

Det bör lämpligen ske enligt upphovsrättsliga principer, dvs. att ersätt-

ningen till t.ex. en viss upphovsman görs beroende av utlåningen av hans

eller hennes verk. Inom upphovsrätten är det vanligt med s.k. kollektiv

förvaltning av rättigheter, vilket innebär att upphovsmän överlåter på

olika organisationer att tillvarata deras rättigheter. På musikområdet

företräds upphovsmännen av STIM och utövarna av SAMI. Dessa orga-

nisationer har stor erfarenhet av hur man effektivt inkasserar och fördelar

ersättningar till rättighetshavare. Medlen för ersättningen bör betalas ut

av en myndighet som regeringen bestämmer. Det är regeringens uppgift

att utforma närmare föreskrifter om villkoren för medlens utbetalning

och fördelning.

Regeringens förslag om medelsfördelning är en förvaltningsuppgift

som innebär myndighetsutövning. På grund härav föreslås en ändring i

lagen (1992:318) om överlämnande av förvaltningsuppgifter inom Kul-

turdepartementets verksamhetsområde. I budgetpropositionen för år 1999

har regeringen för avsikt att föreslå att erforderliga medel anvisas till

fonogramersättningen.

8.2 Stöd till vissa musikändamål

Regeringens bedömning: Bidragen till fria musikgrupper, arrange-

rande musikföreningar, lokala och regionala teater-, dans- och

musikinstitutioner samt STIM-Svensk Musik bör ökas. Vidare bör

stödet till produktion och distribution av fonogram förstärkas. Konst-

närsnämnden bör få disponera ökade medel för bidrag till konstnärer

inom tonområdet och Svenska rikskonserter bör få ett ökat bidrag för

kompositionsbeställningar och konsertproduktioner med frilansmu-

siker.


Konstnärsstödsutredningens förslag: Överensstämmer delvis med

regeringens bedömning. Utredningen föreslår att medel för komposi-

tionsbeställningar tilldelas Svenska rikskonserter, Sveriges Radio AB

och länsmusiken. Utredningen föreslår vidare att stödet till fria musik-

grupper och lokala musikarrangörer skall öka samt att en ersättning

införs till tonsättare och kompositörer som erhållit en beställning av ett

musikverk.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har uttalat sig om

utredningens olika förslag inom tonområdet är det stora flertalet positiva.

Vad gäller stöd till kompositionsbeställningar har synpunkter fram-

kommit om bl.a. vilka som skall handha stöden och fördela medlen.

Konstnärsnämnden, Sveriges Radio AB (SR), FST, SKAP och STIM-

Svensk Musik framhåller betydelsen av den beställningsverksamhet som

SR har avseende musikaliska verk och tillstyrker att särskilda medel

anvisas för sådant ändamål. SR föreslår att förstärkningen skall ske

genom ett ökat stöd till tonsättare/kompositörer inom ramen för Konst-

närsnämndens bidragsgivning.

Statens kulturråd avstyrker förslaget om ökade medel till länsmusiken

för beställningsverk och föreslår att medlen i stället tillförs Rikskonser-

ters beställningsverksamhet. Konstnärsnämnden förordar en förstärkning

av nämndens projektbidrag för samarbete mellan upphovsmän och ut-

övande musiker. FST och SKAP anser att Kulturrådet bör tilldelas medel

för beställningar från länsmusiken. De anser dock att möjligheten att

söka medel för beställningsverk bör finnas även för de statligt finansie-

rade symfoniorkestrarna, kammarorkestrarna och musikteatrarna. FST,

SKAP och STIM-Svensk Musik förordar att en viss del av de föreslagna

medlen till beställningsverk överförs till STIM-Svensk Musik för finan-

siering av bl.a. stämutskrivningskostnader.

Förslaget om ett särskilt stöd till tonsättare och kompositörer i sam-

band med att de erhållit en beställning på ett musikverk tillstyrks av flera

remissinstanser, bl.a. Konstnärsnämnden, Rikskonserter, FST, SKAP,

STIM-Svensk Musik. Kulturrådet menar att en ytterligare diskussion bör

föras innan den föreslagna stödordningen införs.

Teatrarnas Riksförbund förordar ett för alla institutioner tillgängligt

beställningsstöd som fördelas av Kulturrådet.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen behandlar nedan frå-

gor om förstärkningar av stöd till vissa musikändamål, stöd till produk-

tion och distribution av fonogram, bidrag till konstnärer inom tonom-

rådet, samt ytterligare bidrag till Rikskonserter för kompositionsbeställ-

ningar och konsertproduktioner med frilansmusiker.

Stöd till fria musikgrupper m.m.

Musiker är den grupp konstnärer som ökat mest sedan 1970-talet. Bland

musikerna återfinns såväl skapande som utövande konstnärer.

De utövande musikerna har en arbetsmarknad som erbjuder anställ-

ningar av olika längd och med skilda villkor. De offentligt stödda orkes-

terinstitutionerna är viktiga arbetsgivare, liksom studieförbund, folkpar-

kerna, Folkets Hus samt olika kommunala och landstingskommunala

institutioner. För musiker är även kyrkan en betydelsefull uppdragsgi-

vare. För de frilansande musikerna har arbetsmarknaden hårdnat. Efter-

frågan från lokala arrangörer har minskat. De grupper och enskilda musi-

ker som tidigare haft god tillgång till speltillfällen t.ex. på skolor och

daghem samt inom vården har fått allt färre uppdrag. Deras traditionella

kontaktvägar inom kommuner och landsting har också under senare år

brutits upp när kommunerna decentraliserat beslutsfattandet till de

enskilda verksamheterna. Nya samverkansformer tar tid att bygga upp.

Samtidigt ökar antalet frilansmusiker. Detta beror på att möjligheterna till

anställning i fastare former vid bl.a. musikinstitutionerna minskat, både

för de etablerade musikerna som är eller varit anställda och för de unga

nyetablerade musikerna. De unga musikerna inom modern konstmusik,

folkmusik, jazz och rockmusik etablerar sig mestadels på arbetsmarkna-

den som frilansmusiker.

Vid sidan av kyrkor och studieförbund m.fl. är olika slags ideellt arbe-

tande arrangörsföreningar stommen i det lokala musiklivet på mindre

orter. På många håll utvecklas även nya former av lokala arrangörsskap.

De lokalt arrangerade konsertevenemangen utgör en viktig del av

arbetsmarknaden för fria musikgrupper och enskilda frilansmusiker.

Riksdagen har inför år 1998 (prop. 1997/98:1, utg.omr. 17, bet.

1997/98:KrU1, rskr. 1997/98:97) beslutat om en förstärkning av det stat-

liga stödet till bl.a. arrangerande musikföreningar. För år 1999 bör en

ytterligare kraftig förstärkning ske av detta stöd.

För att de fritt verksamma musikernas utbud i högre utsträckning skall

efterfrågas av kommunala och andra lokala musikarrangörer krävs att det

erbjuds till rimliga priser. De flesta frilansmusiker arbetar helt eller del-

vis i grupp och har sin verksamhet koncentrerad till storstadsområdena.

För att öka sina speltillfällen och nå en bred publik måste grupperna tur-

nera regelbundet, vilket medför höga kostnader som svårligen kan täckas

genom gaget. I likhet med Konstnärsstödsutredningen anser regeringen

därför att ett förstärkt stöd till lokala musikarrangörer måste kombineras

med ett ökat stöd till fria musikgrupper, framför allt för att täcka turné-

kostnader.

För tonsättare och kompositörer utgör beställningar av verk en av de

viktigaste inkomstkällorna och en av de främsta möjligheterna att få

nykomponerade verk framförda. Konstnärsstödsutredningen och många

remissinstanser har framhållit vikten av att musiklivet stimuleras till att

göra fler kompositionsbeställningar och att en direkt samverkan mellan

utövande musiker och tonsättare främjas. Enligt regeringens mening bör

detta ske genom olika typer av riktade insatser inom ramen för befintliga

stödformer. Regeringen återkommer i det följande till frågor om ökade

insatser för tonsättare inom ramen för Rikskonserters verksamhet och om

förstärkning av Konstnärsnämndens bidragsgivning.

Härutöver anser regeringen att Kulturrådet bör ges möjlighet att tillföra

regionala och lokala teater-, dans- och orkesterinstitutioner tillfälliga

stödenheter för utvecklingsprojekt som innefattar ett direkt samarbete

med tonsättare.

STIM-Svensk Musik utför en för tonsättare och kompositörer mycket

viktig tjänst genom att bearbeta notmaterial i anslutning till beställnings-

verk. I likhet med flera remissinstanser anser regeringen att STIM-

Svensk Musik bör tilldelas ett ökat bidrag för detta.

Regeringen avser att i budgetpropositionen för år 1999 föreslå en för-

stärkning av Kulturrådets bidragsgivning till fria musikgrupper och

arrangerande musikföreningar, lokala och regionala teater-, dans- och

musikinstitutioner samt STIM-Svensk Musik.

Stöd till fonogramutgivning

Distributionsledet i form av fonogramutgivning är av stor betydelse för

att tonkonstnärernas arbeten skall förmedlas till en publik. Detta gäller

särskilt de musikgenrer som inte har en stark konserttradition eller som

inte spelas frekvent i radion, t.ex. nutida konstmusik, jazzmusik, folk-

musik och experimentell musik. Det är huvudsakligen de små produk-

tionsbolagen som satsar på de smala musikgenrer som nämnts.

Sedan år 1982 disponerar Statens kulturråd ett anslag för stöd till

fonogramutgivning. Stödet skall främja ett allsidigt utbud av konstnärligt

och kulturpolitiskt värdefulla fonogram. Till utgivningsstödet har seder-

mera kopplats ett särskilt stöd till fonogramdistribution.

Stor betydelse för de mindre etablerade tonsättarnas och musikernas

möjligheter att komma ut på skiva har också Svenska rikskonserters

fonogramutgivning på märket Caprice. Hösten 1996 uttalade sig riks-

dagen angående inriktningen på denna verksamhet och förhållandet till

Kulturrådets allmänna fonogramstöd (prop. 1996/97:3 s. 86f, bet.

1996/97:KrU1, rskr. 1996/97:129). Det förutsattes att Rikskonserter och

Kulturrådet aktivt arbetar för att samordna sina insatser på fonogramom-

rådet. Kulturrådet borde som hittills inrikta sin bidragsgivning på små

svenska bolags utgivning av kulturpolitiskt angelägna fonogram inom ett

brett fält av genrer. Rikskonserter borde sträva efter att ännu tydligare än

förut anpassa fonogramutgivningen till sin övriga verksamhet.

Med hänsyn till fonogramutgivningens betydelse som försörjningskälla

för tonkonstnärerna bör statens insatser förstärkas även på detta område.

Kulturrådet disponerar för år 1998 ca 8,3 miljoner kr för stöd till utgiv-

ning och distribution av fonogram. Under perioden 1982 - 1996 har

Kulturrådet behandlat ansökningar om stöd till ca 5 500 utgivningar. Av

dessa har ca 1 400 erhållit bidrag med sammanlagt omkring 65 miljoner

kronor. Enligt vad regeringen erfar har ett stort antal planerade kvalitets-

utgivningar inte kunnat få stöd och följaktligen inte kommit till stånd.

Regeringen anser mot den bakgrunden att Kulturrådet bör få ökade möj-

ligheter att stödja utgivning av kulturpolitiskt angelägna och konstnärligt

högtstående fonogram.

Rikskonserter gav ut 30 fonogram år 1997. Av den totala kostnaden på

7,6 miljoner kr finansierades 4,2 miljoner kr inom ramen för statsbidra-

get till Rikskonserter och 3,4 miljoner kr av försäljningsintäkter. Rege-

ringen bedömer att den nuvarande nivån på Rikskonserters fonogramut-

givning är rimlig mot bakgrund av att den huvudsakligen bör ses som ett

komplement till Rikskonserters övriga musikförmedlande uppgifter.

Regeringen avser att i budgetpropositionen för år 1999 föreslå en för-

stärkning av Kulturrådets bidragsgivning till utgivning och distribution

av fonogram.

Svenska rikskonserter

I de riktlinjer för den fortsatta verksamheten inom Svenska rikskonserter

som riksdagen godkände hösten 1996 (prop. 1996/97:3, bet.

1996/97:KrU1, rskr. 1996/97:129) betonades bl.a. Rikskonserters roll

som förmedlare av ny musik och introduktör av ännu inte etablerade mu-

siker och tonsättare. Detta sker bl.a. genom konsertproduktioner, kompo-

sitionsbeställningar och marknadsföringsinsatser i anslutning härtill. Det

bör också framhållas att Rikskonserters konsertproduktioner med vid-

hängande turnéer utgör en betydelsefull del av arbetsmarknaden för såväl

etablerade som oetablerade frilansmusiker.

Enligt regeringens mening är en kombination av insatser för det lokala

arrangörsledet och de fria musikgruppernas basverksamhet samt åtgärder

för central musikförmedling ett verksamt sätt att få till stånd fler arbets-

tillfällen för musiker och tonsättare. Regeringen har i det föregående

redovisat ställningstaganden vad gäller Kulturrådets bidragsgivning på

musikområdet. Även Rikskonserter bör ges möjlighet till ökade insatser.

Dessa kan vara av olika slag inom skilda genrer. Exempel på produk-

tionssidan är konsertturnéer med fria grupper i Sverige och utlandet eller

komplettering av en orkesters numerär med frilansmusiker vid turné med

ett större symfoniskt verk. Av stor betydelse i sammanhanget är också

Rikskonserters verksamhet med kompositionsbeställningar. Rikskon-

serter gör årligen ett 40-tal beställningar av nyskriven musik inför plane-

rade evenemang eller efter ansökan. Många av beställningarna görs på

uppdrag av länsmusiken eller en teater- eller musikinstitution. Rege-

ringen anser det angeläget att samarbetet mellan Rikskonserter och

musiklivets institutioner fortsätter att utvecklas i syfte att öka intresset

för och efterfrågan på ny musik över hela landet. Regeringen har för

avsikt att i budgetpropositionen för år 1999 föreslå en ökning av

statsbidraget till Rikskonserter.

Bidrag till konstnärer inom tonområdet

Regeringens föresats är att möjliggöra för konstnärliga yrkesutövare att

ägna sin arbetstid åt sitt konstnärliga arbete och erhålla den koncentration

som krävs för skapandet. Regeringen anser därför att det direkta stödet

till tonsättare och kompositörer skall förstärkas för att ge konstnärerna

möjlighet att under viss tid och med ekonomisk trygghet ägna sig ute-

slutande åt det konstnärliga arbetet.

Konstnärsnämndens arbetsstipendier är mycket viktiga för tonsättare

och kompositörer under den tid de arbetar med ett beställningsverk. Svå-

righeten är att få arbetsstipendiet och beställningen att överensstämma

tidsmässigt. Det kan t.ex. vara så att en yngre tonsättare/kompositör, som

inte har något flerårigt arbetsstipendium, erhåller en beställning på ett

musikverk men inte erhåller ett ettårigt arbetsstipendium under samma

år. Beställningsarvodet utgör i sig ersättning för beställningen av musik-

verket samt för rätten att uruppföra det. Då detta arvode vanligtvis inte är

tillräckligt stort för att tonsättaren/kompositören skall kunna försörja sig

på enbart detta, behöver tonsättaren/kompositören i regel ekonomiskt

stöd som komplement. Om konstnärerna då inte har något arbetsstipen-

dium eller projektbidrag blir de tvungna att ta något ytterligare arbete,

konstnärligt eller icke-konstnärligt, under tiden de komponerar beställ-

ningsverket.

Mot denna bakgrund anser regeringen att Konstnärsnämndens stöd till

tonsättare och kompositörer bör förstärkas för att skapa utrymme för ett

särskilt stöd till tonsättare och kompositörer som arbetar med ett beställ-

ningsverk. Regeringen har för avsikt att lämna förslag om detta i budget-

propositionen för år 1999.

Bidragen bör, i likhet med vad som gäller i dag för Konstnärsnämn-

dens bidragsgivning, rikta sig till etablerade tonsättare och kompositörer

som håller hög konstnärlig kvalitet. Vid Konstnärsnämndens bedömning

bör hänsyn tas till kompositionsverkens karaktär. Vidare bör hänsyn tas

till sökandens ekonomiska förhållanden och beställningsavtalets villkor.

Regeringen avser även att i budgetpropositionen för år 1999 föreslå en

förstärkning av Konstnärsnämndens stöd i form av projektbidrag för

samarbete mellan upphovsmän och utövare inom musikområdet. Denna

form av projektbidrag, som syftar till att främja tillkomsten av nya verk,

bör tilldelas upphovsmännen och utövarna gemensamt och innefatta både

ersättning för arbete med att komponera och ersättning för repetitionstid,

resor m.m.


9 Konstnärer inom scen- och filmområdet

9.1 En tredje anställningsform inom teatern

Regeringens förslag: År 1999 införs ett statligt bidrag till en tredje

anställningsform inom teatern under en försöksperiod på ett och ett

halvt år. En förutsättning för bidraget är att arbetsmarknadens parter

sluter erforderliga avtal för anställningsformen.


Konstnärliga arbetsmarknadsutredningens förslag: Överens-

stämmer i huvudsak med regeringen förslag.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig över förslaget

om en tredje anställningsform inom teatern är positiva och anser att den

föreslagna anställningsformen bör prövas. Danshögskolan menar dock

att försöket även bör omfatta dansområdet.

Skälen för regeringens förslag: Så länge en utbyggnad och expansion

var möjlig inom teaterområdet fanns goda möjligheter för frilansande

skådespelare att få tillfälliga engagemang på institutionsteatrarna och

andra teatrar med fast ensemble. Detta skapade försörjning för de frilan-

sande skådespelarna samtidigt som det bidrog till förnyelseprocessen

inom teatern. Med de ekonomiska problem som teaterinstitutionerna står

inför i dag har möjligheterna till cirkulation mellan fast anställning och

tidsbegränsade uppdrag inom teatern minskat. Detta har i sin tur lett till

att frilansande skådespelare erbjuds allt färre uppdrag och blir allt mer

beroende av arbetslöshetsersättning för sin försörjning.

Den Konstnärliga arbetsmarknadsutredningen föreslår att en s.k. tredje

anställningsform inom teatern införs under en försöksperiod. Förslaget

bygger på en modell som utarbetats gemensamt av Teaterförbundet (TF)

och Teatrarnas riksorganisation (TR). Syftet med verksamheten är att

avlasta arbetslöshetskassan och öka frilansande skådespelares trygghet

samt att öka den konstnärliga friheten. Parterna föreslår att ett aktiebolag

bildas för ändamålet. Bolaget skall bl.a. bli arbetsgivare för skådespelare

som periodvis söker ny anställning. Även artistförmedlingsverksamhet

skall bedrivas inom ramen för bolaget. En förutsättning för att förslaget

skall kunna genomföras är att arbetsmarknadens parter kommer överens

om förändringar i de avtal som reglerar anställningsskyddet.

Om arbetsmarknadens parter sluter erfordeliga avtal är det regeringens

mening att ett statligt bidrag skall kunna ges till en tredje anställnings-

form inom teatern under en försöksperiod på ett och ett halvt år. Rege-

ringen beräknar att bidrag bör kunna lämnas i en sådan omfattning att ca

100 personer kan anställas i den organisation som parterna bildar för

ändamålet. Det är regeringens uppgift att utforma närmare föreskrifter

om villkoren för bidraget. Det föreslagna bidraget bör utvärderas efter ett

år av AMS i samråd med Statens kulturråd, Konstnärsnämnden och

arbetsmarknadens parter på teaterområdet.

I budgetpropositionen för år 1999 (utgiftsområde 14) har regeringen

för avsikt att lämna förslag om medelstilldelning till

försöksverksamheten.

9.2 Stöd till vissa teater-, dans- och filmändamål

Regeringens bedömning: Bidraget till fria teater- och dansgrupper

bör förstärkas. Vidare bör ökade medel anvisas för att främja dans i

hela landet. Konstnärsnämnden bör få disponera ytterligare medel för

stöd till kortfilmsproduktion.


Konstnärsstödsutredningens förslag: Överensstämmer med rege-

ringens bedömning.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig om förslagen är

till övervägande del positiva.

Beträffande utredningens förslag om förstärkt stöd till filmproduktion

anser Svenska Teaterförbundet att Konstnärsnämndens projektbidrag

även i fortsättningen bör utgå till fria filmare oberoende av om de har

egna produktionsbolag eller inte. Dessutom borde det vara möjligt även

för andra yrkesverksamma inom filmområdet att söka projektanslag hos

Konstnärsnämnden, exempelvis belysnings- och ljudpersonal.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen behandlar i det föl-

jande frågor om förstärkt stöd till fria teater- och dansgrupper, vissa sär-

skilda insatser för dans, samt stöd till kortfilmsproduktion.

Stöd till fria teater- och dansgrupper

Scenkonstnärernas försörjningssvårigheter har sin bakgrund i struktur-

förändringar inom institutionsteatrarna men också i en vikande efterfrå-

gan på de fria gruppernas utbud. Viktiga uppdragsgivare för fria grupper

är t.ex. skolor och andra kommunala arrangörer, studieförbund och tea-

terföreningar. Den allmänna nedgången i ekonomin har bidragit till att

såväl offentliga arrangörer som föreningar fått allt svårare att ta emot

gästspel och ge andra former av uppdrag till teater- och dansgrupper. Ett

betydande hinder för en ökad efterfrågan är turnékostnaderna som gör att

föreställningarna blir relativt dyra att köpa in för den lokale arrangören.

Genom ett ökat statligt stöd kan de fria grupperna återfå en del av den

arbetsmarknad som gått förlorad under senare år då de professionella

gruppernas utbud i allt större utsträckning ersatts av ALU-projekt eller

framträdanden av amatörgrupper. Ett ökat ekonomiskt utrymme ger

också teater- och dansgrupperna möjlighet att knyta till sig andra konst-

närliga yrkesgrupper, t.ex. regissörer, scenografer, sångare, musiker och

koreografer.

Statliga och kommunala verksamhetsbidrag utgör en väsentlig del av

de fria teater- och dansgruppernas basförsörjning. Bidragen täcker endast

till ringa del merkostnader för turnéer och utvecklingsarbete för att

bredda repertoaren. Regeringen förordar därför att Statens kulturråd ges

möjlighet att väsentligt öka sin bidragsgivning till fria teater- och dans-

grupper. De ökade insatserna bör främst inriktas på att underlätta turne-

rande och konstnärlig utveckling. Regeringen har för avsikt att lämna

förslag om detta i budgetpropositionen för år 1999.

Dans i hela landet

I budgetpropositionen för år 1998 (utgiftsområde 17) anmälde regeringen

att ett samråd inletts mellan Statens kulturråd, Dansens Hus och Svenska

riksteatern om insatser för danskonstens spridning och utveckling.

Parterna har sedermera enats om att genomföra en gemensam satsning

under treårsperioden 1998 - 2000 under namnet Dans i hela landet.

Riksteatern avser att öka sitt ansvar, engagemang och ekonomiska åta-

gande för dansen under treårsperioden och Kulturrådet avser att i ökad

omfattning stödja olika utvecklingsinsatser för dansen, både när det gäl-

ler produktion, distribution och att främja dansen i övrigt. Dansens Hus

kommer att medverka till att gästspel på teaterns scener i Stockholm ges

möjlighet att visas på andra platser i landet.

Regeringen bedömer att den satsning på dans i hela landet som nu har

inletts är ett verksamt medel för att bredda dansintresset och därmed

skapa förutsättningar för en varaktig förbättring av arbetsmarknaden för

fritt verksamma dansare. Huvuddelen av satsningen kommer att ske inom

ramen för de resurser som berörda instanser redan förfogar över. För att

underlätta fria dansgruppers deltagande i biennaler och andra dansfräm-

jande arrangemang bör dock Kulturrådet fr.o.m. år 1999 få disponera

ökade utvecklingsmedel.

Dans-Produktion-Service (DPS) är en förmedlingsagentur för dansare,

som drivs på försök av Stiftelsen Dansens Hus sedan budgetåret 1995/96.

Ett visst stöd till driften har hittills lämnats av Kulturrådet, Länsarbets-

nämnden och Stockholms stad. Den utvärdering som gjorts av verksam-

heten visar att det finns ett behov av aktiv förmedling för att bredda

marknaden för den nutida danskonsten. Regeringen finner det angeläget

att försöksverksamheten ges möjlighet att fortgå under ytterligare tre år

och bedömer att särskilda utvecklingsmedel bör tilldelas Kulturrådet för

detta ändamål fr.o.m. år 1999. Regeringen avser att ge Kulturrådet i upp-

drag att följa verksamheten inom DPS och före treårsperiodens utgång

redovisa slutsatser rörande formerna för den fortsatta verksamheten.

Stöd till produktion av kortfilm

Riksdagen fattade år 1989 beslut om att Konstnärsnämnden skulle till-

föras särskilda medel för insatser på filmområdet (prop. 1988/89:100 bil.

10 p. F 5, bet. 1988/89:KrU16, rskr. 1988/89:183). Skälet var det ökade

behovet av stöd till filmproduktion utöver det stöd som fördelades av

Svenska Filminstitutet. Man menade därvid att det saknades ett organ

som kunde ge bidrag till experimentell film, utan att det samtidigt förut-

sattes att försöken i varje fall skulle resultera i en visningsfärdig produkt,

och att den konstnärliga yttrandefriheten och mångfalden skulle öka om

det fanns fler organ som gav bidrag till icke kommersiell konstnärligt

syftande film.

Konstnärsnämndens filmstöd har kommit att få allt större betydelse för

filmarna. Från kortfilmare har också framhållits att deras möjligheter att

få ekonomiskt bidrag från andra håll beskurits under senare år. Kort-

filmsproduktion är förenad med stora kostnader och nämndens bidrag

utgör oftast en nödvändig del av den totala finansieringen.

Stödet till kortfilmsproduktion kan lämnas till konstnärer som kan visa

ett dokumenterat arbete av god konstnärlig kvalitet. Vid fördelningen

skall hänsyn också tas till de sökandes ekonomiska förhållanden. Bidra-

gen skall vara tillräckligt stora för att ge mottagaren möjlighet att ägna

sig åt sin konst. Både unga och mer etablerade konstnärer skall stödjas.

Bidrag lämnas till olika projekt, företrädesvis till unga filmare i form av

startbidrag, som bidrag till film- och videoexperiment och som bidrag till

författare av manus till icke kommersiell, konstnärligt syftande film.

Eftersom anslagsnivån varit i stort sett oförändrad under senare år har

det varit nödvändigt att minska antalet bidrag när det genomsnittliga

bidragsbeloppet höjts.

Regeringen bedömer i likhet med Konstnärsstödsutredningen och fler-

talet remissinstanser att Konstnärsnämndens stöd till produktion av kort-

film har stor betydelse för unga filmares möjligheter att utöva sin konst-

närliga verksamhet. Därför bör en uppskrivning av stödet ske. Rege-

ringen avser att lämna förslag om detta i budgetpropositionen för år

1999.


10 Konstnärer inom ordområdet

10.1 Stöd för att främja nyskriven svensk dramatik m.m.

Regeringens förslag: Ett statligt stöd införs från och med år 1999 för

att främja nyskriven svensk dramatik. Samtidigt införs ett statligt stöd

till en digital pjäsbank.


Konstnärsstödsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak

med regeringens förslag. Utredningen lämnar även förslag på ordområdet

om stöd till Författarcentrum och stöd till internationellt utbyte bland

författare. Dessa förslag behandlas nedan i avsnitt 11.

Remissinstanserna: Samtliga instanser som yttrat sig tillstyrker

utredningens förslag på ordområdet. Teatrarnas Riksförbund anser dock

att stödet till ny svensk dramatik inte bör begränsas till fria teatergrupper.

Riksdagens tidigare överväganden: Riksdagen har vid flera tillfällen

tagit ställning till förslag om statligt stöd till dramatiker (senast prop.

1994/95:100 bil. 12, bet. 1994/95:KrU21, rskr. 1994/95:285).

Skälen för regeringens förslag: Regeringen behandlar i det följande

förslag till åtgärder som syftar till att sprida dramatikernas verk så att

dessa kan försörja sig på sin konstnärliga verksamhet.

Stöd för att främja nyskriven svensk dramatik

Arbetsmarknaden för dramatiker har krympt under senare år. Av Drama-

tikerförbundets ca 500 medlemmar kan i dag endast ca 30 försörja sig på

sitt yrke. Allt fler teatrar, inte minst fria grupper, har minskat sina

beställningar av nyskrivna verk som en följd av ekonomiska svårigheter.

Således är det angeläget att kännedom om dramatikernas verk sprids

bland teatergrupper, regissörer m.fl. samtidigt som dessa ges bättre eko-

nomiska förutsättningar för beställning av nya verk.

Ett statligt stöd till sceniska verk, s.k. dramatikerersättning, infördes

budgetåret 1965/66 med syfte att stimulera tillkomsten av svensk drama-

tik. Ersättningen skulle ges till levande upphovsmän för offentliga fram-

föranden på svenska teatrar av sceniska verk skrivna på svenska. Ersätt-

ningen lämnades för det första offentliga framförandet och för högst två

olika uppsättningar av samma verk. Högst 4 000 kr kunde ges som

ersättning budgetåret 1975/76. Halv ersättning kunde lämnas för verk

som var en dramatisering av ett svenskt litterärt verk. Ersättning kunde

även lämnas för musikdramatiska verk och för koreografiska verk utan

textinslag.

Budgetåret 1984/85 avvecklades stödet till sceniska verk. De medel

som då frigjordes omvandlades till ett rent konstnärsbidrag. Styrelsen för

Sveriges författarfond fick i uppgift att fördela bidraget till dramatiker.

Detta innebar också en ändring av stödets karaktär. I stället för en ren

ersättning fördelas nu bidraget individuellt efter ansökan bl.a. som konst-

närsbidrag, resebidrag och projektbidrag, i syfte att ge en tillräcklig eko-

nomisk trygghet för att under viss tid möjliggöra koncentration på den

konstnärliga yrkesutövningen. Det finns således i dag ingen stödordning

som direkt gynnar dramatikernas möjligheter att få sina verk förmedlade

till en publik.

För att ge dramatikerna bättre möjligheter att försörja sig på utfört

konstnärligt arbete bör ett stöd inrättas som stimulerar fria teatergrupper,

stads- och länsteatrar, liksom radio och TV att göra nybeställningar av

dramatiska verk. Regeringen föreslår därför att en särskild stödordning

införs i syfte att ge i första hand teatrar möjlighet att beställa nyskriven

svensk dramatik av hög kvalitet. Efter en gemensam ansökan av en dra-

matiker och den som vill uppföra dramatikerns verk bör stödet fördelas

av styrelsen för Sveriges författarfond. Regeringen utgår från att styrel-

sen vid bedömningen av ansökningar utnyttjar den kompetens som Dra-

matikerutskottet, som utgör en del av Författarfonden, har. Det är rege-

ringens uppgift att utforma närmare föreskrifter om villkoren för medlens

utbetalning och fördelning. I budgetpropositionen för år 1999 har rege-

ringen för avsikt att föreslå att erforderliga medel anvisas för det nya stö-

det.

Stöd till digital pjäsbank

I dag saknas en möjlighet att i ett sammanhang få en överblick över

befintliga dramatiska verk. För att hitta pjäser för läsning krävs att man

vet exakt vad man vill ha och var man ska söka, vilket försvårar för den

som t.ex. planerar för en ny repertoar på en teater. Svårigheterna att söka

efter dramatiska verk leder i sin tur till att endast ett relativt fåtal pjäser

spelas.

Sveriges Dramatikerförbund har uppmärksammat problemen med att

förmedla dramatikernas arbete och har därför under en tid arbetat med

utvecklingen av en digital pjäsbank. Sedan årsskiftet 1997/98 finns ett

antal pjäser tillgängliga via Internet. Pjäsbanken består av två delar, en

öppen, Läs en pjäs, och en sluten del, DramaDirekt. Den förstnämnda

riktar sig till en bred allmänhet där man via pjäsbanken skall kunna

beställa pjäserna i bokform. Den sistnämnda, som riktar sig till personer

inom branschen, dvs. teatrar och teaterförläggare, är ett fulltextarkiv. Via

e-mail kan man få en pjäs utskriven hos ett print-on-demand-företag. Pjä-

sen erhålls därefter i bokform. I ett första steg avser man att lägga in

närmare femtio svenska pjäser och uppemot trettio utländska, översatta,

pjäser. Inledningsvis kommer pjäsbanken endast att innehålla sådana pjä-

ser som framförts. Tanken är att banken skall utvecklas till att innehålla

allt från äldre klassiker till nyskriven dramatik samt även sådana arbeten

som ännu ej uppförts. Pjäsbanken är det första i sitt slag i Europa,

utvecklad efter en kanadensisk förebild. Utvecklingsarbetet har hittills

finansierats via bidrag från Stiftelsen Framtidens kultur.

Regeringen har i det föregående beskrivit dramatikernas situation på

arbetsmarknaden. Behovet av förmedling av deras verk är stort. Pjäs-

banken bör enligt regeringens bedömning bidra till att öka kännedomen

om dramatikernas arbete och därmed på sikt bidra till att förbättra dra-

matikernas möjligheter att försörja sig på ersättningar för utfört arbete.

Därför föreslår regeringen att det inrättas ett särskilt verksamhetsstöd till

Sveriges Dramatikerförbund för driften och administrationen av den

digitala pjäsbanken. I budgetpropositionen för år 1999 har regeringen för

avsikt att föreslå att erforderliga medel anvisas för stödet.

11 Förmedling av konstnärers arbete och

internationellt kulturutbyte

11.1 Centrumbildningar

Regeringens förslag: År 1999 införs ett statligt stöd för arbetsför-

medling vid centrumbildningarna under en försöksperiod på ett och ett

halvt år.

Regeringens bedömning: Statens kulturråd bör få disponera ytterli-

gare medel för verksamhetsbidrag till centrumbildningarna.


Konstnärsstödsutredningens och Konstnärliga arbetsmarknads-

utredningens förslag: Överensstämmer huvudsakligen med regeringens

förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker utredningens för-

slag om stöd till arbetsförmedling vid centrumbildningarna.

Berörda instanser tillstyrker utredningens förslag om stöd till För-

fattarcentrum och Illustratörcentum. Statens kulturråd förutsätter att

rådet även i fortsättningen har medel att stödja läsfrämjande verksamhet.

När det gäller stödet till Illustratörcentrum anser Kulturrådet att även

andra centrumbildningar på området borde komma ifråga för förstärkt

bidrag. Även andra instanser, bl.a. Konstnärsnämnden, KRO och KIF,

menar att ett ökat stöd bör tillfalla även andra centrumbildningar.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Centrumbild-

ningarna fyller en viktig funktion inom respektive konstområde genom

rollen som samarbetsorgan, informatör och opinionsbildare. Vissa av

dem har också mer eller mindre renodlade arbetsförmedlande uppgifter. I

dag finns tio centrumbildningar i landet som uppbär stöd via Kulturrådet

i form av verksamhetsbidrag.

De flesta centrumbildningar bildades i slutet av 1960-talet och början

av 1970-talet av frilansande yrkesverksamma konstnärer. Den första som

bildades var Författarcentrum som också var den första som erhöll stats-

bidrag. Centrumbildningarna kan sinsemellan ha stora skillnader i både

verksamhetens omfattning och kvalitet. Några har en regional organisa-

tion, andra är koncentrerade till storstäderna. Några har även fast anställd

personal. I några fall arbetar man med grupper. Det gäller t.ex.

Musikcentrum, Teatercentrum och Danscentrum. Andra centrumbild-

ningar arbetar med enskilda medlemmar. I vissa fall kan icke yrkesverk-

samma få stödmedlemskap. Det gäller t.ex. Fotograficentrum och

Danscentrum.

Samtliga centrumbildningar har dock det gemensamt att de arbetar

direkt mot uppdragsgivare och arrangörer. Genom personalens stora kun-

skaper om respektive konstart och om medlemmarnas konstnärliga kun-

nande erbjuder de en heltäckande service till uppdragsgivarna. Det kon-

taktnät som byggts upp under åren är unikt och vidmakthålls genom

kontinuerliga kontakter. De flesta centrumbildningar ligger också långt

framme när det gäller utnyttjandet av ny teknik för att presentera sina

medlemmar. Detta klarar man med ideellt arbete och små resurser. Sam-

tidigt har bristande resurser lett till att centrumbildningarna, från att tidi-

gare ha haft en aktiv verksamhet över hela landet, nu alltmer har kon-

centrerats till storstäderna. Samtliga centrumbildningar har i dag också

sina huvudkanslier i Stockholm.

Den utvärdering av centrumbildningarna som utförts av Konstnärliga

arbetsmarknadsutredningen visar att man med mycket små resurser för-

medlar konstnärers arbete på ett imponerande sätt. Många uppdragsgi-

vare och arbetsgivare vänder sig vid behov av kvalificerad konstnärlig

arbetskraft i första hand till en centrumbildning, i stället för till en arbets-

förmedling. Ett viktigt skäl till detta är att centrum-bildningarnas för-

medlingsverksamhet är styrd av konstnärernas och uppdragsgivarens

behov. Genom de unika kunskaper som innehas av personalen vid cent-

rumbildningarna om deras medlemmar kan en uppdragsgivare snabbt få

en för uppdraget kvalificerad konstnär.

Mot denna bakgrund föreslår regeringen att ett särskilt stöd införs för

arbetsförmedling vid centrumbildningarna under en försöksperiod på ett

och ett halvt år. Syftet är att centrumbildningarna under försöksperioden

skall ges ekonomiskt utrymme för att anställa arbetsförmedlare. Stödet

förs över från Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) till Statens kulturråd som

efter ansökan fördelar medlen till sådana centrumbildningar som erhåller

verksamhetsbidrag från Statens kulturråd. Det är regeringens uppgift att

utforma närmare föreskrifter om villkoren för medlens utbetalning och

fördelning. Det föreslagna stödet bör utvärderas av AMS i samråd med

Statens kulturråd och Konstnärsnämnden efter ett år. I budgetpropositio-

nen för år 1999 (utgiftsområde 14) har regeringen för avsikt att föreslå att

medel anvisas för det nya stödet.

Utöver införandet av ett nytt stöd för arbetsförmedling vid centrum-

bildningarna bör Statens kulturråd få disponera ytterligare medel för

bidrag till centrumbildningarnas verksamhet, för att i första hand stärka

verksamheten på regional nivå. Inom ramen för en sådan medelsförstärk-

ning bör utrymme skapas för stöd även till andra ideella föreningar med

arbetsförmedlande verksamhet. Regeringen avser att i budgetpropositio-

nen för år 1999 lämna förslag om detta.

11.2 Stöd till internationellt kulturutbyte

Regeringens bedömning: Statens kulturråd, Konstnärsnämnden,

Svenska rikskonserter och STIM-Svensk Musik bör få disponera

ytterligare medel för internationellt kulturutbyte.


Konstnärsstödsutredningens förslag: Överensstämmer huvudsak-

ligen med regeringens bedömning. När det gäller stöd till internationellt

kulturutbyte föreslår utredningen en förstärkning av stödet till Moderna

museets internationella program, medan regeringen förordar ett ökat stöd

till Konstnärsnämndens verksamhetsgren IASPIS (International Artists

Studio Program in Sweden).

Remissinstanserna: När det gäller förslaget om ökat stöd till Moderna

museets internationella program, pekar Statens kulturråd på vikten av att

svenska konstnärer representeras vid större internationella konstmani-

festationer och att de deltar i ett internationellt konstliv. En ökning av

stödet bör även tillfalla utställningar av foto och konsthantverk. Kultur-

rådet pekar också på den verksamhet som bedrivs av IASPIS. Även

Konstnärsnämnden anför att det förutom svenska konstnärers deltagande

i utställningar utomlands, även krävs att framstående utländska konst-

närer och kritiker tar del av det svenska konstlivet på plats. IASPIS som

bedriver en sådan verksamhet har på kort tid lyckats skapa ett forum där

svenska och internationellt framstående konstnärer möts i Sverige, vilket

berikar konstlivet i Sverige och skapar respekt utomlands för svenska

konstnärers arbete. Statens konstmuseer anför att det i dagsläget finns

finansieringsmöjligheter endast för en begränsad internationell verksam-

het inom Moderna museets internationella program. Verksamheten är av

ekonomiska skäl främst inriktad på svenskt deltagande i internationella

konstbiennaler, men kan verka för ett bredare internationellt konstliv för

yrkesverksamma svenska konstnärer.

På tonområdet tillstyrker STIM-Svensk Musik den föreslagna förstärk-

ningen av informationsinsatserna för ny svensk musik i utlandet. STIM-

Svensk Musik har som syfte att verka för upphovsmännen på musikom-

rådet. När det gäller utlandsinformationen om musiker och musiklivet har

Svensk Musik förklarat sig villigt att handha även den uppgiften under

förutsättning att den helt finansieras av statliga medel. Föreningen

Svenska Tonsättare (FST) föreslår att Konstnärsnämnden får fördela det

ökade stödet till internationell verksamhet som förstärkning av den

befintliga bidragsordningen för tonsättarnas internationella verksamhet.

Vad gäller stödet för musiker anför FST att Svenska rikskonserter på ett

bättre sätt än STIM-Svensk Musik kan ansvara för en bred lansering av

svensk musik. Rikskonserter anför att en förstärkning av stödet för inter-

nationell verksamhet bör kunna gå till både Rikskonserter och till Kultur-

rådet. Konstnärsnämnden framför att en förstärkning av stödet till inter-

nationellt kulturutbyte även bör komma nämndens internationellt inrik-

tade bidragsgivning till del. Kulturrådet anför att de ekonomiska resur-

serna för lansering av svensk musik utomlands i dag är otillräckliga, trots

att STIM-Svensk Musik utför ett förtjänstfullt arbete på området. En för-

stärkning av de totala medlen för internationellt musikutbyte och lanse-

ring av svensk musik utomlands är därför behövlig.

Skälen för regeringens bedömning: Att främja utbyte av erfarenheter

och idéer över språk- och nationsgränser är ett av målen för den natio-

nella kulturpolitiken. Den allmänna internationaliseringen ökar och här

har konstnärerna en betydelsefull uppgift i att förmedla känslor, tankar

och idéer.

Kontakter och utbyten med andra delar av världen är viktiga för konst-

närernas möjlighet till stimulans och utveckling i sitt skapande. När

svenska konstnärer får möjlighet att vistas och verka utomlands, liksom

när utländska konstnärer besöker Sverige och under en tid är verksamma

här, medför detta inte bara stimulans för den enskilde konstnärer utan kan

ofta vara en betydelsefull inspirationskälla för hela det konstnärliga

området. Detta gäller såväl redan väl etablerade som yngre och mer

okända konstnärer.

Genom ett intensivare internationellt kulturutbyte öppnas också den

internationella arbetsmarknaden för svenska konstnärer, som där kan

erbjudas fler möjligheter att erhålla arbete och uppdrag samt möta en

större publik.

På musikområdet har Sverige redan skördat stora framgångar utom-

lands. Även den svenska scen- och filmkonsten har nått internationell

ryktbarhet. Andra konstnärsgrupper behöver dock ytterligare stöd för att

upptäckas även internationellt. Så behöver t.ex. svensk dramatik och

svenska litterära verk översättas till andra språk och lanseras utomlands i

särskild ordning. Det är också angeläget att bl.a organisationer på kul-

turområdet kan tillvarata de nya möjligheter som såväl den tekniska som

den politiska utvecklingen öppnat för ökat internationellt utbyte.

Ett förstärkt stöd till det internationella kultursamarbetet och kulturut-

bytet ligger sålunda väl i linje med regeringens konstnärspolitiska inrikt-

ning, liksom med Sveriges utrikespolitiska prioriteringar.

Det internationella kulturutbytet handhas av ett flertal aktörer. Inom

Kulturdepartementets ansvarsområde kan Statens kulturråd, Konstnärs-

nämnden, Svenska rikskonserter och STIM-Svensk Musik nämnas. Även

Svenska institutet handlägger frågor om bidrag till internationellt kultur-

utbyte. Institutet har till uppgift att sprida kunskap om Sverige i utlandet

och att svara för utbyte med andra länder inom kultur, utbildning, forsk-

ning och samhällsliv i övrigt.

Statens kulturråd fördelar bidrag till visst kulturutbyte, som kan gå till

fasta institutioner och organisationer, till teater-, dans- och musikgrupper

samt till utställare av konst och olika internationella organisationer. Kul-

turrådet bör i fortsättningen i ökad utsträckning verka för lanseringen av

svensk dramatik i utlandet. Regeringen anser att Kulturrådets anslag för

bidrag till internationellt kulturutbyte bör förstärkas med medel för för-

delning till dramatiker.

Verksamheten vid det av Konstnärsnämnden inrättade internationella

ateljécentret IASPIS (International Artists Studio Program in Sweden)

startade hösten 1996 i Konstakademiens lokaler i Stockholm. Syftet är att

utveckla och främja de internationella ateljécentra som står öppna för

svenska konstnärer i andra länder och att erbjuda ateljéstipendier i Sve-

rige till utländska bild- och formkonstnärer. IASPIS administrerar också

Bildkonstnärsfondens ateljéprogram utomlands, tillhandahåller ateljéer

och utställningslokaler samt organiserar seminarier och föreläsningar.

Ateljéer ställs även till svenska konstnärers förfogande. På kort tid har

IASPIS blivit en viktig mötesplats för svenskt och internationellt konstliv

i Sverige och har på ett aktivt sätt bidragit till svenska konstnärers delta-

gande i större utställningar i utlandet, ofta med stor framgång. Rege-

ringen anser att Konstnärsnämndens förvaltningsanslag bör ökas för att

verksamheten med IASPIS skall kunna vidareutvecklas.

Svenska rikskonserter medverkar i olika former till en aktiv lansering

av svenska sångare och musiker inom det internationella musiklivet.

STIM-Svensk Musik marknadsför ny svensk musik och dess upphovs-

män utomlands. Även Kulturrådet och Konstnärsnämnden svarar för

bidragsgivning till internationellt musikutbyte.

I budgetpropositionen för år 1999 har regeringen för avsikt att föreslå

förstärkta medel till Statens kulturråd, Konstnärsnämnden, Svenska riks-

konserter och STIM-Svensk Musik för internationellt kulturutbyte.


Sammanfattning av betänkandet Arbete åt konstnärer

(SOU 1997:183)

Utgångspunkter

Mitt uppdrag har varit att göra en översyn av arbetsmarknadspolitiken i

förhållande till konstnärsyrket och att analysera den obalans som råder på

den konstnärliga arbetsmarknaden. Min utgångspunkt har varit att föreslå

åtgärder för att lösa det strukturella problem som en överetablering på

konstnärernas arbetsmarknad utgör. Min översyn visar entydigt att detta

strukturproblem är omfattande och att arbetsmarknadspolitiken bidrar till

att förvärra den. En begränsning av målgruppen för arbetsmarknads-

politiken inom konstnärsområdet är därför nödvändig. Arbetsmarknads-

politiska mål och kulturpolitiska mål måste bägge få genomslag i arbets-

marknadsåtgärderna för att strukturproblemet skall kunna lösas.

Det finns en motsättning mellan arbetsmarknadspolitikens mål och

kulturpolitikens mål, men den går att överbrygga. En förutsättning är att

bägge politikområdena definierar konstnärsyrket och konstnärernas

arbetsmarknad lika. Då blir båda rollerna tydliga och förstärker varandra.

Så sker inte i dag. Problemen har tvärtom till stor del sin grund i att de

två politikområdena definierat konstnärernas arbetsmarknad på olika sätt.

Detta är också huvudkritiken från konstnärernas organisationer.

Att främja arbetskraftens anpassning till den reguljära arbetsmarkna-

dens behov på konst och konstnärer, som är arbetsmarknadspolitikens

uppgift kommer lätt i konflikt med kulturpolitikens krav på mångfald,

konstnärlig förnyelse och kvalitet. Kulturpolitiken skall korrigera mark-

naden för konst, medan arbetsmarknadspolitiken skall bidra till en

anpassning till denna marknad. Kulturpolitikens kärna är konstens kva-

litet medan arbetsmarknadspolitiken förhåller sig neutral till konstens

kvalitet. Här handlar det om att hitta jobb. Men framför allt att motverka

långtidsarbetslöshet.

När det gäller arbetsmarknadspolitiken med avseende på konstnärs-

yrket, som den ser ut i dag, dominerar enligt min uppfattning de arbets-

marknadspolitiska målen över de kulturpolitiska.

Skärp Af Kulturs roll

- Ge Af Kultur en särställning inom Arbetsmarknadsverket.

- Begränsa mottagargruppen för arbetsmarknadspolitiska åtgärder på

kulturområdet.

- Ge Af Kultur exklusiv rätt att besluta om åtgärder inom kulturområdet.

- Inför en inomkonstnärlig bedömning av Af Kulturs målgrupp och för

åtgärder inom kulturområdet.

- Återge AMS kulturarbetsdelegation en starkare roll.

- Fri medelsanvändning och inga volymkrav vid Af Kultur.

- Satsning på vägledning och utbildning .


Af Kultur måste finnas kvar som en del av Arbetsmarknadsverket om

det skall vara möjligt att komma tillrätta med strukturproblemen på den

kulturella arbetsmarknaden. Den samverkan mellan arbetsmarknads-

politik och kulturpolitik som krävs är bara möjlig att genomföra med

Arbetsmarknadsverket som en aktiv part. Af Kultur har under åren byggt

upp en stor kompetens inom kulturområdet och arbetar med den flexibi-

litet som behövs inom denna sektor. Men deras roll behöver förstärkas

och deras mandat att handha kulturfrågorna måste tydliggöras inom ver-

ket. En särskilt anpassad organisation inom verket med starka Af Kultur-

kontor är en nödvändig förutsättning och en garant för att arbetsmark-

nadsmedel på detta område strikt begränsas till etablerade konstnärer.

Mitt första förslag är därför att bibehålla en organisation som bygger

på den särprägel som gäller för denna del av arbetsmarknaden. Den skall

vara rikstäckande med ett regionalt ansvar fördelat på de olika kontoren.

För att Af Kulturs roll skall bli den sammanhållande kraften inom

arbetsmarknadspolitiken måste organisationen på fältet följas upp inom

hela organisationen. Jag anser därför att AMS bör återinrätta tjänsten

som kulturdirektör med ansvar för innehållet i Af Kulturs verksamhet

och med befogenheter att följa upp övriga kontors verksamhet inom kul-

turområdet. Det kräver en tjänst med direktkontakt till verksledningen

och ett uttalat mandat att företräda en strikt tillämpning av konstnärsbe-

greppet och användningen av åtgärdsmedel.

Af Kulturs uppgift är att motverka en strukturell obalans på arbets-

marknaden. De medel och volymkrav som gäller i övrigt för AMS är

avsedda för konjunkturberoende åtgärder och passar dåligt för kultur-

sektorn. Af Kultur bör därför lösgöras från volymkrav. Samtliga för-

medlares erfarenhet visar att det är med stöd av otraditionella medel man

kan planera åtgärder som passar för kulturarbetsmarknaden.

Af Kulturs mottagargrupp är ungefär en tredjedel för stor. En konst-

närlig utbildning eller erfarenhet i yrket är inte tillräckligt för att räknas

som etablerad på arbetsmarknaden. Det krävs också en kontinuerlig verk-

samhet som konstnär utan stöd av arbetsmarknadspolitiska medel. Jag

avstår från att föreslå fasta kriterier för vilka som skall anses etablerade

inom olika konstnärsyrken. Definitionerna måste skilja sig mellan de

olika konstnärsyrkena men de bör utgå från utbildning och/eller påvisad

aktiv yrkesverksamhet. Det är däremot angeläget att AMS ges befogen-

heter att ha kriterier av det slaget för denna del av sin verksamhet.

Mottagningen av konstnärer hos Af Kultur bör ske i två etapper: en

gränsdragning vid första ingången och en ny prövning efter tre år. Har

inte personen haft ett vanligt arbete/verksamhet i sitt yrke under den

tiden överförs han eller hon till hemförmedlingen.

Bestämningen av målgruppen och hur den skall definieras liksom

användningen av åtgärdsmedlen skall ske i samråd med särskilda inom-

konstnärliga nämnder knutna till de fem Af Kultur-kontoren. Dessa

nämnder bör ges betydande inflytande, utan att de därför tar över något

myndighetsansvar. Dessa nämnder kan bidra till att skapa kontinuitet i

åtgärderna och öka arbetsförmedlingens legitimitet bland konstnärerna

och deras organisationer. Nämndernas sammansättning bör vara blandad:

konstnärsorganisationer, enskilda konstnärer med förtroende bland kolle-

ger och med integritet, liksom recensenter/kritiker. Också centrumbild-

ningarna bör ges representation.

Kulturarbetsdelegationen måste återges den betydelsefulla roll den

avsågs ha när den skapades och som den tidigare haft. Kulturarbetsdele-

gationens uppgift är att fastställa policy för kriterierna för inskrivning vid

Af Kultur och ge ramar för hur åtgärderna skall användas. Det är också

delegationens uppgift att följa upp rollfördelningen mellan arbets-

marknads- och kulturpolitiken.

En växande strukturell obalans

Jag har inlett beskrivningen av mina krav med förslaget att stärka Af

Kultur. Det beror till en del på att det är en förutsättning att målgruppen

och åtgärderna begränsas för att återge kulturarbetsförmedlingen dess

legitimitet bland konstnärerna. Men framför allt för att det är nödvändigt

om man skall lyckas lösa det främsta problemet - överetableringen av

konstnärer och de samhälleliga kostnader som följer av den. År 1996

fanns 19 000 konstnärssökande inskrivna vid arbetsförmedlingar. Av

dessa var knappt hälften inskrivna vid Af Kultur. Drygt hälften fanns vid

andra arbetsförmedlingar men fick i stor utsträckning åtgärder riktade

mot kulturarbetsmarknaden.

Sett ur ett kulturpolitiskt perspektiv använder arbetsmarknadspolitiken

mycket stora belopp. Den bidrar därmed till överetablering av konstnärer

och den förstör marknaden för de etablerade konstnärerna. Och i det

långa loppet kostar detta samhället mycket stora resurser samtidigt som

de problem som finns på marknaden för konstnärer permanentas. Detta

förhållande är ohållbart.

Självfallet måste arbetsmarknadspolitiken lägga resurser på denna väx-

ande grupp arbetssökande. Men samtidigt blir det själva kärnpunkten i

det problem som orsakat mitt uppdrag - att kultursektorn blivit allt mer

beroende av arbetsmarknadspolitiken. Arbetsmarknadspolitiken och

arbetsmarknadspolitiska medel upprätthåller ett kulturutbud som annars

inte skulle finnas.

De arbetslösa får åtgärder inom kultursektorn där deras kompetens tas

tillvara. Dessvärre kan dessa åtgärder tränga ut arbetstillfällen för den

etablerade kärnan av konstnärer. De fungerar också som en sporre att

stanna i yrket trots att den sökande aldrig får några uppdrag inom konsten

mellan åtgärderna. I stället hamnar man i en rundgång av åtgärder och

arbetslöshet.

Detta visas också av en undersökning som AMS gjort för utredningen.

Omkring 5 000 arbetslösa konstnärer trädde in i åtgärder åren 1992-93.

Av dessa som lämnade arbetslöshet i samband med åtgärden var 50 %

tillbaka i arbetslöshet efter sex månader, 60 % efter ett år; och 80 % efter

fem år. Min slutsats blir att många av dessa konstnärer finns utanför kret-

sen av de etablerade konstnärerna trots att de är inskrivna vid Af Kultur.

En överetablering av konstnärligt verksamma genom aktiva arbets-

marknadsåtgärder drar i hög grad med sig stigande kostnader för passiva

bidrag. Arbetsmarknadsåtgärder räcker inte som kvalificering för a-

kassa, men de räcker för återinträde i kassan. Eftersom kulturarbets-

marknaden inte räcker till för alla som vill verka på den kommer dessa

åtgärder snarare att befästa långtidsarbetslösheten än motverka den.

Arbetslöshetsförsäkringen blir en yrkesförsäkring och inte en omställ-

ningsförsäkring. Och mängden åtgärder förstärker dessutom den struktu-

rella obalansen på kulturarbetsmarknaden i stället för att motverka den.

Arbetsmarknadsmedlen svarar för en växande andel av statens totala

resurser till konst och konstnärer. I dag är proportionerna enligt min

mening inte längre rimliga. Mot kulturdepartementets cirka 4 miljarder

kronor till kultur svarar arbetsmarknadsdepartementet med 1,3 miljarder

kronor - 970 miljoner kr i passivt stöd och 325 miljoner kronor i aktiva

åtgärder. Det innebär att 25 % av statens totala satsningar på konst sker

via arbetsmarknadspolitiken. I ingen annan sektor av arbetsmarknaden är

arbetsmarknadspolitiken så dominant. Slår styrningen av dessa medel fel

motverkar den hela den statliga kulturpolitiken.

Det är mot den bakgrunden jag lägger mina övriga förslag. Med en

gemensam syn på vilka som är konstnärer och vilken deras arbetsmark-

nad är kan arbetsmarknads- och kulturpolitiken samverka för att stoppa

en i dag okontrollerbar kostnadsutveckling. Det krävs insatser från bägge

politikområdena för att bryta obalansen. Det ena området kan inte lyckas

utan det andra. Därför ligger mina förslag också inom båda dessa områ-

den.

Med mina förslag skulle arbetsmarknadspolitikens totala kostnader

inom kultursektorn på sikt reduceras med 225 miljoner kronor i aktiva

åtgärder och med ytterligare drygt 650 miljoner kronor i passivt stöd i

takt med att den övriga arbetsmarknaden stärks. Av de 225 miljoner kro-

nor som i dag går till inomkonstnärliga åtgärder bör merparten, 200 mil-

joner kronor, kortsiktigt inriktas på stöd för kulturintresserade att söka

sig nya yrkesidentiteter.

Avstår man från de begränsningar jag föreslår kommer kostnaden i

arbetsmarknadspolitiken, dvs. såväl aktiva som passiva åtgärder, att fort-

sätta att öka från nuvarande höga nivå oavsett konjunkturerna på arbets-

marknaden i övrigt. Den strukturella obalans som arbetsmarknadspoliti-

ken bidragit till påverkas obetydligt av dessa konjunktursvängningar.

Det är mot den bakgrunden jag anser det fullt möjligt och ekonomiskt

försvarbart att redan nu överföra 80 miljoner kronor till ett antal nya

åtgärder i samverkan mellan arbetsmarknadspolitiken och kulturpolitiken

för att förstärka förmedlingen av konstnärernas arbete. Åtgärderna ger,

om de genomförs fullt ut, en nettobesparing för staten.

Arbete åt konstnärer

Af Kultur får ett direktanslag från AMS om 100 miljoner kronor för

åtgärder anpassade till konstnärerna.

Af Kultur får ytterligare 15 miljoner kronor för riktad verksamhet.

Producentstöd till Dans-Produktion-Service, DPS, om 3 miljoner kro-

nor.

Ett Rådgivningscenter för dansare inrättas vid Af Kultur i Stockholm

och får 2 miljoner kronor i årligt anslag.

Centrumbildningarnas förmedlande verksamhet får 10 miljoner kronor.

Vid fördelningen av stödet skall behovet att återskapa centrumbild-

ningarnas regionala organisation beaktas.

En tredje anställningsform inom teatern stöds med 15 miljoner kronor.

För förstärkning av förmedling av konstnärers arbete och inkomster

överförs 50 miljoner kronor från Arbetsmarknadsdepartementet till Kul-

turdepartementet. Pengarna förstärker de åtgärder som föreslås i betän-

kandet Generella konstnärsstöd.

Åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken

Dans-Produktion-Service. DPS har varit framgångsrikt i att skapa sys-

selsättning och publik till professionella koreografer och dansare. Min

bedömning är att DPS är en intressant ny form av samverkan och mark-

nadsföring av dans som aktivt medverkar till att bredda marknaden för

den nutida dansen. Af Kultur får 3 miljoner kronor att användas för årligt

stöd till DPS

Dansares yrkeskarriär slutar tidigt. Det är inte ovanligt att de tvingas

avbryta sin yrkeskarriär ännu tidigare på grund av skador. Dansarna har

många värdefulla erfarenheter och en kompetens som kan vara till stor

nytta på andra arbetsområden. Med en aktiv hjälp att finna nya yrkes-

vägar minskar omställningstiden med stora kostnader för sjukskrivning

och arbetslöshetsersättning. Jag föreslår därför att 2 miljoner kronor

anslås för att upprätta ett rådgivningscenter för dansare vid Af Kultur i

Stockholm.

Centrumbildningarna bedriver en kvalificerad, inomkonstnärligt gene-

rerad förmedling av konstnärligt arbete. Jag föreslår att AMS avsätter

maximalt 10 miljoner kronor för att fördela på Centrumbildningarna. En

förutsättning för ett centrum skall få anslag är att det också har anslag

från Statens kulturråd. AMS kulturarbetsdelegation skall yttra sig över

fördelningen av medlen före beslut.

Medel till kulturpolitiken

Jag föreslår att 50 miljoner kronor överförs från Arbetsmarknadsdepar-

tementet till Kulturdepartementet för att finansiera åtgärder för förmed-

ling av konstnärernas arbete och för att förstärka deras inkomster.

Konstnärsstödsutredningen har utrett frågan om ett generellt stöd till

konstnärer. Utredningens arbete har tydligt visar att konstnärerna före-

drar stöd som ökar deras möjligheter att leva av sitt arbete framför gene-

rella bidrag. Därmed sammanfaller många av förslagen i den utredningen

med min strävan att lösa strukturproblemen på den konstnärliga

arbetsmarknaden. Om kulturpolitiken förbättrar förmedlingen av konst-

närers arbete och ökar deras möjligheter till försörjning minskar trycket

på arbetslöshetsförsäkringen och på åtgärdsmedlen inom arbetsmark-

nadsverket. Jag vill peka på några områden som är särskilt viktiga för att

minska trycket på arbetsmarknadspolitiken.

Genom ökade arrangörs- och turnéstöd till musiker, skådespelare och

dansare kan dessa utövande konstnärer återfå en del av den arbetsmark-

nad som gått förlorad under senare år. Allt för ofta har dessa turnéer

ersatts av ALU-projekt eller framträdande av andra mindre etablerade

konstnärer. En hårdare styrning från AMS av sådana åtgärder i kombina-

tion med turnéstöd motverkar amatöriseringen av kulturlivet.

Bildkonstnärens problem är ett försörjningsproblem som i hög grad

arbetsmarknadspolitiken tvingas lösa. De utgör också den största gruppen

av konstnärer inskrivna vid arbetsförmedlingen, drygt 10 000 år 1996. En

utställningsersättning som också omfattar grafisk konst, fotografier,

installationer, konsthantverk, formgivning och experimentell konst,

bidrar till att fler bildkonstnärer kan få försörjning av sitt yrke. Det är

från arbetsmarknadens utgångspunkter den främsta åtgärden för att

förbättra konstnärernas försörjningsmöjligheter. Ett nytt statligt verk-

samhetsbidrag till organisationer med utställningsverksamhet och ett

statligt stöd till förhyrning av utställningslokaler skulle ytterligare bidra

till att förmedla resultatet av konstnärens arbete.

Svensk teater är allt för beroende av arbetsmarknadspolitiken. En

vikande ekonomi har gjort att teatrarna valt att använda medarbetare som

kan få arbetsmarknadspolitiskt stöd. Strukturgrepp som kan återskapa en

balans inom teatern där konstnärer återigen kan finna sin försörjning

genom ersättning för arbete är angelägna. Ett turnéstöd enligt ovan bidrar

till att förbättra möjligheterna till uppdrag för de turnerande fria grup-

perna. Dessutom stöder jag förslaget om ett särskilt verksamhetsstöd till

de fria teatrarna och stöden för ny svensk dramatik.

Parterna inom teatern har lagt fram ett förslag om en tredje anställ-

ningsform vars syfte är att avlasta a-kassan och öka de frilansande skå-

despelarnas trygghet. Men förslaget har också ett kulturpolitiskt mål - att

öka den konstnärliga friheten på teatern genom att underlätta att ta in fri-

lansare på olika former av kontrakt..

De 200 frilansande skådespelare som skall erbjudas tjänstgöring hos de

statligt stödda institutionsteatrarna har för närvarande återkommande

perioder av arbetslöshet med ersättning från kassan. Genom att de

anställs i den föreslagna nya organisationer sker en besparing i a-kassan.

Jag föreslår att maximalt 15 miljoner kronor överförs som finansiering av

förslaget.

Med dessa samlade åtgärder finns förutsättningar att bryta den onda

cirkeln i konstnärernas arbetsmarknad som innebär att ju mer pengar som

satsas på att bereda konstnärer försörjning i sitt yrke desto fler kommer

till för att slåss om pengarna så att konstnärernas situation förvärras i

stället för att förbättras. Också flödet av ständigt ökade arbetsmark-

nadsmedel till kultursektorn bryts genom förslagen.


Sammanfattning av betänkandet Generella

konstnärsstöd (SOU 1997:184)

Utredningen har haft i uppdrag att utforma ett förslag om ett nytt gene-

rellt ekonomiskt stöd till konstnärliga yrkesutövare. Olika alternativ har

övervägts. Material har insamlats från andra länder. Konstnärernas eko-

nomiska förhållanden har kartlagts i en särskild undersökning. En analys

har gjorts av hur konstnärerna påverkas av olika regelverk utanför kul-

turområdet, nämligen skatter och avgifter, arbetsmarknadsstöd och andra

trygghetssystem.

Enligt direktiven skall det nya stödet ha ett tydligt kulturpolitiskt syfte,

det skall vara generellt så att det kan prövas mot vissa objektiva kriterier,

minska yrkesverksamma konstnärers beroende av icke konstnärliga

försörjningsarbeten, ges till i verklig mening konstnärligt verksamma,

dvs. till konstnärer som kan uppfylla vissa kvalitetskriterier samt vara

inkomstprövat.

Generellt sett har konstnärerna låga inkomster av sitt konstnärliga

arbete. I genomsnitt kommer endast omkring en femtedel av konstnärers

inkomster från det konstnärliga arbetet. Resten kommer från olika s.k.

brödjobb . Konstnärernas sammanlagda bruttoinkomster är också låga,

omkring 140 000 kronor, vilket motsvarar 80 % av genomsnittet för

befolkningen totalt sett. Skillnaderna kan vara relativt stora mellan

konstnärsgrupperna. Bildkonstnärerna är den grupp som har de lägsta

bruttoinkomsterna, knappt 100 000 kronor i genomsnitt, vilket motsvarar

knappt 60 % av genomsnittet för befolkningen i övrigt. Kartläggningen

av konstnärernas antal, verksamhetsinriktning och inkomster redovisas i

kapitel 2 samt i en separat bilaga.

Den grundläggande orsaken till konstnärers låga inkomster och för-

sörjningssvårigheter är den obalans som råder på konstnärernas arbets-

marknad, en obalans som har tilltagit under 1990-talet. Samtidigt som

antalet personer som vill försörja sig på konstnärligt arbete har fortsatt att

öka så har efterfrågan på deras tjänster sjunkit, bl.a. som en följd av att

de offentliga anslagen har skurits ner och företagens satsningar på det

kulturella området har minskat.

Det övergripande syftet för statens konstnärspolitiska insatser är att

skapa sådana villkor för de professionella konstnärerna att de kan basera

sin försörjning på ersättning för utfört konstnärligt arbete (prop.

1996/97:3). Detta syfte leder i första hand till åtgärder som kan underlätta

för konstnärer att etablera sig på sin marknad, nå sin publik eller kund-

krets och få full ersättning för det arbete de utför och de verk de produ-

cerar.

I vår utrednings uppdrag har legat att undersöka om ett nytt generellt

inkomststöd till konstnärerna kan lindra problemen med de låga och

ojämna inkomsterna så att de yrkesverksamma konstnärernas beroende

av icke konstnärliga försörjningsarbeten kan minska. En del av dessa

problem hör samman med att skatteregler, arbetsmarknadsstöd och olika

socialförsäkringar inte är anpassade till de särskilda inkomst- och arbets-

förhållanden som konstnärer lever och verkar under. I kapitel 4 har vi

gjort en analys av ett flertal av dessa regelverk. Vi har identifierat ett

antal systembrister och föreslår att en särskild utredning tillsätts för att

ta fram förslag som förbättrar de egenföretagande konstnärernas ställning

på socialförsäkringsområdet och närliggande områden. Vi gör också

bedömningen att det är mycket som talar för att skattereglerna är ett

verkningsfullt instrument för kulturpolitiken.

Ifrån andra länder har vi hämtat exempel på hur konstnärsstöd är ut-

formade. Dessa redovisas i kapitel 5. Särskilt de generellt verkande stö-

den har kartlagts. Vi konstaterar att det finns generella ekonomiska stöd

till konstnärer i flera länder. I Irland och Frankrike används främst skat-

tesystemet för att ge ett särskilt stöd till konstnärer. I Tyskland och

Österrike lämnas stödet främst via socialförsäkringssystemet. I Neder-

länderna har man i år behandlat ett regeringsförslag om ett nytt direkt

bidrag till konstnärer. Där finns sedan tidigare ett generellt ekonomiskt

stöd inom ramen för socialbidragsgivningen. I våra nordiska grannländer,

Norge och Danmark är man däremot i färd med att bygga ut de selektiva

stödformerna.

Enligt direktiven skulle vi analysera och bedöma om det är möjligt att

bearbeta de tidigare utredningsförslagen om egenavgiftsfond och konst-

närstillägg. I kapitel 6 redovisar vi denna analys, som vi sedan bygger

vidare på vid utformningen av reglerna för den inkomstförstärkning som

vi menar skulle kunna vara ett fungerande system, men som vi ändå

avråder från att införa.

I kapitel 7 konstaterar vi att det är fullt möjligt att införa ett system

med generellt verkande inkomstförstärkning för egenföretagande konst-

närer som uppfyller ett antal objektiva kriterier för kvalitet, yrkesverk-

samhet m.m., som är inkomstprövat och som i varje fall i viss mån skulle

minska yrkesverksamma konstnärers beroende av icke konstnärliga

försörjningsarbeten. (Den närmare utformningen av stödet finns redovi-

sad i kapitel 7). Trots detta vill vi inte rekommendera att denna form av

stöd införs. Och det beror främst på två orsaker. Dels har de ekonomiska

beräkningarna visat att den budgetram som kan disponeras, 34 miljoner

kronor netto och 48 miljoner kronor brutto, inte räcker till ett bidrag på

mer än 800 kronor per månad brutto, före skatt och avgifter. Det är tvek-

samt om ett bidrag i den storleksordningen på något nämnvärt sätt kan

skapa förutsättningar för konstnärer att minska sina brödjobb , från

vilka de har inkomster på i genomsnitt tio gånger så mycket, alltså när-

mare 8 000 kronor per månad. Den andra orsaken är att konstnärerna

själva är mycket tveksamma till ett bidrag av detta slag. De vill ogärna

bli en grupp som är mer bidragberoende än andra medborgare i sam-

hället. De föredrar i stället att statens stöd inriktas på att öka de i verklig

mening yrkesverksamma konstnärernas möjligheter att få ersättning för

det arbete de utför och som ger dem tillfälle att visa och framföra sina

verk inför en publik. Av dessa skäl vill vi inte rekommendera att denna

form av inkomstförstärkning införs, även om det vore både tekniskt och

administrativt fullt möjlig.

Vårt förslag till generellt verkande stöd blir i stället insatser som kan

underlätta de i verklig mening yrkesverksamma konstnärernas möjlig-

heter att nå sin publik och erhålla full ersättning för det arbete de utför

och de verk de producerar, ett paket för ökad efterfrågan på konstnärers

arbete . Förslaget presenteras i kapitel 8. Det har utformats så att vart och

ett av leden mellan den yrkesverksamma konstnären och hans/hennes

publik skall stärkas.

Förslagen kommer också genom sin utformning (bl.a. turnéstöd, arran-

görsstöd, ökat stöd till Länsmusiken, till kollektivverkstäder m.m.) att bli

en viss motvikt till den starka koncentration av kulturutbudet som för

närvarande finns till storstadsområdena.

Vidare har förslagen utformats så att de överensstämmer med de behov

som den Konstnärliga arbetsmarknadsutredningen har identifierat och de

förslag till förändring av det arbetsmarknadspolitiska stödet som denna

utredning presenterar. Där föreslås att 50 miljoner kronor överförs från

Arbetsmarknadsdepartementet till Kulturdepartementet för att finansiera

åtgärder för förmedling av konstnärers arbete och förstärkning av deras

inkomster. Med detta tillskott växer vår medelsram till 84 miljoner kro-

nor. Våra förslag innebär att av det ökade stödet på totalt 84 miljoner

kronor skall merparten, ca 50 miljoner kronor, gå till förmedlande insat-

ser av olika slag.

Förslagen har utformats med hänsyn tagen till de skilda verksamhets-

förutsättningar som råder mellan de olika konstnärsområdena. De mark-

nadsmässiga villkoren och inkomst- och utgiftsförhållandena skiljer sig

starkt åt mellan olika konstformer och mellan olika konstnärsyrken. De

insatser som behövs för att förstärka förmedling av och ersättning för de

konstnärliga arbetena behöver därför anpassas till de specifika förutsätt-

ningar som gäller för respektive konstnärsområde.

Vid utformningen av stöden har vi också tagit hänsyn till vilka ersätt-

ningar som redan finns och vilka andra eventuella stöd respektive grupp

redan åtnjuter. Insatserna har därmed blivit olika stora för de olika områ-

dena. För Bildområdet föreslås 27,5 miljoner kronor, för Ton också

27,5 miljoner kronor, för Ord 11 miljoner kronor och för Scen

15 miljoner kronor. Stöden föreslås inbegripa utökade utställningser-

sättningar, turnestöd, arrangörsstöd, bidrag till centrumbildningar, stöd

till fonogramutgivning, förhyrning av utställningslokaler, kollektivverk-

städer, till svenska konstnärers utställningar utomlands och annat inter-

nationellt utbyte m.m.

Med den sammansättning av åtgärder för de olika konstnärsgrupperna

som här föreslås bedömer vi att konstnärerna får en väsentligt större

chans att uppnå det som de så klart förespråkat, nämligen att kunna leva

av sitt arbete i stället för av bidrag. Det innebär också att förslagen full-

följer den senaste kulturpropositionens inriktning på att skapa sådan vill-

kor för de yrkesverksamma konstnärerna att de kan basera sin försörjning

på ersättning för utfört konstnärligt arbete.

Sammanfattning av betänkandet Fonogramersättning

(SOU 1997:140)

Uppdraget

I våra direktiv anger regeringen att vi skall utarbeta ett förslag till ett

regelsystem avseende en offentligrättslig avgift på vidareförsäljning av

konst som inte omfattas av något upphovsrättsligt skydd. Denna del av

vårt uppdrag har vi redovisat i delbetänkandet En fond för unga konst-

närer (SOU 1997:106). Enligt direktiven skall vi också utreda formerna

för ersättning till upphovsmän för utlåning av fonogram och lägga fram

de förslag som behövs. Den sistnämnda delen av vårt uppdrag behandlas

i detta betänkande.

Upphovsrätten och biblioteksutlåningen

Enligt 2 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga

verk (upphovsrättslagen) omfattar upphovsrätten till ett verk en ensam-

rätt för upphovsmannen att förfoga över verket genom att göra det till-

gängligt för allmänheten genom försäljning, uthyrning, utlåning eller

annan spridning av verket.

I 19 § upphovsrättslagen anges inskränkningar i denna s.k. spridnings-

rätt. Av bestämmelsen framgår bl.a. att när ett exemplar av t.ex. ett litte-

rärt verk med upphovsmannens samtycke har överlåtits, exemplaret får

spridas vidare. Denna inskränkning - som brukar kallas att spridnings-

rätten konsumeras - innebär alltså att den som har köpt ett exemplar av

ett överlåtet litterärt verk kan överlåta exemplaret vidare eller låna ut det

utan samtycke från upphovsmannen. Det är denna reglering som utgör

den rättsliga grunden för den fria biblioteksutlåningen. Upphovsmannen

har inte någon rätt till ersättning enligt det upphovsrättsliga regelsystemet

för den utlåning av exemplar som sker genom bibliotek.

För utlåningen av litterära verk på folk- och skolbiblioteken betalas

emellertid en offentligrättslig ersättning till upphovsmännen enligt

bestämmelserna i förordningen (1962:652) om Sveriges författarfond.

Denna reglering omfattar dock inte bibliotekens utlåning av musikaliska

verk, dvs. musiktryck (noter m.m.) och ljudupptagningar av sådana verk.

Vårt förslag

Vi anser att det av såväl rättviseskäl som kulturpolitiska skäl skall införas

en offentligrättslig ersättningsordning som omfattar utlåningen av musik-

fonogram från folk- och skolbiblioteken.


Vilka bör omfattas av rätten till ersättning?

Vi föreslår att såväl upphovsmän som utövande konstnärer skall ersättas

för folk- och skolbibliotekens utlåning av musikfonogram. Detta innebär

alltså att kompositörer och textförfattare skall få ersättning vid utlåning

av deras verk. Även den som har översatt eller bearbetat (arrangerat) ett

verk skall få ersättning. Detsamma skall gälla de personer som har fram-

fört verken på de utlånade ljudupptagningarna, de s.k. utövande konst-

närerna (t.ex. musiker, sångare och dirigenter). Rätten till ersättning skall

- i likhet med vad som gäller övriga stödformer på kulturområdet - till-

komma ersättningsberättigade som har sin huvudsakliga konstnärliga

verksamhet i Sverige eller som är stadigvarande bosatta i landet.

Hur bör storleken på den totala ersättningen beräknas?

Vi föreslår att statsanslaget skall beräknas med hjälp av ett grundbelopp

per hemlån av fonogram med musik och omfattningen av den ersätt-

ningsberättigade utlåningen. Anslaget räknas sedan fram som produkten

av grundbeloppet och omfattningen av fonogramutlåningen. Ersättning

skall utgå för varje kalenderår och beräknas på antalet hemlån för kalen-

deråret före det år ersättningen avser.

Fördelningen av ersättning

Vi anser att fördelningen av ersättningar skall ske enligt upphovsrättsliga

principer, dvs. ersättningen till t.ex. en viss upphovsman skall göras

beroende av utlåningen av hans eller hennes verk. När det gäller admi-

nistrationen av ersättningar föreslår vi att upphovsrättsorganisationerna

STIM och SAMI hanterar de belopp som årligen skall fördelas. Organi-

sationerna skall var och en inom sitt område bestämma hur ersättningar

skall fördelas mellan de ersättningsberättigade. De skall därvid följa de

principer som gäller för de upphovsrättsliga ersättningarna. Det skall

dock finnas en övre gräns för hur mycket en ersättningsberättigad för ett

visst år skall kunna uppbära i ersättning.

Genomförandet av förslaget

Enligt våra direktiv skall vårt förslag rymmas inom ramarna för statens

insatser på det konstnärspolitiska området för perioden 1997-1999. Detta

innebär att finansieringen av systemet måste ske genom en omfördelning

av resurserna inom utgiftsområdet.

Vi föreslår att de medel som utnyttjas för systemet med bibliotekser-

sättning även skall användas för att finansiera den föreslagna ersättnings-

ordningen.

Vi bedömer att förslaget bör kunna genomföras med verkan från den 1

januari 1999.


Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över

betänkandet Arbete åt konstnärer (SOU 1997:183)

Riksförsäkringsverket, Kammarkollegiet, Statskontoret, Riksrevisions-

verket, Riksskatteverket, Högskoleverket, Danshögskolan, Dramatiska

Institutet, Kungliga Konsthögskolan, Konstfack, Kungliga Musikhög-

skolan i Stockholm, Operahögskolan, Göteborgs Universitet, Umeå Uni-

versitet, Luleå Tekniska Universitet, Malmö Högskola, Arbetsmarknads-

styrelsen, Länsarbetsnämnden i Västra Götalands Län, Länsarbetsnämn-

den i Örebro Län, Statens kulturråd, Konstnärsnämnden, Sveriges För-

fattarfond, Statens Konstråd, Statens Konstmuseer, Sveriges Television,

Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, Danscentrum, Film-

centrum, Författarcentrum Riks, Illustratörcentrum, Konsthantverkscent-

rum, Konstnärscentrum, Konstnärscentrum Syd, Musikcentrum Riks,

Musikcentrum Väst, Teatercentrum, Översättarcentrum, Arbetsgruppen

för Dansares Yrkesbyte, Konstfrämjandet, Föreningen Svenska Tonsät-

tare, Konstnärernas riksorganisation, Föreningen Sveriges Konsthant-

verkare och industriformgivare, Konstnärliga och Litterära Yrkesutöva-

res Samarbetsnämnd (KLYS), Landsorganisationen (LO), Oberoende

Filmares Förbund, Sveriges Arbetsgivareföreningen, Svenska Danspeda-

gogförbundet, Svenska Fotografers Förbund, Svenska Journalistförbun-

det, Svenska Konstnärsförbundet, Svenska Musikerförbundet Kulturar-

betarförbundet, Svenska Teaterförbundet, Svenska Akademikers Cen-

tralorganisation (SACO), Sveriges Dramatikerförbund, Sveriges För-

fattarförbund, Sveriges Yrkesmusikerförbund, Teatrarnas Riksförbund

och Tjänstemännens Centralorganisation (TCO).

Därutöver har skrivelser gällande betänkandet inkommit från Kungliga

Akademien för de fria konsterna, Dansens Hus, Arbetarnas Bildningsför-

bund (ABF), Musikhögskolan i Piteå, Stiftelsen Galleri Enkehuset, De

Konstnärliga Högskolorna i Stockholm, Fotograficentrum och galleri

Index, KORDA Moving Arts, Trygghetsrådet, Folkparkerna i Sve-

rige/Folkets Hus Riksorganisation och Riksföreningen för Folkmusik och

Dans.

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över

betänkandet Generella konstnärsstöd (SOU 1997:184)

Kammarrätten i Göteborg, Riksförsäkringsverket, Kammarkollegiet,

Statskontoret, Riksrevisionsverket, Riksskatteverket, Danshögskolan,

Högskoleverket, Dramatiska Institutet, Kungliga Konsthögskolan, Konst-

fack, Operahögskolan, Malmö Högskola, Arbetsmarknadsstyrelsen,

Länsarbetsnämnden i Örebro Län, Statens kulturråd, Konstnärsnämnden,

Sveriges författarfond, Svenska rikskonserter, Statens Konstråd, Statens

Konstmuseer, Röhsska museet, Svenska Filminstitutet, Sveriges Radio,

Sveriges Television, Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet,

Danscentrum, Författarcentrum Riks, Illustratörcentrum, Konsthant-

verkscentrum, Konstnärscentrum Syd, Musikcentrum Riks, Musikcent-

rum Väst, Teatercentrum, Översättarcentrum, Bildkonst Upphovsrätt i

Sverige (BUS), Konstfrämjandet, Föreningen Svenska Tonsättare,

Konstnärernas Riksorganisation, Föreningen Sveriges Konsthantverkare

och industriformgivare, Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Sam-

arbetsnämnd (KLYS), Landsorganisationen (LO), Oberoende Filmares

Förbund, Sveriges Arbetsgivareföreningen, Svenska Danspedagogför-

bundet, Svenska Fotografers Förbund, Svenska journalistförbundet,

Svenska Konstnärsförbundet, Svenska Musikerförbundet Kulturarbetar-

förbundet, Svenska Teaterförbundet, Svenska Akademikers Centralorga-

nisation (SACO), Sveriges Dramatikerförbund, Sveriges Författarför-

bund, Sveriges Yrkesmusikerförbund, Teatrarnas Riksförbund och

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO).

Därutöver har skrivelser gällande betänkandet inkommit från Kungliga

Akademien för de fria konsterna, Arbetarnas Bildningsförbund (ABF),

STIM/Svensk Musik, Stiftelsen Galleri Enkehuset, Svenska Musikrådet,

De Konstnärliga Högskolorna i Stockholm, Folkparkerna i Sve-

rige/Folkets Hus Riksorganisation, Grafiska Sällskapet, Riksföreningen

för Folkmusik och Dans, Sveriges Konstföreningars Riksförbund (SKR)

och Kungliga Musikaliska Akademien.

Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över

betänkandet Fonogramersättning (SOU 1997:140)

Hovrätten för Övre Norrland, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Statens

kulturråd, Konstnärsnämnden, Kungliga Musikaliska Akademien, Bild

Ord Not Upphovsrättslig Samorganisation (BONUS), Svenska Artisters

och Musikers Intresseorganisation (SAMI), Föreningen Svenska Ton-

sättare, Föreningen Svenska Kompositörer av Populärmusik (SKAP),

Föreningen Svenska Tecknare, Svenska Tonsättares Internationella

Musikbyrå (STIM), Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samar-

betsnämnd (KLYS), Svenska Fotografers Förbund, International Fede-

ration of the Phonographic Industry/Svenska gruppen (IFPI), Svenska

Kommunförbundet, Svenska Musikerförbund Kulturarbetarförbundet,

Svenska Musikförläggareföreningen, Sveriges Allmänna Biblioteksföre-

ning, Sveriges Författarfond, Sveriges Författarförbund och Musikcent-

rum.

Därutöver har skrivelse gällande betänkandet inkommit från Svenska

Teaterförbundet.

Kulturdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1998


Närvarande: statsrådet Peterson, ordförande, och statsråden Freivalds,

Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Andersson, Winberg, Uusmann,

Ulvskog, Sundström, Johansson, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky,

Östros.


Föredragande: statsrådet Ulvskog

Regeringen beslutar proposition 1997/98:87 Konstnärernas villkor

Förutvarande 4 § upphävd genom 1994:305.

Prop. 1997/98:87

64

1

Prop. 1997/98:87

Bilaga 1

Prop. 1997/98:87

Bilaga 2

Prop. 1997/98:87

Bilaga 3

Prop. 1997/98:87

Bilaga 4

Prop. 1997/98:87

Bilaga 5

Prop. 1997/98:87

Bilaga 6

Prop. 1997/98:87


Sveriges riksdag

100 12 Stockholm 

Telefon: 08-786 40 00 (växel) Frågor om riksdagen

Telefon: 020-349 000 

E-post: riksdagsinformation@riksdagen.se

  • Comments(0)//frihet.maskdesign.se/#post8

Kulturpolitiken av Fredrik Reinfeldt

Kulturpolitik på riksdagsnivåPosted by Eva Lindgren 2007-01-28 16:39:10

 

Motion 2005/06:Kr233

RELATERAD INFORMATION

Behandling av 2005/06:Kr233 

MOT200506Kr233 (153 kbyte) 


Kulturpolitiken


av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)


1 Sammanfattning

Det lär aldrig ha funnits så mycket kultur i Sverige som i dag. Alltfler går på teater och konserter, köper böcker, ser på film, besöker bibliotek, museer, konstutställningar, går kurser och lyssnar på musik. Kulturen hjälper oss att ställa frågor – och kanske ge svar – om livet och vad det är att vara människa. 

Kulturen måste få utvecklas mer på sina egna villkor för att kunna vara en fri och utmanande kraft i samhället. Större delen av vårt kulturliv lever vi – och lever gott – på marknadens villkor. Men viktiga delar av kulturen behöver också omfattande stöd från det allmänna. Bibliotek, opera, konstnärlig dans, symfoniorkestrar och bildkonst är exempel på kulturverksamheter som skulle ha svårt att överleva på marknadsmässiga villkor. Våra nationella scener och museer behöver också extra stöd. Samverkan mellan de stora nationella och regionala institutionerna och de fria grupperna är stimulerande i båda riktningarna och skulle kunna utvecklas än mer. 

Kvalificerade utbildningar inom konstnärliga yrken är en självklar uppgift för staten att garantera. Att ge kulturskapare goda möjligheter att verka är också en offentlig uppgift. De förslag som vi presenterar i denna motion syftar till att förena det enskilda skapandet, sökandet och upplevelsen av kulturen, i ett samhälle som ger förutsättningar för ett fritt kulturliv, utan att använda pekpinnar eller göra kulturskapare eller de som upplever kulturen beroende av politiska beslut och prioriteringar.

Vår utgångspunkt är att staten skall koncentrera sina kulturpolitiska insatser till i princip tre områden.

1) Värna vårt gemensamma kulturarv.

2) Ge landets kulturskapare goda förutsättningar för sitt konstnärsarbete.

3) Främja barn- och ungdomskultur.

Funktionshindrades självklara rätt till tillgång på ett rikt och varierat kulturliv betonas också.


2 Innehållsförteckning


1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 2

3 Förslag till riksdagsbeslut 3

4 (S)tillastående kultur 5

5 Moderata utgångspunkter 5

6 Fem prioriterade områden 7

7 Kulturarvs- och kulturmiljöfrågor 9

8 Museer 10

9 Litteratur och bibliotek 12

10 Teater 13

11 Dans 14

12 Musik 14

13 Film 15

14 Form och design 16

15 Ge kulturskaparna verktyg att överleva 18

16 Funktionshindrade och kulturen 18

17 Medierna 19


3 Förslag till riksdagsbeslut


1.


Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utgångspunkten för kulturpolitiken.


2.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till Göteborgsoperan, Malmö opera och musikteater, länsmusiken, Kungl. Operan och Kungl. Dramatiska Teatern.


3.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om villkoren för kulturskapare.


4.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till de nationella museerna. 


5.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kultursatsning i grundskolorna.1


6.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att minska hyreskostnaden för kulturinstitutioner.


7.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturarvet.


8.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kulturmiljön.


9.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om museipolitiken.


10.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hyreskostnader för de statliga museerna.


11.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fria entréer för vuxna på de statliga museerna.


12.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om litteraturens betydelse.


13.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bibliotekslagen.


14.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om teatern.


15.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stödet till de fria grupperna.


16.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att fler föreställningar på landets statliga teatrar bör sändas via public service. 


17.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dansen och stödet till de fria dansgrupperna.


18.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om musiken.


19.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om folkmusiken och visan.


20.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om filmen.


21.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nytt filmavtal.


22.

Riksdagen beslutar att avskaffa filmcensuren för vuxna i enlighet med vad som anförs i motionen.2


23.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om form och design.


24.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mötesplatser för design och formgivning.


25.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om entreprenörskap inom kultursektorn.1


26.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om funktionshindrade och kulturen.


27.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rollen för public service i det nya medielandskapet.


28.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om finansieringen av public service.


29.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om digitaliseringen av marknätet.2


30.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Utbildningsradion.



1 Yrkandena 5 och 25 hänvisade till UbU.

2 Yrkandena 22 och 29 hänvisade till KU.

4 (S)tillastående kultur

Det är uppenbart att även Kultursverige under lång tid tvingats vänja sig vid en maktfullkomlig socialdemokrati. Önskan efter något nytt är stor. Den socialdemokratiska regeringen ser till att framför allt egna partivänner placeras i kulturinstitutionernas styrelser och nämnder. Den undersökning som moderata kulturkommittén gjorde i februari 2005 visar att den socialdemokratiska dominansen är förkrossande. 

Stora delar av Kultursverige har de senaste åren fått känna av ett allt snålare klimat, vad den socialdemokratiska regeringen än försöker hävda. På vissa områden har man satsat, det skall erkännas. Det har handlat om dyra museiflytter, fria entréer för vuxna och vidlyftiga projekt som markbunden digital-tv. Men grundläggande statliga ansvarsområden – som vården av vårt kulturarv och känsliga kulturmiljöer, resurser till forskning inom kultur och humaniora, översyn av trygghetssystemen och pensionsåtaganden – har i stället mött en initiativlös och oförstående socialdemokrati. 

Till problembilden hör också en stillastående arbetsmarknad, där många inte vågar lämna fasta anställningar och därmed blockerar för andra som fastnar i eviga och osäkra projektanställningar.

Samtidigt som kulturpolitiken stått och stampat har Socialdemokraterna däremot sörjt för att det egna partifolket fått centrala poster inom olika kulturinstitutioner. En genomgång av Statskalendern 2004 ger en tydlig bild av detta. Totalt handlar det om 59 uppdrag, där Socialdemokraterna tagit hand om 40 uppdrag (68 procent). Moderaterna har nio (15 procent), Centern fyra (sju procent), Folkpartiet tre (fem procent), Kristdemokraterna två (tre procent) och Vänstern ett uppdrag (två procent). 

Av 16 ordförandeposter i kulturinstitutioner har 13 gått till utpräglade politiker, varav den socialdemokratiska dominansen är total. Skulle posterna i stället ha fördelats proportionellt, enligt valresultatet, hade Socialdemokraterna haft 23 styrelseplatser och sex ordförandeposter i stället för de 40 platser och 13 ordförandeposter som man lagt beslag på i dag. Moderaterna, som i dag inte har en enda ordförande, skulle ha haft minst två sådana uppdrag.

En mycket viktig uppgift för en kommande borgerlig regering blir, mot bakgrund av det närmast enpartistatsmässiga beteende som kännetecknar socialdemokratin i Sverige, att snarast se över reglerna för utnämningar av ordförande och styrelseledamöter och på vilka meriter detta sker. Vi ser med stor oro på den ökade politiseringen som vi tror hämmar ett fritt och självständigt kulturliv. 


5 Moderata utgångspunkter

Kultur handlar om kreativitet, upplevelser, tankeutbyte, bildning, engagemang. Kultur handlar alltid om människor och deras liv: om att uppleva, om att bli berörd, om att värna och om att skapa. Kulturen betonar andra värden än vad vi vanligen betraktar som strikt materiella och har därför stor betydelse för ett humanistiskt och demokratiskt samhälle. 

Ett rikt kulturliv har en vitaliserande effekt på samhället som helhet: på vetenskap och forskning, på näringsliv, hälsa och ekonomi. Ett vitalt kulturliv bidrar också till att människor väljer att stanna kvar eller att bosätta sig i en region. 

Ett rikt och vitalt kulturliv är också tecken på ett samhälle som är humant och som tar hänsyn till att alla människor är olika och har olika önskemål, smak, intressen och åsikter.

Kulturens betydelse kräver därför att vi bevakar att kulturen får goda betingelser. Detta ansvar åligger det allmänna om inte kulturen kan göras tillgänglig på annat sätt. 

Förnyelse inom kulturområdet är nödvändig för att inte arbetsformerna skall stelna och visionerna glömmas bort. Stiftelsen framtidens kultur har bl.a. i sin slutrapport ”Förnyelse är möjligt” granskat kulturinstitutionerna och lyft fram flera intressanta förslag till förnyelse. Ett sådant är projektfaddrar, som skulle kunna fungera som länkar mellan konstutövare och institutioner, ett annat förslag gäller pilotprojekt där kulturinstitutioner skulle kunna samarbeta mer intimt med frivilliga krafter och lokal amatörkultur och en utredning om hur kulturarvsinstitutioner kan öka sina sponsorintäkter. Det är här idéer från Stiftelsen framtidens kultur som vi tycker är värda att utveckla. 

Kulturarvet i dess många former är ett samhälles gemensamma minne. Därför har staten ett extra ansvar på detta område. Det är viktigt att arvet brukas och vävs ihop med det nya som skapas. Museernas uppgift är att samla, vårda och visa. Det kräver satsningar på god pedagogik och att även de väl inarbetade institutionerna öppnar sig för den nya teknikens landvinningar. Ett kultursamhälle vårdar sina bibliotek, arkiv och andra dokumentations- och föremålssamlingar. De är nödvändiga för såväl forskning, utbildning som folkbildning. 

Kulturen kan sägas bestå av två delar: att ta del av och att ta del i kulturverksamhet. Professionella utövare är viktiga för att publiken skall kunna njuta av ett utbud av hög klass men också för att erbjuda goda förebilder.

Skolan är en av de viktigaste kulturinstitutionerna, och barn och ungdomar är också flitiga kulturkonsumenter. I skolan kan alla nås på lika villkor – oavsett hemförhållanden och bakgrund. Ordinarie undervisning skall ge grundläggande kunskaper i musik, historia, litteratur, bild och slöjd. I skolan kan eleverna bibringas kunskaper om den egna och andras kulturer. Traditioner och händelser i vardagssamhället får därmed en förklaring. Samtidigt är det viktigt att eleverna tränas i kritisk granskning, även av kultur. 

Det är därför man också kan hävda att besök på museer och arkiv bör vara kostnadsfria t o m gymnasieåldern och att alla elever bör få ta del av utställningar, konst, musik, teater och dans under skoltiden, utan att brist på ekonomiska resurser skall utgöra ett hinder.

Vuxna har å sin sida förmåga att göra egna val när det gäller kulturaktiviteter. Det är inte det offentligas uppgift att styra kulturvalen, men däremot att stödja delar av kulturverksamheten.

Förvaltandet av kulturarvet betalas gemensamt, men bruket av kulturutbudet måste vara vars och ens eget beslut och prioritering. 


6 Fem prioriterade områden

I samband med vårpropositionen i maj 2005 presenterade vi konkreta förslag inom kulturen som innebär rejäla satsningar på områden, som vi anser har förfördelats under de senaste åren. 

1) Vi har tidigare år föreslagit extra statligt stöd till Göteborgsoperan och Malmöoperan och länsmusiken, institutioner som har stor regional betydelse men också stora ekonomiska svårigheter. Vi föreslår nu också att våra nationella scener, bl.a. Kungliga Operan och Kungliga Dramatiska Teatern ges extra anslag. Båda dessa institutioner har ett nationellt uppdrag att framföra såväl klassiska verk som nyskriven svensk och utländsk opera, balett och drama. Men också opera, balett och drama för barn och ungdom. 

De ekonomiska problemen för våra nationalscener har de senaste åren blivit alltmer akuta. Inte minst hyreskostnaderna tär på institutionernas ekonomi. Den publika verksamheten måste komma i första hand. De medel som vi vill tillföra institutionerna skall därför användas till produktioner. Den satsning vi föreslår på de nationella scenerna kompletteras också med en satsning på landets regionorkestrar. Vår tidigare satsning på de fria dans- och teatergrupperna kvarstår självfallet. 

Sammantaget innebär de moderata förslagen att svenskt kulturliv skulle kunna stå väl rustat att möta ett allt större intresse för kultur och kulturyttringar. Satsningen innebär ett tillskott till Kungliga Operan och Kungliga Dramatiska Teatern på 40 miljoner kronor per år som skall fördelas proportionellt mellan de båda institutionerna. Det innebär att Operan erhåller ett extra stöd på 25 miljoner kronor per år och Dramaten erhåller ett tillskott på 15 miljoner kronor per år, utöver det ordinarie statliga stödet.

2) För ett antal år sedan larmade teaterfolk och museianställda om hoten mot de historiskt värdefulla museiföremålen vid Sveriges Teatermuseum. Världsunika teaterföremål ruttnar mer eller mindre bort framför våra ögon. Teatermuseet är tyvärr bara ett av många exempel på bristande resurser och oklara ansvarsförhållanden som leder till att många av våra kulturskatter riskerar att skadas eller för alltid försvinna. 

Brandrisken är överhängande även på många av våra stora nationella museer. Vårt nationella arv kan bokstavligt talat lätt försvinna upp i rök. Många museer saknar också goda och ändamålsenliga arkiv- och lagringsmöjligheter, vilket innebär risk för att föremål förstörs och kunskaper försvinner för alltid. Trots många larmrapporter har den socialdemokratiska regeringen valt att blunda för de allt större problemen. 

Vi föreslår därför att drygt 80 miljoner kronor per år tillförs de nationella museerna att fördelas dem emellan efter ansökan. Pengarna skall användas till att säkra vårt kulturarv och de unika skatter som landets nationella museer hyser. Det kan handla om att brandsäkra lokaler, att förbättra arkiven eller på annat sätt tillse att museets samlingar förvaras och visas på säkrast tänkbara sätt.

3) Landets kulturskapare lever i många fall under ekonomiskt svåra förhållanden. Kulturskapare är i högsta grad en del av den så kallade nya ekonomin, med sporadiska och ojämna inkomster och varierande arbetsgivare/upp-dragsgivare. Det socialdemokratiskt uppbyggda socialförsäkringssystemet är däremot anpassat till en tid då de flesta arbetade nio till fem och på samma plats hela livet. Samma förhållande gäller skattesystemet och regler kring småföretagare – faktum är ju att många kulturskapare i ordets egentliga mening är småföretagare. 

Vi moderater har därför en lång rad förslag som skulle förbättra villkoren. Det handlar om förändrade skatteregler, anpassning av ersättningsregler och ett större hänsynstagande till den mycket speciella situation som många kulturskapare lever i. Det handlar om att kunna leva på sitt skapande och inte bara vara hänvisad till stipendier eller politikers nyckfullhet. Detaljer kring våra förslag återfinns i motion 2005/06:Kr252 Kulturskaparnas villkor av Kent Olsson m.fl. (m).

4) Den fjärde stora satsningen handlar om mer kultur för barn och ungdomar. Tillgången på kultur varierar kraftigt mellan kommunerna och även inom kommunerna. Ofta är det just kulturen som får maka på sig när sparkvoten skall fyllas. Vi föreslår därför en kultursatsning på landets grundskolor i form av ett statligt stöd, som skolor runt om i landet får söka, till olika kulturella aktiviteter för skolbarn. Denna kulturella skolsatsning syftar till att grundskoleelever – med god pedagogik – skall få ta del av professionell kultur i form av teater, dans, konst, museiverksamhet etc. Satsningen, som är permanent, skall göra kulturen till en naturlig och viktig del i barns vardag. Vi har i budgeten satt av 170 miljoner kronor för denna kulturella satsning.

5) Hyreskostnaderna är ett stort problem för kulturinstitutionerna och går inte sällan ut över verksamheterna. Frågan om hyressättning för s.k. ändamålsfastigheter måste snarast få en lösning, där berörda institutioner får större möjligheter att påverka sina lokalkostnader. De ökande hyreskostnaderna har inneburit eftersatt underhåll och/eller inskränkt kärnverksamhet även för våra ansvarsmuseer. Vi anser inte att överytor, som finns i gamla byggnader av kulturella och historiska skäl, bör belasta hyran. En översyn bör snarast tillsättas för att kartlägga vilka ytor respektive institution behöver och vilka man ej har användning för i sin verksamhet. Denna översyn bör vara klar inom ett år. Under 2006 tillför vi 50 miljoner kronor för att minska hyreskostnaderna som en början innan utredningen är klar. 

Dessa fem satsningar innebär en tydlig injektion i det svenska kulturlivet som vi vet är behövliga och dessutom efterlängtade av såväl dem som arbetar inom kulturen som de som vill njuta av den. 

Vi vill också påpeka att vi moderater i flera kommittémotioner beskriver ett antal områden där vi presenterar våra förslag. Det gäller bl.a. sponsring av kultur, ungdomsfrågor, kulturskaparnas villkor, idrott, folkbildning, medier samt form och design. 


7 Kulturarvs- och kulturmiljöfrågor 

Kulturarvet är grunden vi står på, våra minnesnycklar. Genom kunskap om våra rötter kan vi bygga upp trygghet och identitet, veta var vi kommer ifrån och bättre förstå vart vi är på väg. Kunskapen om det förflutna ger också perspektiv på vår egen tid och respekt för gångna och kommande generationers liv och arbete. Kunskapen skapar också tolerans och förståelse för andras kulturarv. Kulturarv inbjuder till spännande upptäcktsfärder i tid och rum.

Den lokala historien, kulturarvet i den egna hembygden, är den första kontakten varje människa får med det vi kallar kulturarv. Det lokala kulturarvet brukar också skapa det största intresset och engagemanget. Det breda intresset för kulturmiljöfrågor manifesteras genom det livliga arbete och engagemang som sker bl.a. inom ramen för alla landets frivilliga hembygdsför-eningar. Där vårdas och förvaltas också en stor kunskap. Det lokala perspektivet skall vara vägledande t.ex. när man väljer de kulturmiljöer som bör vårdas och/eller skyddas.

Inget kan ersätta det folkliga och frivilliga engagemanget. Men staten har ett stort ansvar för att Riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna och länsmuseerna får goda ekonomiska förutsättningar att värna vårt kulturarv.

Vi vill också understryka det enskilda ägandets betydelse för bevarandet av kulturarvet. Även enskilda ägare skall därför kunna få bidrag. Vid en kulturmiljöförklaring skall ägaren tillförsäkras ekonomisk ersättning, efter en rimlighetsbedömning. 

Privata fastighetsägare skall kunna få renoveringsstöd för att kunna bevara byggnader som är värdefulla för vår kulturmiljö. Även kommuner skall kunna ge bidrag till insatser för kulturmiljön. Nedsättning av taxeringsvärden skall kunna göras för att möjliggöra att insatserna inte blir orimligt betungande. Ägaransvaret utgör en positiv kraft i kulturvårdsarbetet, men kan ibland behöva förstärkas. Pedagogiska upplysningsinsatser är då att föredra framför myndighetspåbud. Länsmuseernas kompetens bör kunna användas i detta sammanhang. 

Ansvaret för kulturmiljöfrågorna ligger i dag hos många olika instanser. När det gäller arkeologi är såväl länsstyrelser, länsmuseer och Riksantikvarieämbetet som kommuner och enskilda byggherrar och markägare inblandade.

Vi anser att Riksdagens revisorers förslag 2002/03:RR11 Arkeologi på uppdrag är, även om den presenterades för tre år sedan, lika aktuell och en god utgångspunkt för en genomgripande utredning om hur den arkeologiska verksamheten skall organiseras och finansieras i framtiden. 

Riksantikvarieämbetets (RAÄ) roll skall renodlas till att vara central sektorsmyndighet, utan egna genomföranderesurser. RAÄ skall inte ägna sig åt arkeologiska undersökningar i egen regi. Lagen om offentlig upphandling (LOU) skall tillämpas vid upphandling av arkeologiska undersökningar. Privata alternativ, som kan bidra till metodutveckling och rationaliseringar, skall uppmuntras, förenat med starka krav på vetenskaplighet. Arbetsföretagets kostnader för undersökningen skall kunna vägas mot dess omfattning. Kostnaden för undersökningar som krävs för att privata fastigheter skall kunna exploateras skall stå i rimlig proportion till exploateringens lönsamhet. Överkostnader skall täckas med statliga eller andra bidrag.

Vi vill också än en gång peka på det stora behovet av hantverkare, inte minst för att värna vården av vår kulturmiljö. Inom fältet kulturhantverk/kulturvård saknas i dag bildhuggare, glasblåsare, förgyllare, tapetserare, kakelugnsmakare, tenngjutare, träbildshuggare, glasmästare, stuckatörer, handvävare, konstbrodörer, murare och möbelrenoverare. Listan kan de facto göras betydligt längre. Därtill är medelåldern inom många hantverksyrken hög, runt 100 000 hantverkare beräknas gå i pension inom fem till tio år. Risken är nu stor att deras kunnande inte hinner föras över till en ny generation. Det är en angelägen uppgift för Kulturdepartementet, i samarbete med Utbildningsdepartementet och näringslivets organisationer, att säkra utbildningar inom hantverksområdena. Från Finland kan hämtas goda exempel på hur utbildningen organiseras för hantverksyrkena.

Avslutningsvis vill vi konstatera att flytten av Riksantikvarieämbetet är olycklig och ogenomtänkt. Inte för att myndigheten skall flytta just till Visby, utan för att flytten i sig riskerar att utarma myndigheten, vilket i sin tur riskerar att menligt påverka RAÄ:s uppgifter att värna vårt kulturarv. 


8 Museer

Våra stora nationella museer som Nationalmuseum, Moderna museet, Naturhistoriska riksmuseet, Nordiska museet och Historiska museet har liksom Statens försvarshistoriska museer stort ansvar för bevarandet av vårt svenska kulturarv. 

På det regionala planet fyller de 21 länsmuseerna uppgiften som regionala resurs- och kunskapscentra för kulturarvsområdet. För att kunna fullgöra sitt uppdrag förutsätts ett länsmuseum ha bred kompetens inom arkeologi, etnologi, historia, byggnadshistoria, konsthistoria, kulturlandskap, föremål, kulturhistoriskt foto och arkiv samt i kulturhistorisk kunskapsuppbyggnad och dokumentation. En diger uppgift som kräver såväl ämneskompetens som specialistkunskap på alla berörda områden.

I dag präglas museernas verksamhet av ekonomisk osäkerhet, vilket i hög grad påverkar vården av föremålen. Stora delar av verksamheterna är dessutom beroende av arbetsmarknadsmedel genom enskilda projekt som ofta startas av sysselsättningsskäl. Sesamprojektet, Kulturarvs-IT samt skog och historia är exempel på detta. Dessa projekt är tidsbestämda och direkt kopplade till arbetsmarknadspolitiken, och verksamheterna upphör ofta innan själva projekten till sitt innehåll är avslutade. Det är ett slöseri både med mänskliga resurser och med arbetsmarknadspolitiska medel. Den ekonomiska neddragningen på kulturarvsområdet och arbetsmarknadspolitiken har också inneburit att de fasta anställningarna inom stora delar av kultursektorn blir allt färre. Den grupp som går på projektanställningar ökar däremot. De senaste årens indragningar har också lett till att forskningen har minskat. Det får i sin tur allvarliga konsekvenser för utställningsverksamheten, kompetensen riskerar att gå förlorad. 

När det gäller Statens försvarshistoriska museer är det viktigt att ta hänsyn till den stora omvandling som försvaret nu genomgår och vid avveckling av förband också avsätta medel till det som skall bevaras av kulturhistoriska skäl.

Museerna är en av våra viktigaste förvaltare av det gemensamma arvet, av våra minnesnycklar. Sektorn präglas av en bred folklig uppslutning. Många frivilliga krafter ägnas åt hembygdsföreningarna, men också åt specialmuseer av olika slag. Det kan noteras att den vedertagna definitionen av museum utestänger merparten av dessa från att delta i exempelvis gemensamma marknadsföringsprojekt. Deras framtid är många gånger osäker. Möjligheter för dem som gör en arbetsinsats för kulturarvet, t.ex. genom att få göra avdrag för sina kostnader på samma sätt som idrottsengagerade, skulle på sikt kunna fungera som ett verkningsfullt kulturstöd. Museer, som i dag inte kan räkna med bidrag från stat eller kommun, skulle på så sätt få hjälp att utveckla sin verksamhet. 

Vi moderater anser att den statliga museisektorn behöver en tydligare struktur. Ansvaret för museerna är i dag spritt över kommuner, landsting, Kulturrådet och Kulturdepartementet. Därtill finns en rad privata museer. Begreppet ”nationella uppdrag” behöver utvecklas på museiområdet, samarbetet mellan museerna öka och den statliga finansieringen regleras i fleråriga avtal. En stor del av den s.k. museikrisen i dag har troligen sina rötter i de ettåriga anslagen – anslag, som dessutom borde analyseras och stämmas av mot uppdragen, åtminstone en gång under avtalsperioden. 

Myndighetsfunktionerna kan samordnas, samtidigt som den utåtriktade verksamheten präglas av decentralisering och fördelat ansvar. Behovet av stödfunktioner, som administration och lönehantering, kan i många fall lösas genom upphandling. Gemensamma magasin skulle kunna erbjuda rationella förvaringsmöjligheter för känsliga föremål.

Vi vill poängtera museernas betydelse för forskningen. Vi vill också understryka vikten av att de ges goda förutsättningar att kunna bedriva forskning.

Den s.k. museireformen, med fri entré för vuxna på vissa statliga museer, bör avskaffas. Staten ”erbjuder” fri entré genom att använda skatteintäkter. Detta är ogörligt för andra museer, vilket skapar en snedvridning av villkoren på museiområdet som vi inte kan acceptera. Mindre, lokala och regionala museer får nu troligen allt svårare att ta ut en avgift. Entréavgifter och ideellt engagemang är avgörande för många museers överlevnad. Det är viktigt att hushålla med skattebetalarnas pengar, och för oss moderater är det viktigare att satsa resurser på forskning, vård av föremål och utveckling av museipedagogik än fri entré för vuxna.


9 Litteratur och bibliotek

Boken är en viktig kulturbärare, men den är också en symbol för det fria ordet och tryckfriheten. Genom litteraturen har idéer skapats, tankar brutits mot varandra och gränslöshet uppstått. Tidig kontakt med litteraturen kan lägga grunden till ett framtida brett kulturintresse. 

Bokutgivningen är stor i Sverige, i genomsnitt ges det ut en bok i timmen, dygnet runt, vardag som helgdag, året om. Den centralistiska trenden har också vänt, enligt Svensk Bokhandlareförening. Nu öppnas åter små boklådor på olika håll i landet. 

Vår bestämda åsikt är att statsmakterna i så liten utsträckning som möjligt skall reglera det fria ordet. Av detta följer att det skall råda fri etableringsrätt för bokhandeln; många utgivningsformer och försäljningskanaler stimulerar försäljningen och därmed läsandet. 

Författare skall precis som andra kulturskapare, genom ändrade och förenklade skatteregler, ges bättre möjligheter att leva på sitt författarskap. Genom våra förslag skulle även författare och illustratörer bättre kunna leva på sitt skapande, utan att behöva vara så starkt beroende av stipendier och statliga förmåner. Biblioteksersättningen är en viktig inkomstkälla för författare. Även de författare som publiceras i tidskrifter skall få del av de upphovsrättsliga ersättningarna. 

Biblioteken, både folkbiblioteken och skolbiblioteken, är viktiga kulturinstitutioner. En av bibliotekens viktigaste roller är att agera folkbildare och därmed verka för utlåning även av den ”smalare” litteraturen. Huvudmännen skall uppmuntras att utnyttja de möjligheter som informationstekniken erbjuder. Samarbete mellan bibliotek – inte minst mellan skolbiblioteken och folkbiblioteken – skall stimuleras. Regionala biblioteksfunktioner kan upphandlas, liksom driften av folkbibliotek. Vi ser positivt på möjligheten till boklån på flera platser, arbetsplatser och sjukhus är några exempel. 

Inom bokvärlden händer mycket nytt på teknikområdet. Många bibliotek erbjuder lässugna att ladda ned en bok på datorn. Uppläsningar på cd och kassett är också populära. 

Bibliotekslagen är i dag onödig, eftersom den de facto egentligen inte garanterar någonting, varken kvalitativt eller kvantitativt. Lagen kan i stället vara ett hinder för förnyelse och mångfald. 

Vi tror att ett avskaffande av bibliotekslagen kan främja tillkomsten av andra former av biblioteksverksamhet. Olika driftsformer och olika profilering skulle ges större utrymme. Samarbete med frivilliga organisationer och skapande av vänföreningar kan locka nya läsare till biblioteken och öka bibliotekens möjligheter att profilera sig. På olika håll i landet har man infört ”bibliotek på entreprenad”, filialer som drivs av privata företagare i samarbete med kommunens bibliotek. Generösa och flexibla öppettider och annan service kan förenkla boklånen för medborgarna och öka läslusten. 

Det är också viktigt att biblioteken erbjuder litteratur som speglar det politiska fältet. En undersökning gjord av Johan Norberg och Björn Wallace, hösten 2004, visade att ”vänsterböcker” – i meningen kritik mot ekonomisk liberalism – köps in i betydligt högre utsträckning än ”högerlitteratur”. 


10 Teater

Teater som kulturell uttrycksform kan vara såväl underhållning som debatt. I teatern tas de eviga relationsproblemen upp, men pjäserna utgör också tidsdokument, som måste förvaltas.

Teater är det som uppstår i mötet mellan de agerande och publiken. Spel för mer eller mindre tomma salonger kan knappast kallas teater. Det är alltså viktigt för båda parter att de som producerar teater känner sin publik och dess förväntningar, samtidigt som man skapar utifrån egna konstnärliga utgångspunkter. Teater måste spela både smalt och brett. Här har såväl länsteaterinstitutionerna som Riksteatern en viktig roll.

Mycket av förnyelse sker genom oberoende s.k. fria grupper. De svarar också för en mycket stor del av det utbud som riktas till skolor och ungdomsgrupper. Det bör vara en självklarhet att man underlättar dessa gruppers innovativa verksamheter. Fria grupper har därtill en bredare rekrytering, såväl socialt som etniskt. Denna bredd är till fördel för såväl val av repertoar som publikens möjligheter att få ta del av allsidig och engagerande teater.

Anslaget till de fria teatergrupperna behöver ökas.

Teater bör vara ett naturligt inslag i skolans kulturförmedling. Teater kan vara ett verksamt pedagogiskt instrument. Unga människor måste också få lära känna professionell teater, s.k. dramalek är inte tillräckligt.

Liksom på andra områden inom kulturen finns ett statligt gemensamt ansvar för förvaltandet av teaterarvet. Genom en samverkan om distribution, teknik m.m. borde arrangörer och regionbaserade teatrar kunna bygga ett nätverk som både skapar valfrihet och ger ett bredare utbud. Gemensamt skulle man också kunna svara för specialensembler som var och en är för små för att kunna härbärgera, t.ex. musikal- och dansensembler. 

Ett specialfall inom teatersfären utgör musikteatern. Förutom nationalscener bör det ligga i en kulturnations intresse att garantera existensen för ett par musikteatrar som ges en god möjlighet att täcka landet med sin verksamhet.

Levande teater och teater via elektroniska medier eller film är inte detsamma. Transmitterad teater (överförd utan anpassning till annat medium) ger oftast en kvalitativt mycket sämre upplevelse. Anpassade föreställningar ger mycket mera, men är också kostsammare. Genom samarbete mellan teatrar och medieföretag skulle mycket kunna åstadkommas inom detta område. Ett sådant samarbete skulle ligga i bådas intresse och gagna teaterintresset. Samtidigt skulle delar av landet, som ligger långt från teatercentra, och där t.ex. skolornas elever har svårt att komma till teatern, kunna nås av det utbud som alla till en del är med och betalar. Fler föreställningar från landets statliga teatrar bör sändas via public service.


11 Dans

Intresset för dans – både att titta på och att själv utöva – växer i hela landet, inte minst bland unga. Inrättandet av Dansens Hus har sannolikt betytt mycket för att inspirera och öka kunskaperna om dans som konstform.

Vi anser att Sverige bör ha ett antal regionalt placerade danskompanier med bredd, danskompanier som kan täcka en stor del av landet med sin verksamhet utan alltför långa resor för agerande eller publik. Dessa professionella danstrupper kan tjäna som förebilder för andra dansare och samverka i en danstrupp, som skulle kunna ge hela landet ett större utbud. 

För att även i framtiden garantera en hög professionell nivå på våra dansare måste staten sörja för möjligheterna att ha dansklasser på elitnivå. Det är t.ex. inte rimligt att Kungliga Svenska Balettskolan måste fylla en normal klasstorlek på ca 30 danselever för att skolan skall få full ekonomisk täckning. 

Dansen är en konstform som, likt musiken, kan spela en väsentlig roll i skolan och i olika terapiformer och därför borde nyttjas bättre även i dessa sammanhang. 

De fria dansgrupperna i Sverige har kraftigt ökat sin publik och står – jämfört med dansinstitutionerna – nu för 50 procent av publiken och 70 procent av föreställningarna (Kulturrådets statistik). Däremot får de bara en bråkdel av det offentliga stödet. Vi anser att det stöd som i dag går till de fria dansgrupperna bör höjas.


12 Musik 

Musiken finns i dag överallt i vardagslivet. Inte minst ungdomskulturen är präglad av musiken. I musikarvet finns också en mycket rik skatt av folkmusik. Detta är en del av Sveriges kulturella identitet och historia och bör särskilt uppmärksammas.

Musiken är och har alltid varit en viktig del i förskolans och skolans verksamhet. Den spelar en stor roll inte bara som ett ämne som skänker avkoppling och ger ombyte, utan kan, rätt använd, liksom många andra kulturformer, vara ett mycket verksamt pedagogiskt verktyg. Viktigt är att alla barn får en chans att efter sin förmåga aktivt delta i musikverksamhet.

I ett system med fria skolor finns också en helt annan möjlighet att skapa skolor med en egen kulturprofil, t.ex. med musik som viktigaste inslag. Alla möjligheter måste tas till vara för ett bra samarbete mellan kommunala musikskolor, privata musiklärare och aktiva musiker i traktens olika musikinstitutioner. En viktig gren inom sådan verksamhet är den som bedrivs t.ex. av kyrkor och religiösa samfund. Många av dagens främsta musiker har börjat sin bana där.

I vårt land finns ett stort antal orkestrar. En del har sitt ursprung långt bak i tiden, t.ex. Hovkapellet och små kammarensembler som bedrivit kontinuerlig musikverksamhet i flera sekler. Andra orkestrar startades under 1800-talet i de snabbt växande städerna, där kulturefterfrågan ökade. I det tidiga 1900-talet tillkom genom lokala initiativ symfoniorkestrar, i Norrköping, Gävle och Helsingborg. Dessa har haft – och har – en mycket stor betydelse för landets musikliv, men har, kanske just genom att de tillkommit på privat initiativ och inte i ett nationellt och offentligt sammanhang, av regeringen inte givits den uppmärksamhet som de gjort sig förtjänta av. För den nationella musikpolitiken utgör de stora orkestrarna viktiga resurscentrum i ett nätverk som även består av mindre, regionala ensembler.

Länsmusiken är organiserad på olika sätt i olika delar av landet. Ursprunget finns oftast i den gamla militärmusiken, som omvandlades till Regionmusiken och därefter till Länsmusiken. Förutsättningarna var dock mycket skiftande vid bildandet av den nya Länsmusiken. När sedan organisationen med länsmusik startade blev fördelningen av medel haltande. Camerata Roman i Kalmar län är exempel på en kammarorkester som just drabbats av den här konstruktionen.

Den svenska visan sitter djupt i folksjälen och är en viktig del av vårt kulturarv. Vi har en stor visskatt, från vaggvisor till visor som sjungs vid begravningar, som följer oss hela livet. Vi anser att det är dags att bevara och utveckla visan i Sverige. I Västervik finns goda förutsättningar för att bygga upp ett kunskapscentrum kring visan. Viss utbildning, liksom kunskapsinsamling och forskning, skulle kunna bedrivas där. Möjligheterna att bygga upp ett nationellt centrum för visan måste prövas. 


13 Film

Det som i dagligt tal kallas film har funnits i över hundra år. Filmen som konstform har dock mycket sent fått ett erkännande som en egen kulturform. Dokumentärfilmens betydelse som bärare av ett kulturarv väntar fortfarande på ett erkännande.

Filmen kan, som en del av de rörliga bildmedierna, hjälpa till att förmedla andra kulturformers yttringar, t.ex. skådespel. För utbildningssektorn har rörliga bilder i film och andra närbesläktade medier, fått en ökad betydelse både som kunskapsförmedlare och som arbetsredskap i det egna skapandet. 

Tendensen de senaste åren är att allt färre ser film på bio. År 2004 såldes för första gången fler dvd-filmer (18 miljoner) än biobiljetter. Därtill kommer sju miljoner sålda VHS-kassetter. Ökad konkurrens genom dvd, hembio, nedladdning och tv är en viktig förklaring till den begynnande biografkrisen. Nedgången påverkar också finansieringen av filmavtalet, eftersom biograferna, genom biljettförsäljningen, är en viktig finansiär.

Filmbranschen är en småföretagarbransch, det visar inte minst det uppsving som regionalt producerad film (t.ex. Film i Väst) ger. De regionala produktionscentrum, som vuxit fram på olika håll i landet, ger såväl nya företag som jobb. 

Den statliga insatsen är i dag betydligt mindre än den regionala motprestationen, men det ligger ingen vinst i att kriga mellan olika regioner. I stället bör vi koncentrera oss på att få ut mer svensk film till utlandet. 

Att producera film är kostsamt och riskfyllt. Få filmer går med rejäl vinst och ett fungerande filmavtal mellan staten och branschens olika aktörer är i dagsläget nödvändigt. Inom branschen pågår dock diskussioner kring den framtida finansieringen, ett exempel på detta är att Filminstitutets (SFI) stöd till kommersiell film skulle kunna förändras och producenten bakom en succéfilm dela med sig av intäkterna till institutet. Därmed skulle SFI få större incitament för att stödja produktioner som kan bli stora publikframgångar. 

Från moderat håll önskar vi fortsatta diskussioner och idéer som även i framtiden garanterar produktion av svensk kvalitetsfilm, i Sverige. 

För att stödja unga filmare och manusförfattare vill vi bilda en särskild fond, bl.a. baserad på de bötesbelopp som Granskningsnämnden för radio och TV i dag dömer ut.

De tidiga periodernas produktion, liksom en del sentida film, har skapat ett filmhistoriskt och kulturhistoriskt arv av mycket stor omfattning. Samtidigt har det material som använts i filmer antingen lett till självdestruktion, brandrisker eller färgförändringar/färgförlust. Videobanden och de digitala medierna representerar ett stort problem. Systemen byts allt snabbare och mediernas lagringsmöjligheter blir allt sämre. Bevarandeproblematiken är med andra ord omfattande. 

Stora delar av det filmmaterial som Sveriges Television (SVT) tidigare haft ansvaret för befinner sig sedan några år utomlands, eftersom såväl medel för renovering/säkring som möjligheter till den rent fysiska förvaringen saknats i Sverige. Det är i detta sammanhang viktigt att slå vakt om vårt lands filmhistoriska och därmed även kulturhistoriska arv. 

Därför måste steg tas för en effektivisering av vårt lands resurser vad gäller bevarande och lagring av rörliga bilder. Befintliga verksamheter inom SVT, SLBA (Statens ljud- och bildarkiv) och SFI samt den av SFI drivna filmvårdscentralen i Grängesberg (vars uppgift är att restaurera och bevara den icke fiktiva filmen i Sverige) bör slås samman till ett verkligt nationalarkiv för rörliga bilder, liknande det norska nationalarkivet i Mo i Rana. 

Den svenska filmcensuren har funnits sedan juni 1911, den äldsta i världen. Endast film som förevisas offentligt på biograf granskas av Statens biografbyrå. Tiderna förändras och distribution av rörliga bilder sker nu i alltfler olika medier och sammanhang. De flesta granskas inte av filmcensuren, som därmed spelat ut sin roll. Vi anser att det är dags att avskaffa förhandsgranskningen, den s.k. filmcensuren, för vuxna.


14 Form och design

Form och design tar allt större plats i våra liv. Industridesign, formgivning och konsthantverk är exempel på några av de olika begrepp som används inom designområdet. Med dagens stora utbud av likartade produkter har design och form fått en ökad betydelse, och produktutveckling handlar nu om estetik, material, funktion, producentens identitet och brukarens upplevelse.

Design används också alltmer som en arbetsmetod för att lösa problem – och skapa nytta. Därför pratar man i dag inte bara om design på varor, utan även på tjänster, miljöer och processer.

Men för att design inte bara skall bli ett tomt begrepp måste det finnas ett intimt samarbete mellan tekniker och formgivare. Design är ett viktigt konkurrensmedel, och bra design kan bli det strategiska verktyg som gör att både stora och små företag lyckas på marknaden. Intresset för svensk formgivning och design ökar och hör till nya utmaningar i en alltmer globaliserad värld. 

Forskningen inom designområdet behöver ges bättre möjligheter. Design är i lika hög grad en kultur- och näringspolitisk fråga som en utbildningsfråga. Forskning om och i design är eftersatt i Sverige och behöver förstärkning. 

Det behövs också vidareutbildningar för att öka kunskapen om nya material, miljöanpassade färger och lim eller andra miljökänsliga produkter för aktiva inom olika hantverksyrken och även för att öka kompetensen inom andra yrkesgrupper. Företag skulle kunna ges möjlighet att söka pengar ur en fond, både i form av lån och bidrag.

För att utnyttja de offentliga resurserna på ett bättre sätt är det angeläget att de samlas på färre aktörer. I dag är det ett lapptäcke som är svårt att överblicka. Offentliga medel bör i första hand gå till utbildning och forskning.

Utbildningarna, såväl på design- som hantverksområdet, måste få större inslag av entreprenörskap och affärsmässighet för att öka möjligheterna till självförsörjning. Den bristande affärsinriktningen riskerar att ödelägga förmågan att förse näringslivet med livsviktig kompetens. 

Det är också angeläget att höja statusen för svensk hemslöjd. Hantverksarvet är en viktig beståndsdel för den kulturella identiteten och vårt land kan få ytterligare internationell pondus om hantverk och industri i kombination med design ges ökad betydelse. 

Grundutbildningen inom arkitektur på de tekniska högskolorna har stor betydelse för tillgång på kompetenta arkitekter. Men det finns skäl att ifrågasätta om landets arkitektutbildningar har rimliga förutsättningar att genomföra de högt ställda mål som satts upp. I slutet av 1990-talet lät regeringen utvärdera arkitektutbildningen. Studien visade bl.a. att resurserna var otillräckliga och att utbildningen för arkitekter borde förlängas till fem år. Men på detta område har inget skett. 

Det är glädjande av ett särskilt råd för arkitekter, form och design har bildats. Det är angeläget att inte låsa fast ansvaret på en institution utan i stället ta till vara den kompetens som redan i dag finns på flera håll i landet. Röhsska museet i Göteborg kan t.ex. få ansvaret för ett område, Arkitekturmuseet, Nationalmuseum och Föreningen Svensk Form för andra områden. Exportrådets roll i sammanhanget bör ses över och ges större utrymme. 

Mötesplatser – där företag, designers, konsthantverkare, studenter och brukare – kan träffas och inspireras, behövs på flera håll i landet. SVID (Svensk Industridesign), Svensk Form, Svenska institutet, Svenska Moderådet och Interaktiva Institutet är exempel på organisationer som här skulle kunna samarbeta med högskolor, näringsliv och museer. Liksom de övriga nordiska huvudstäderna bör Stockholm husera en centralt placerad mötesplats med exponeringsmöjligheter, information och utbildningsplatser för att kunna bygga vidare på designkompetensen som nationell utvecklingskraft. 


15 Ge kulturskaparna verktyg att överleva

I framtiden kommer arbete i allt högre utsträckning att bli något som vi själva måste skapa, det gäller i synnerhet för konstnärliga och kreativa yrken. Många personer med konstnärlig utbildning är – eller hamnar i facket – egna företagare. För somliga går detta smidigt, för andra är det en helt främmande värld. 

Intresset för de konstnärliga högskoleutbildningarna – teater, musik, konst, dans och film – ökar men antalet fasta jobb inom den kulturskapande sektorn minskar. Denna trend lär fortsätta.

Många kulturskapare måste försörja sig som frilansare, dvs. bli egna företagare, något de sällan får några praktiska verktyg för under sin mångåriga utbildning. Baskunskaper i juridik, elementär bokföring, skatter, egen marknadsföring, avtalsskrivande och försäljning är i dag ofta nödvändiga för att kunna överleva som kulturskapare.

Antalet nyutbildade kulturskapare med högskoleexamen kommer under många år framöver att vara betydligt större än den grupp som går i pension. Vi är övertygade om att marknaden kan öka för konst, teater, film, dans och annat som ryms inom det vida begreppet kultur. Men då behöver kulturskaparna också en ”verktygslåda”: kunskaper i marknadsföring, kundbearbetning, försäljning, fakturering och skatteregler. Annars riskerar vi att tappa alltfler kompetenta ”kulturarbetare” som i stället hamnar mellan stolarna i arbetslöshet eller omskolning. 

Att många elever väljer konstnärliga inriktningar redan i gymnasiet är positivt även om de aldrig kommer att kunna välja eller försörja sig på ett konstnärligt yrke. När kunskaperna om kultur ökar blir dessa elever i sin tur kritiska och uppskattande konsumenter till andra som är verksamma inom kulturens värld. 


16 Funktionshindrade och kulturen

Det övergripande målet för svensk handikappolitik är delaktighet för alla på jämlika villkor. Inflytande, tillgänglighet och självbestämmande är viktiga principer. Redan i 1974 års kulturpolitiska beslut var ett av målen att särskild hänsyn skulle tas till eftersatta gruppers behov. 1996 års kulturpolitiska beslut kan sägas ställa motsvarande krav eftersom det offentliga skall ”verka för att alla får möjlighet till delaktighet” respektive att ”skapa reella förutsättningar för alla att använda den”, dvs. kulturen skall vara tillgänglig för funktionshindrade.

Människor med funktionshinder är ingen enhetlig grupp. Man har olika utbildning, kommer från olika familjeförhållanden och olika sociala grupper. Likväl finns det generella förhållanden. Utbudet av kultur och möjligheterna att delta måste därför vara flexibelt.

Tillgängligheten har blivit mycket bättre, men åtskilligt återstår. Hörselskadade kan t.ex. upptäcka att ett biobesök inte är värt besväret eftersom filmen inte är textad eller det saknas hörslinga. Döva personer har behov av att kunna skapa och delta i kulturell verksamhet på ett språk de känner sig bekväma med. Tolk kan då behövas i vissa sammanhang. Rullstolsburna kan fortfarande ha svårigheter att ta sig in i vissa teater- eller konsertlokaler. Vi anser att anpassningar för funktionshindrade skall ske i största möjliga utsträckning.

Utbildning är en rättighet i Sverige, men alla har inte samma möjligheter till utbildning. Statens institut för särskilt utbildningsstöd (Sisus) har i uppdrag att förbättra förutsättningarna för utbildning och studier för unga och vuxna med funktionshinder. Förutom att arbeta med information ansvarar Sisus också för vissa stödformer inom utbildningsområdena folkhögskola, universitet och högskola. 

Det är få studenter med funktionshinder som går vidare till universitet och högskola enligt Sisus. Och enligt uppgift från Konstfack, Konsthögskolan och Dramatiska institutet är och har antalet studenter med funktionshinder varit litet. Många skolor har handlingsprogram för studenter med funktionshinder, men vi anser att man mera aktivt måste se över möjligheten för fler elever med funktionshinder att ta del av utbildningen.

Synskadade kan inte läsa textremsan till utländska tv-program. Om textremsan läses upp i en särskild ljudkanal skulle dessa problem kunna undanröjas. Inte minst i takt med den nya digitala tv-tekniken måste en sådan utveckling påskyndas. Enligt avtalet med staten om radio och tv skall fler tv-program textas. Vi vill understryka vikten av att detta också sker.

Med nuvarande regler om tillgänglighet för talböcker har t.ex. många föräldrar till barn med funktionshinder inte tillgång till barnens läromedel när de skall stödja och hjälpa sitt barn med skolarbetet hemma. I enlighet med formuleringarna i Salamanca-deklarationen från 1994 bör detta önskemål kunna uppfyllas.


17 Medierna

De senaste decennierna har det svenska medielandskapet genomgått mycket stora omvälvningar. För bara ett par årtionden sedan rådde ett monopol och rigida regleringar inom radio och tv. Så sent som 1987 fanns bara två tv-kanaler och inte förrän i början av 1990-talet tilläts kommersiell radio.

I dag finns en mängd tv- och radiokanaler vid sidan av Sveriges Television och Sveriges Radio. Antalet aktörer på marknaden har vuxit väsentligt. Utbudet av radio- och tv-program inom skiftande programgenrer har ökat kraftigt. Bara i höst 2005 kommer det att starta tio nya tv-kanaler i Sverige, enligt en artikel i SvD (4/9-05). Radio- och tv-sändningar kan dessutom numera inte följas enbart via de traditionella apparaterna utan även till exempel via Internet.

Det friare och mer mångfacetterade medielandskapet har delvis drivits fram av den tekniska utvecklingen i sig. Men i mycket hög grad ligger det medvetna politiska beslut bakom. Enligt vår mening har utvecklingen i allt väsentligt varit positiv. Människors möjligheter att välja det program som just de vill lyssna eller titta på har ökat kraftigt. Den ökade mångfalden har också skapat skarpare konkurrens till gagn bl.a. för pris och kostnader. 

Public service har en viktig roll att spela också i denna förändrade verklighet. Den kommersiella radion och televisionen å ena sidan och radion och televisionen inom public service å den andra kompletterar varandra. Public service centrala uppdrag består, enligt vår uppfattning, i att värna kvalitetsproduktion och program som inte har en direkt, kortsiktig avsättning på en kommersiell marknad, men som ändå är av stort samhälleligt värde. Det gäller exempelvis kvalificerade kommenterande program, nyheter, program på minoritetsspråk, drama och televiserade överföringar, t.ex. från våra nationalscener, Kungliga Dramatiska Teatern och Kungliga Operan, samt filmer och barnprogram av hög standard, liksom utbildningsprogram. Breda underhållningsprogram och vissa sportsändningar behöver inte finansieras med offentliga medel för att produceras. Public service-bolagens verksamheter måste koncentreras för att kunna vara starka på områden där de kommersiella intressena för radio och tv är små.

Frågan om finansieringen av den framtida televisionen har blivit aktuell. Förslag finns om en särskild medieavgift. Vi moderater vänder oss mot detta. Vår utgångspunkt är att avgiftsfinansieringen bör avskaffas och att public service-verksamheten finansieras gemensamt av skattemedel på samma sätt som annan verksamhet, som är omistlig för allmänheten.

Den 19 september släcktes det analoga tv-nätet på Gotland. Det följs av nedsläckningar i Gävle och Motala under senhösten 2005. I sig är digitaliseringen av tv bra och ger oanade möjligheter. Men vad vi moderater har reagerat på är det sätt som övergången går till. Sedan 1999 har staten spenderat drygt en miljard kronor på det marksända nätet. Trots de stora investeringarna hade bara ca nio procent av de hushåll i Sverige som enbart tar emot sändningar via det analoga marknätet övergått till digital-tv vid årsskiftet 2005. Socialdemokraterna, som bär huvudansvaret för miljardrullningen, har också helt nonchalerat branschens invändningar mot marknätets alla tekniska svagheter. 

Inte heller de experter som avfärdat argumentet att en marksänd digital-tv är den enda förutsättningen för att alla invånare i Sverige skall ges tillgång till den nya tekniken har man lyssnat till. Bland annat har konsultfirman Ernst & Young i en rapport till Digital-tv-kommittén skrivit följande: ”I princip hela den del av befolkningen som inte är kabel-tv-ansluten kan potentiellt ta emot televisionssändningar från satelliter, antingen direkt eller via olika former av matar-/kabelnät …Det innebär att så gott som hela den svenska befolkningen kan se public-service-kanaler digitalt även om ett marknät inte byggs.”

I det svenska markbundna digitala tv-nätet kommer det, utan extra kostnad, att erbjudas SVT 1, SVT 2, Kunskapskanalen/Barnkanalen, SVT 24 samt TV 4 – allt som allt fem kanaler. Detta skall jämföras med vårt grannland Finland. Där får man i basutbudet hela 14 tv-kanaler och tio radiokanaler utan extra kostnad. Detta är med all säkerhet ytterligare en anledning till varför svenska tv-tittare i så begränsad omfattning har köpt digitala tv-boxar för marksändning. 

Vad gäller Utbildningsradion (UR) anser vi att ett samutnyttjande av teknik och produktionsresurser med SR och SVT skulle innebära att programverksamheten blir betydligt billigare utan att kvaliteten försämrades. Detta konstaterade också utredningen ”Radio och TV i allmänhetens tjänst”. Vi anser dessutom att UR i större omfattning än i dag bör kunna köpa in en stor del av utbildningsproduktionen från andra producenter av utbildning än SVT. Det innebär ett mer kostnadseffektivt UR. Vi utvecklar den moderata mediepolitiken i motion 2005/06:K340 Media av Göran Lennmarker m.fl. (m).


Stockholm den 21 september 2005


Fredrik Reinfeldt (m)


Mikael Odenberg (m)


Beatrice Ask (m)



Per Westerberg (m)


Per Bill (m)



Gunilla Carlsson i Tyresö (m)


Catharina Elmsäter-Svärd (m)



Lennart Hedquist (m)


Cristina Husmark Pehrsson (m)



Tomas Högström (m)


Göran Lennmarker (m)



Marietta de Pourbaix-Lundin (m)


Sten Tolgfors (m)







Sveriges riksdag

100 12 Stockholm 

Telefon: 08-786 40 00 (växel) Frågor om riksdagen

Telefon: 020-349 000 

E-post: riksdagsinformation@riksdagen.se Om webbplatsen


  • Comments(0)//frihet.maskdesign.se/#post7

Kulturens kraft och motkraft

Kulturpolitik på riksdagsnivåPosted by Eva Lindgren 2007-01-28 16:36:53

Motion 2005/06:Kr382

RELATERAD INFORMATION

Behandling av 2005/06:Kr382 

MOT200506Kr382 (179 kbyte) 


Kulturens kraft och motkraft

av Maria Wetterstrand m.fl. (mp, -)

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 1

Motivering 6

Kulturen och jämställdheten 7

Folkbildning 7

Museer 8

Länsmuseerna 8

Genusaspekter på museiverksamheten 9

Teater, dans och musik 9

Barn- och ungdomsverksamhet 10

Fria grupper 10

Dans 11

Musik 11

Länsmusiken 11

Arrangörsstödet 11

Fonogramstödet 12

Folkmusik 12

Barnkultur 12

Kultur i skolan 13

Film 13

Jämställt filmskapande 14

Minoritetskultur 14

Samisk kultur 15

Mångkultur 15

Internationellt kulturutbyte 16

Kulturinstitutionernas hyreskostnader 16

Medier 16

Public service-sändningar från våra grannländer 17

Riksförbundet Öppna kanaler 18

Ungdom och medier 18

Mediernas könsstereotypa bild av människor 19

Kulturarvet 19

Kulturmiljövård 19

Arkivfrågor 20

Anslag till icke-statliga kulturlokaler 21

Folkrörelser 22

Amatörkulturens ställning 22

Ekonomiska villkor för professionella kulturutövare 23

Omfördelning av medel från arbetsmarknadssektorn till kultursektorn 24

Inköp av konst till offentliga platser 24

Inköp av konst till privat sektor 25

Arbetsstipendier och generellt stöd 25

Upphovsrättslig ersättning 26

Kopieringsersättningen 27

Individuell visningsersättning, IV 27

Kollektivverkstäder 27

Litteraturen och biblioteken 28

Bokmomsen 29

Tidskrifter och veckotidningar 29

Kultur i vård och omsorg 30

Kultur i vårdutbildningar 30

Nationella uppdrag 31

Kultursponsring 31

Förslag till riksdagsbeslut


1.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att komplettera de kulturpolitiska målen med ytterligare ett mål: hållbarhetsmålet.


2.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att kultur-aspekten skall utgöra ett centralt inslag vid utveckling av lokala och regionala tillväxtprogram.


3.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det behövs riktade insatser för att bryta kulturområdets bristande genusansvar.


4.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om genusvetenskapligt resurscentrum.


5.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om nationellt uppdrag för ett kvinnomuseum.


6.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen låter utreda momsbefrielse för ideella föreningars kulturverksamheter i enlighet med vad som anförs i motionen.1


7.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen låter utreda hur danslärare kan omfattas av samma skatteförmåner som idrottsledare i enlighet med vad som anförs i motionen.2


8.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om arrangörsstödets betydelse för ett levande och vitalt musik- och dansliv.


9.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening om vad som anförs i motionen om att regler för bidrag till barn och ungdomar även skall gälla kultur-organisationer.


10.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om inrättande av en utvecklingsfond för fria filmare.


11.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att filmproduktion på något av de erkända minoritetsspråken ges positiv särbehandling i form av öronmärkta pengar.


12.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det skall ställas tydliga krav på att jämställdhets- och lika-behandlingsplaner skall finnas i de verksamheter som får statligt filmstöd.


13.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att den samiska kulturskatten skall överföras till Ajtte fjäll- och samemuseum.


14.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en översyn av nämnda förordningar med ambitionen att underlätta internationellt samarbete på kulturens alla områden görs.2


15.

Riksdagen tillkännager för regeringen som mening att regeringen låter utreda frågan om en lag mot mediekoncentration i enlighet med vad som anförs i motionen.3


16.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att texta 100 % av program med svenskt ursprung.


17.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen låter utreda lösningar som i högre grad kan ge allmänheten större möjligheter att se de övriga ländernas public service-kanaler i enlighet med vad som anförs i motionen.


18.

Riksdagen tillkännager för regeringen som mening att regeringen låter utreda förut-sättningar för ett statligt stöd till öppna kanaler i enlighet med vad som anförs i motionen.3


19.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att återkomma med förslag till hur man kan arbeta för att motverka den brist på jämställdhet som medierna i dag genomsyras av.3


20.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en utvärdering av effekten av pengarna till kollektivverkstäderna genomförs.


21.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en översyn av kulturmiljövården genomförs med syfte att säker-ställa att alla typer av skyddsvärd kulturmiljö får en rimlig tilldelning av stödåt-gärder.


22.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att redovisa en plan för det historiska arkivmaterialets bevarande.


23.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en ny lag om hantering av allmänna handlingar genomförs.3


24.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över bidragens roll för föreningarnas förutsättningar att bedriva sin verksamhet.4


25.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om de lagar som påverkar ideella föreningar.


26.

Riksdagen tillkännager för regeringen som mening att regeringen låter utreda möjligheterna att rese- och traktamentsersättning för utövande konstnärer inte skall behandlas som inkomst i enlighet med vad som anförs i motionen.1


27.

Riksdagen tillkännager för regeringen som mening att regeringen låter utreda frågan om att statliga stipendier för konstnärer inte skall påverka bostadsbidraget i enlighet med vad som anförs i motionen.5


28.

Riksdagen tillkännager för regeringen som mening att regeringen låter utreda förslag till trygghetssystem som är anpassat till kulturarbetares situation i enlighet med vad som anförs i motionen.2


29.

Riksdagen tillkännager för regeringen som mening att regeringen låter utreda frågan om viss skattebefrielse för kulturarbetare i enlighet med vad som anförs i motionen.1


30.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en korrigering av Statens konstråds verksamhet.


31.

Riksdagen tillkännager för regeringen som mening att regeringen låter utreda förslag till ändring i lagen om offentlig upphandling (LOU) i enlighet med vad som anförs i motionen.6


32.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en plan för hur rekommendationen om att 1 % av byggkostnaderna skall avsättas till utsmyckning för offentliga platser bättre skall efterlevas.


33.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förslag till skatteavdrag för förstagångsinköp av konst inom den privata sektorn.1


34.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förslag till ett mer utvecklat generellt stöd till konstnärer.


35.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige verkar för en omförhandling av de direktiv och de fördrag som reglerar upphovsrätt så att de bättre tar till vara både konstnärernas och de enskilda konsumenternas behov i det digitala samhället.7


36.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att kassettavgiften bör ses över för att film- och musikbranschen inte skall kunna missgynna vissa tekniska lösningar och att möjligheten att ta ut avgifter avgränsas på ett bättre sätt.7


37.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förslag på korrigering av den statliga och kommunala kopierings-ersättningen så att mindre organisationers medlemmar inte missgynnas.7


38.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av IV-ersättningen i syfte att finna ett mer rättvist fördelningssystem.


39.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av att en nationell plan för att öka tillgänglighet och tillgång till bibliotek för alla medborgare tas fram.


40.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över ett nytt ersättningssystem för utlåning som bättre gynnar författare än dagens system, och även bibliotekens utvecklingsmöjligheter i samband därmed.


41.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att invandrar- och minoritetsmedierna behöver stöd till att översätta viss del av sitt tidskriftsinnehåll och stöd till att utveckla pressetik, journalistik, kunskap om det fria ordet och demokratins grundprinciper.3


42.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tiden för de nationella uppdragen för att driva kulturprojekt utökas till fem år.


43.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av regelverk för kultursponsring.1




1Yrkandena 6, 26, 29, 33 och 43 hänvisade till SkU.

2Yrkandena 7, 14 och 28 hänvisade till SfU.

3Yrkandena 15, 18, 19, 23 och 41 hänvisade till KU.

4Yrkande 24 hänvisat till NU.

5Yrkande 27 hänvisat till BoU.

6Yrkande 31 hänvisat till FiU.

7Yrkandena 35–37 hänvisade till LU.

Motivering

En grundtanke i den gröna ideologin är att ge varje människa möjlighet att utveckla sina förmågor och att få uttrycka sig fritt. För Miljöpartiet de gröna är ett rikt och mång-fasetterat kulturliv nyckeln till mänsklig livskraft. Därför är kultur något som alla måste ha rätt till. Barn och ungdomar formas utifrån vad samhället anser vara viktigt. Miljöpartiet vill därför klart och tydligt visa att kultur i alla dess former är något samhället prioriterar.

Men kultur är inte bara en kraft i sig själv. Kultur kan också fungera som motkraft. Inte minst är kultur den motvikt som behövs i en tid när så mycket kretsar kring det materiella, arbetsliv, karriär och ekonomi. Möjligheten att leva ett rikt och aktivt liv – oavsett om du låter dig fyllas av intryck genom att se en teateruppsättning, eller om du själv står för uttrycket genom att t.ex. sjunga i kör – ger dig som människa den energi som behövs för att vardagen inte ska reduceras till ett flöde av måsten. Miljöpartiet ser satsningar på kultur som förebyggande investeringar för att motverka olika samhällsproblem, som social utslagning och medicinska problem.

Miljöpartiet anser att det åvilar den offentliga sektorn, kommun, landsting och stat, att ta ansvar för att alla har tillgång till kultur, oavsett ålder, ekonomi och utbildningsnivå. Allra mest värnar vi barnets rätt till att aktivt kunna delta i kulturlivet och menar att det inte får vara en kostnadsfråga. Varje barn, oavsett var hon bor eller vem hon är, ska ha tillgång till att exempelvis delta i musik- eller kulturskola. Vi menar att staten har ett ansvar för åtgärder som kan att öka incitamenten för kommunerna att bredda sin upp-sökande verksamhet för att nå större grupper av barn på till exempel musik- och kulturskoleområdet.

Som kulturpolitisk grund finns de av riksdagen fastställa kulturpolitiska målen från 1974, modifierade 1996. Dessa är yttrandefrihetsmålet, jämlikhets-målet, mångfalds-målet, självständighetsmålet, kulturarvsmålet, bildnings-målet och internationaliserings-målet. Miljöpartiet står bakom dessa mål, men vill komplettera dem med ytterligare ett mål: hållbarhetsmålet: ”att verka för en hållbar livsstil som utvecklar förmågan att hantera sitt liv med minskat beroende av myndigheter och snävt marknadstänkande.” Riksdagen har tidigare avvisat förslaget med hänvisning till att de nya målen behöver tid att etablera sig. Vi menar att det efter tio år kan vara en god idé att anpassa även de kulturpolitiska målen till de mål om en hållbar utveckling som införts på de flesta andra områden, nu senast i högskoleförordningen.

Miljöpartiet anser att rollfördelningen mellan nationell och regional kulturpolitik behöver tydliggöras, annars finns en risk för att det ständigt blir kultursidan som får stryka på foten när kommuner och landsting har svårt att få sin budget att gå ihop. Nationella mål för kulturen är inte förhandlingsbara och Miljöpartiet menar att lokala och regionala avtal alltid ska utformas med hänsyn till de nationella kulturmålen. Inte minst vill vi understryka att det är nödvändigt att alla län får in kulturen i sina lokalt förankrade tillväxtprogram. Grundtanken i tillväxtprogrammen är att regionerna själva har den bästa kunskapen om sina specifika förutsättningar. Kulturaspekterna är väsentliga, men glöms ofta bort. Miljöpartiet vill därför att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att kultur-aspekten ska utgöra ett centralt inslag vid utveckling av lokala och regionala tillväxtprogram.

Ett av de stora samhällsproblem vi idag har att brottas med är den urbanisering, som i snabb takt avfolkar glesbygden och samtidigt korkar igen storstäderna. En viktig aspekt som avgör om unga människor flyttar tillbaka till sina hemregioner efter avslutad utbildning är just tillgången till ett rikt kulturliv, i form av välförsedda bibliotek, en levande länsmusik och lokal teater, engagerande studieförbund, blomstrande amatör-kultur och öppna och aktiva museer. Samhällets utveckling har många fler pusselbitar än nya vägar, fler dagis och ett starkt lokalt näringsliv. Kulturen, i alla sina mång-fasetterade aspekter har en viktig plats att fylla för att nå målen om ett levande samhälle som är tillgängligt för alla. Återigen ser vi en stärkt offentlig satsning på kulturen som den motvikt som kan förhindra en negativ samhällsutveckling.

Samhällets bidrag till kulturen ska ges så att mål för jämställdhet och integration uppfylls.

Idrottsfrågor och frågor kring spel och lotterier utvecklas ytterligare i partimotion om folkhälsa (MJ351).


Kulturen och jämställdheten

Kultursektorn är inte förskonad från de strukturer och könsbarriärer som råder i samhället i stort. Inte minst har kvinnliga konstnärer ofta svårare att klara sig ekonomiskt än vad manliga har på grund av en strukturell snedfördelning till förmån för manliga normer och värderingar. Genustänkandets frånvaro visar sig bland annat i de olika kulturella beslutsfunktionerna, inköpta verk och prissättningar. Det kan gälla sådant som att myndigheter har ett otydligt uppdrag för inköpande av konst till allmänna lokaler – vilka konstnärer som får de offentliga uppdragen eller vilken typ av konst köps in, men också fördelningen av bidrag som bör ha ett tydligt könsperspektiv. I det nya filmavtalet är ett av målen att förbättra kvinnliga filmares villkor. Det är ett steg i rätt riktning men bör följas av fler initiativ med liknande inriktning på alla kulturens områden.

Miljöpartiet vill därför att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det behövs riktade insatser för att bryta kulturområdets bristande genusansvar.


Folkbildning

Sveriges folkbildningstradition är en hörnsten i demokratin, eftersom den möjliggör ett brett deltagande i samhällslivet. Att människor med olika förutsättningar ges möjlighet att odla sina intressen och vidareutvecklas är ett mänskligt behov.

Om man tittar på Kulturrådets statistik så ser man vilken oerhörd betydelse studie-förbunden har för landets kulturliv genom studieförbundens estetiska utbildningar och kulturprogram i samarbete med föreningslivet. För år 2003 redovisas totalt över 2,5 miljoner deltagare i sammanlagt 312 100 studiecirklar, varav 129 000 cirklar i estetiska ämnen med drygt 1 miljon deltagare. Andelen estetiska cirklar utgjorde samma år 41 % av den samlade cirkelverksamheten. Under 2003 genomfördes nära 219 000 kulturprogram i studieförbundens regi med sammanlagt 15,6 miljoner deltagare och drygt 1 miljon medverkande. Föreläsningar och program inom sång och musik var de största kategorierna. Antalet deltagare har dock minskat under de senaste åren. Minskade bidrag från kommunerna har gett högre avgifter vilket begränsar många människors möjlighet att delta. En sådan utveckling medför att själva grundideologin bakom studieförbundens verksamhet riskerar att gå förlorad. Det samlade kommunala anslaget till studieförbundens folkbildningsverksamhet minskade med åtta miljoner kronor 2005. Det är 14:e året i rad som kommunerna skär ned på stödet.

Det finns idag 148 folkhögskolor runt om i landet. De flesta ägs och drivs av folk-rörelser eller andra organisationer. Övriga folkhögskolor ägs och drivs av regioner/ landsting eller kommuner. Folkhögskolorna hade drygt 100 000 deltagare på korta och långa kurser 2004. Folkhögskolornas situation har dock blivit alltmer orimlig sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Den kommande folkbildningspropositionen är därför med ledning av ovanstående ett välkommet initiativ för en viktig samhällssektor. Staten behöver ta ett samlat grepp om folkbildningen och hindra den negativa utvecklingen.


Museer

Under 2005 genomfördes den så kallade fri entré-reformen på ett flertal statliga museer. Besöksfrekvensen på dessa museer har ökat med 120 % jämfört med motsvarande period 2004, och initiativet är ett steg i rätt riktning för att öka tillgängligheten. Men reformen kräver också resursförstärkningar för att upprätthålla en god kvalitet på såväl basutställningar som tillfälliga utställningar och pedagogisk verksamhet vid museerna som berörs. Museernas arbete med föremålsvård och arkivering får inte heller bli lidande. Miljöpartiet menar därför att det är av yttersta vikt att regeringen noga följer utvecklingen av fri entré-reformen ur dessa perspektiv och återrapporterar detta till riksdagen.


Länsmuseerna

De regionala museerna har en omfattande publik verksamhet där de sprider kunskap om kulturarv och samhällsutveckling. Museerna samlar in, bearbetar och förmedlar kunskap om länets och regionens kulturarv. Även konstutveckling, samhällets utveckling och miljön i övrigt ligger inom museernas arbetsfält. Museerna behöver ökat stöd, då anslagen under flera års tid har urholkats. Ska länsmuseerna leva upp till de stort ställda förväntningarna måste staten spela en mer aktiv roll. En del av museerna har särskilt utvecklat sin verksamhet tillsammans med skolbarn och några har gratis inträde för att ytterligare öka sin tillgänglighet. Miljöpartiet verkar för att det permanenta verksam-hetsbidraget till länsmuseerna väsentligt ökar och att även det direkt riktade utvecklingsbidraget ökar.


Genusaspekter på museiverksamheten

Genom tiderna har kvinnans roll i samhällsbygget systematiskt underskattats för att inte säga helt negligerats. Även om medvetenheten om den bristande genusaspekten på våra museer har ökat är bristerna fortfarande mycket stora. Miljöpartiet menar därför att könsperspektivet radikalt måste få ett större genomslag i museernas verksamhet, inte minst för att föra vidare visionen om ökad jämställdhet mellan könen i morgondagens samhälle. Kön och genus, och även HBT-frågor måste problematiseras så väl i utställningar och pedagogik som i dokumentation, insamlingspolicy, samlingar och organisation. Miljöpartiet vill därför lyfta det förslag om ett nytt genusvetenskapligt resurscentrum för museerna som lades fram av arbetsgruppen Genus på museer för något år sedan. Ett sådant resurscentrum kunde till exempel förläggas till Arbetets Museum i Norrköping som redan står som en förebild för ett genusmedvetet arbete inom museivärlden.

Generella, men än så länge punktvisa förbättringar i museernas verksamhet vad gäller kvinnors roll och kvinnors perspektiv motsätter inte behovet av ett särskilt kvinno-museum. Miljöpartiet vill därför att regeringen återkommer med förslag om nationellt uppdrag för ett kvinnomuseum. I länder som USA, Norge och Danmark har man redan öppnat särskilda kvinnomuseer för att lyfta fram kvinnors historia – behovet är lika stort i Sverige.


Teater, dans och musik

De tre R:en – Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar – har lyckats mycket bra med respektive verksamheter. De tre R:en bidrar till att bredda kulturutbudet över hela landet. Deras kulturspridning gör det möjligt att bättre efterleva de nationella kultur-politiska målen. Miljöpartiet vill göra regeringen uppmärksam på att de olika verksam-heterna behöver ekonomiskt stöd till att utveckla sin verksamhet, allt ifrån konstnärlig nydaning till att klara lönepåslag, prishöjningar och hyra som att köpa in ny utrustning. Vi vill gärna lyfta fram extra satsningar inom folk- och kammarmusik och att få ut teatern till områden i landet där Unga Riks kanske är barnets enda möjlighet att få se en föreställning under uppväxtåren. Vi kan definitivt inte se några skäl till att minska anslagen. Riksutställningar är en av de statliga myndigheter som är föremål för utlokalisering, och Miljöpartiet anser att det är av största vikt att regeringen noga följer utvecklingen av detta för att försäkra sig om att verksamheten inte försämras drastiskt till följd av oförutsebara kostnader vid flytten.


Barn- och ungdomsverksamhet

Det finns både en bredd och ett djup inom svensk teater, dans och musik som vi har all anledning att både vara stolta över och värna. På barn och ungdomssidan finns dock fortfarande mycket att göra, i synnerhet vad gäller barn- och ungdomsteater. I barn-konventionen artikel 31 kan vi läsa: ”Konven-tionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassat till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.” För att Sverige ska lyckas leva upp till detta är det bland annat angeläget att hålla biljettpriser för barn- och ungdomar på en sådan nivå att inte priset står i vägen för den unga publiken.

I Miljöpartiets värld får skolbarn gå på teaterföreställning minst en gång per läsår, förutom att barnet ges möjlighet till egna kulturuttryck i skolan. Vi menar att de initiativ som tagits med att sammanföra kulturutövare med skolan är ett steg i rätt riktning och är också ett sätt för samhället att bättre ta till vara den kompetens som finns hos våra professionella skådespelare, dansare, musiker m.fl.


Fria grupper

Fyra av tio offentligt stödda föreställningar i Sverige är producerade av fria teater- och dansgrupper och koreografer. Mer än hälften av barn- och ungdomsföreställningarna ges av de fria grupperna. Antalet föreställningar producerade av dessa grupper har ökat de senaste åren, trots stillastående, och i vissa fall, minskade anslag. Vi kan inte alltid ta för givet att detta tillstånd ska bestå och att de fria grupperna kommer att mäkta med att koka soppa på en spik år efter år. Miljöpartiet ser det därför nödvändigt att anslaget till de fria grupperna höjs, vilket också kommer att ske i och med den överenskommelse som regeringen, Miljöpartiet och Vänsterpartiet gjort om statens budget för 2006. Vi anser dessutom att en uppräkning av anslagen i enlighet med pris- och löneöknings-omräkningen bör ske även om staten inte är avtalsslutande part i sammanhangen. De fria gruppernas verksamhet är i skattesammanhang något av en hybrid. Ideella föreningar måste lägga på 6 % i moms på sina biljettpriser. De är dock undantagna från momskravet då de säljer sina föreställningar till kommuner, landsting och statliga verksamheter. Det här skapar stora administrativa problem för föreningarna, och även för Skatteverket innebär det en del huvudbry. Miljöpartiet vill därför att en utredning om momsbefrielse för ideella föreningars kulturverksamheter tillsätts.


Dans

Under de senaste årtiondena har intresset för dans formligen exploderat. Balett, fridans, modern dans, hiphop, beat, street, jazz, eurytmi, stepp, salsa och många andra dans-uttryck har etablerats som självständiga konstformer. Det är en fantastisk utveckling och vi vill stödja detta intresse, bl.a. genom att ledare för dansutbildningar får samma skatteförmåner som idrottsledare. Barns utveckling gynnas av dans och musik, flera forskningsprojekt visar att barn med olika former av problem blivit mer ansvarstagande och utvecklat en större förmåga till samarbete. I en tid då alltfler i samhället drabbas av övervikt och våra liv blivit alltmer stillasittande är det här en utveckling som staten bör gynna. Miljöpartiet vill därför att regeringen utreder hur danslärare kan omfattas av samma skatteförmåner som idrottsledare.

Miljöpartiet har också aktivt drivit att en utveckling i samma form som Teater-alliansen kan skapas för områdena dans och musik, vilket vi fick igenom avseende dans-området i budgetpropositionen gällande 2006.


Musik

Länsmusiken 

Länsmusiken är ett serviceorgan för musiklivet i länet och producerar konserter till skolor, föreningar, studieförbund, kommuner, församlingar, företag och andra som anordnar konserter. För många människor, inte minst barn, svarar länsmusiken för den viktigaste kontakten med levande musik och med musikformer som lyssnarna kanske normalt inte kommer i kontakt med. Bland de musikformer länsmusiken arbetar med finns bland annat kammarmusik, folkmusik, jazz och modern konstmusik. För några år sedan gjordes en utvärdering av effekterna av nedskärningar på länsmusiken. I utredningen konstaterade man att det kan vara fördelaktigt att fritt kunna utforma verksamheten utan komplikationer med fast anställda i orkestrar eller musikteater. Miljöpartiet menar tvärtom att möjligheten att ha fast anställda musiker som en grund för länsmusikens verksamhet ger mycket positiva effekter. Därmed inte sagt att länsmusikens ansvar för övrig verksamhet utan fast anställda ska nedprioriteras.

Arrangörsstödet 

Arrangörsstödet behöver reformeras för att öka möjligheten för musiker att kunna leva på sitt arbete och öka deras möjlighet att delta i olika samarrangemang. Stödet gör det också möjligt för olika former av möten såväl mellan amatörer och professionella som mellan olika former av musik och dans. Stödets betydelse för ett levande och vitalt musik- och dansliv bör ges regeringen till känna.

Fonogramstödet 

Det är inte bara den levande musiken som behöver stöd utan också produktion och utgivning av fonogram. Svenska skivbolags möjligheter att producera smala men intressanta fonogram, inklusive barnmusik, står och faller med fonogramstödet. Sedan fonogramstödet radikalt sänktes 2001 har en försöksverksamhet pågått med Kulturrådet som initiativtagare. Det har nu utmynnat i förslag till ett förändrat fonogramstöd för framtiden. Tidigare har stödet framför allt varit inriktat på produktion, nu föreslås att samtliga delar av produktionsprocessen från inspelning till försäljning ska inbegripas. Man föreslår också att stödet ska inbegripa så väl nyproduktion som återutgivning. Alla produktioner som får produktions- eller marknadsföringsstöd genom Kulturrådets försorg kommer också att distribueras till landets samtliga folkbibliotek. Miljöpartiet ser positivt på dessa förändringar. Men den viktigaste förändringen är att stödet anpassas till det mångkulturella samhället genom att kravet på att enbart ”svensk” musik kan få stöd slopas. För att komma ifråga för stöd ska artister och upphovsmän vara svenska eller bosatta i Sverige. Det öppnar möjligheterna för en bredare utgivning där inte bara typiskt svensk musik kan komma ifråga för fonogramstödet. 

Folkmusik 

Folkmusikens ställning har stärkts och är idag en högst levande konstform som ständigt utvecklas. Folkmusik från vitt skilda länder har samtidigt på ett mycket glädjande sätt knutit människor från olika kulturer närmare varandra, och vi ser en ständig kors-befruktning mellan olika folks folkmusik, så kallad världsmusik. Miljöpartiet anser att detta inte bara har kulturella värden, utan också demokratiska, då kulturen bidrar till att skapa förståelse över språkgränser och på så vis motverkar rasism och främlings-fientlighet. Miljöpartiet vill att det upprättas fler folkmusikcentra och folkmusikinstitut, och att festivaler och spelmansstämmors betydelse som mötesplatser uppvärderas.


Barnkultur

För att ytterligare stärka barn- och ungdomskulturens ställning anslogs för en treårs-period 20 miljoner kronor per år ur Allmänna Arvsfonden till barn- och ungdomskultur. Regeringen har också tillsatt en arbetsgrupp för barnkultur med uppdrag att ta initiativ till ett modellsamarbete med ett antal kommuner som etablerat föredömliga former för arbetet med barn och kultur. Aktionsgruppen för barnkultur ska ge förslag på framtida insatser för att stärka barnkulturens ställning och göra en kartläggning av barnkulturen i Sverige. Miljöpartiet hoppas att aktionsgruppens arbete ska innebära en skjuts framåt för barnkulturen i Sverige.

En viktig aspekt är att kunna överbrygga det gap som idag finns mellan barn- och ungdomsverksamhet gentemot vuxenverksamhet. Idag får barn och ungdomar som tillhör ett ungdomsförbund bidrag till sin verksamhet. Om samma sorts verksamhet är del av en kulturorganisation riktad till alla åldrar får ungdomarna däremot bekosta sitt kulturutövande själva. Sådana regler bidrar till att skapa en ålderssegregation, vilket Miljöpartiet anser vara djupt olyckligt. Miljöpartiet vill därför att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regler för bidrag till barn och ungdomar även ska gälla kulturorganisationer.


Kultur i skolan

Det finns idag fler anställda inom kultur- och fritidsverksamheten i kommunerna än under mitten av 1990-talet, men än är det långt kvar till de nivåer som fanns i början av 1990-talet. Mellan 1995 och 2002 minskade dessutom antalet musik- och danslärare i kommunerna med över 200 personer, vilket är en olycklig utveckling, särskilt mot bakgrund av dansens starka frammarsch på senare år. Dansen har ökat mycket i popularitet, inte minst bland unga, och att då resurserna samtidigt minskat ute i skolornas verksamhet är ett misslyckande för kommunerna. Barns utveckling gynnas av dans och musik, flera forskningsprojekt visar att barn med olika former av problem blivit mer ansvarstagande och utvecklat en större förmåga till samarbete genom att delta i dans- och musikpedagogiska projekt.

Sex kommuner saknar fortfarande kommunal musikskola, vilket innebär att det ännu finns barn som praktiskt helt saknar denna möjlighet att lära sig spela något instrument. Detta är djupt olyckligt. För många barn beror det också på vilken kommun man bor i om man har reell tillgång till kommunal musik- eller kulturskola. Tjockleken på föräldrarnas plånbok avgör. Fyra kommuner har avgiftsfri musikskola, medan lika många tar ut en avgift på över 1 200 kronor per termin. Rikssnittet ligger på 591 kronor per termin.

Utvecklingen går dock i rätt riktning, inte minst tack vare det initiativ för dans i skolan som Kulturrådet, Myndigheten för skolutveckling med flera, har tagit samt det arbete som Sveriges Musik- och Kulturskoleråd, SmoK, lägger ner för att förmå kommunerna att inte svika barnets behov av att kunna uttrycka sig i musik. SMoK arbetar även med projekt som att även funktionshindrade skall få en bra undervisning på musik- och kulturskolorna. Att öka incitamenten för kommunerna att bredda sin uppsökande verksamhet för att nå barn som annars inte skulle söka sig till musik- och kulturskolornas verksamhet ser vi som en viktig uppgift för staten.


Film

Näst musiken är film den konstform som når flest människor. Med tekniska land-vinningar som DVD och möjligheten till digitala sändningar över marknätet har utbudet av film dessutom ökat enormt de senaste åren. För att möta utvecklingen anser Miljöpartiet att det är viktigt att fria filmare ges större möjlighet att söka bidrag för produktioner. Det nya filmavtal som regeringen nu slutit med branschen är i sig positivt med ytterligare medel som tillförs filmskapandet, men det finns ytterligare åtgärder att ta till för att stärka svensk filmproduktion.

Redan för tio år sedan fanns förslag om att inrätta en fond för att ytterligare stödja produktionen av svensk kvalitetsfilm producerad utanför de sändande bolagen. Miljöpartiet anser att regeringen ska ta fasta på det gamla utredningsförslaget om att en utvecklingsfond för fria filmare ska inrättas.

Beträffande filmproduktion på våra nationella minoritetsspråk anser Miljöpartiet att det behövs en positiv särbehandling. Exempelvis samisk filmproduktion får idag konkurrera på samma villkor som andra vid ansökan om medel hos Filminstitutet. Viss möjlighet finns för just samiska filmare att erhålla stöd från de medel som anvisas för samisk kultur och som disponeras av Sametinget, men dessa medel är inte tillräckliga. Utredningen Film i Sameland och Tornedalen visar att det finns ett brett stöd för att upprätta ett resurscentrum för samisk och tornedalsfinsk film. För att detta ska bli verklighet, och även tillgängligt för samtliga nationella minoriteter krävs ökade resurser. Miljöpartiet vill därför att filmproduktion på något av de erkända minoritetsspråken ges positiv särbehandling i form av öronmärkta pengar.


Jämställt filmskapande

Under hösten 2005 presenterade Teaterförbundets rapport Filmbranschen och jämställdheten. Där anges att kunskapen om jämställdhetslagens innehåll har varit genomgående låg bland filmbranschens aktörer. Inställningen till jämställdhet och jämställdhetsarbete har dock varierat mellan olika producenter. Sexuella trakasserier är enligt rapporten vanligt förekommande i branschen. Åtta av tio filmbolag har ingen jämställdhetsplan och än fler saknar en plan för att hantera sexuella trakasserier. Miljöpartiet anser att det ska ställas tydliga krav på att jämställdhets- och lika-behandlingsplaner ska finnas i de verksamheter som får statligt filmstöd.


Minoritetskultur

Det allmänna kulturstödet till nationella minoriteters språk och kultur som fördelas av kulturrådet är av stor vikt. Enligt riktlinjerna ges prioritet åt insatser av strukturell karaktär och projekt med inriktning på barn och ungdom. Men stödet ska räcka åt så skilda verksamheter som teaterverksamhet, arkiv, bibliotek, utredningsverksamhet, konferenser, musikverksamhet etc. Det ger risk för fragmentering och att målen för de nationella minoriteterna inte nås. I vissa fall har man undersökt förutsättningarna för fasta samarbeten med andra kulturinstitutioner, och det är en bra utveckling som Miljöpartiet hoppas att Kulturrådet uppmärksammat och kan bygga vidare på genom riktade stöd.


Samisk kultur

Samisk kultur har en alldeles unik situation i Sverige, eftersom den samiska minoriteten genom århundraden har behandlats mycket illa av den svenska statsmakten. Tyvärr fortsätter övergreppen. Att Sverige ännu inte har antagit ILO-konventionen om ursprungsfolks rättigheter är även i ett internationellt perspektiv oerhört pinsamt.

Idag finns en stor del av de kulturhistoriskt intressanta och värdefulla samiska samlingarna inte på på det samiska museet Ajtte utan i samlingar som förvaltas av till exempel Historiska museet och Nordiska museet. När det nu sedan ett antal år finns ett centralt museum för den samiska kulturen så anser vi att detta museum också ska tillhöra de statliga ansvars- eller centralmuseerna. De kan sedan välja att ge Nordiska museet tillstånd att visa upp valda delar av samlingen för att bredda möjligheterna för allmänheten att ta del av den samiska kulturskatten. Miljöpartiet vill därför att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den samiska kulturskatten ska överföras till Ajtte fjäll- och samemuseum.

Ajtte är huvudmuseum för den samiska kulturen, specialmuseum för fjällkedjans natur och kultur och därtill informationscentrum för fjällturister. Museet drivs i stiftelse-form och finansieras av landstinget i Norrbotten, Jokkmokks kommun, Vattenfall och genom statliga bidrag. Regeringen utser chef och styrelse. Kulturrådet har i uppdrag att göra en utvärdering av den nuvarande ansvarsmuseirollen och ska omfatta förslag på hur ansvarsmuseirollen ska kunna utvecklas, men inte heller här nämns något om samekulturen. Miljöpartiet menar att regeringen tidigare skulle ha tagit initiativ till att även samekulturen infogas bland de statliga ansvarsmuseerna. Statens kulturråd ska nu på uppdrag av regeringen, efter ett initiativ från Miljöpartiet specifikt utreda den möjligheten.


Mångkultur

Det finns åtta regionala mångkulturkonsulenter som ska verka som inspiratörer för utvecklingen regionalt och ge hela befolkningen nya möjligheter att framföra eller uppleva en mångfald av kulturella uttryck. Staten står för halva kostnaden för mång-kulturkonsulenterna, resten ska de regionala huvudmännen skjuta till. Miljöpartiets åsikt är att konsulenterna borde bli fler. Mångkulturåret 2006 har som syfte att alla kultur-verksamheter i landet ska spegla den etniska och kulturella mångfalden. Det ser Miljöpartiet som mycket positivt, och vi instämmer också i målet att mångkulturåret ska ge en långsiktig effekt på kulturutövande och kulturutbud som ska upplevas som jämställt och tillgängligt för alla, och aktualisera även andra uttryck än de traditionellt svenska eller västerländska. Miljöpartiet anser därför att regeringen redan i ett tidigt skede definierar hur man vill ta tillvara erfarenheterna från mångkulturåret för att uppnå målen i ett längre tidsperspektiv.


Internationellt kulturutbyte

Ett samhälle som ger alla möjlighet att utvecklas kulturellt blir också ett samhälle som har lättare att förstå och ta till sig andra kulturer och står därför bättre rustat att mot-arbeta rasism och främlingsfientlighet. I den ”ekonomiska globaliseringens tidevarv” är det oerhört angeläget att lyfta fram kulturens kraft vad avser internationell solidaritet för att motverka den ekonomiska globaliseringens negativa sidor. När människor från olika delar av världen möts och bjuder varandra till olika kulturyttringar tror vi att det positivt påverkar det globala arbetet för demokrati och fred. Miljöpartiet anser det därför viktigt att stärka de ekonomiska förutsättningarna för detta utbyte. För internationella kultur-arbetare som kommer till Sverige gäller i vissa fall att de måste få arbetstillstånd inom ramen för internationellt utbyte. Detta regleras i utlänningslagen (1989:529), utlänningsförordningen (1989:547) och i AMS riktlinjer för handläggning av arbets-tillstånd. Det har visat sig att det ibland varit svårt för arrangerande part i Sverige att få ett sådant arbetstillstånd beviljat för sina inbjudna gäster. Därför menar Miljöpartiet att det är önskvärt med en översyn av nämnda förordningar med ambitionen att underlätta internationellt samarbete på kulturens alla områden.

Svenska institutet gör ett gott arbete för att förmedla och sprida svensk kultur. I stora internationella kulturarrangemang, där svensk kultur är en del av ett större utbud, vill vi dock framhålla att Svenska institutets ställning behöver stärkas.


Kulturinstitutionernas hyreskostnader

För att inte kulturinstitutionernas anslag ska ätas upp av ständigt ökade hyreskostnader, med försämrad verksamhet som följd, har Miljöpartiet länge arbetat för hyres-sänkningar. Miljöpartiet menar att de pengar som minskade hyreskostnader ger ska få behållas inom kulturinstitutionerna, vilket inte alltid varit fallet. Själva vitsen med att sänka hyreskostnaderna är ju budgetförstärkning för den enskilda institutionen.


Medier

Ett kunskapssamhälle med en deltagande demokrati kräver saklig information, aktiv samhällsgranskning och grävande journalistik. Vi ser positivt på framväxandet av ett nytt medielandskap och vill att presstödet ska omfatta också nya medier. Ett rikt utbud av medier måste ta ansvar för att hålla en öppen och bred debatt levande i viktiga samhällsfrågor. Idag förändras medieindustrin allt snabbare och intressekonflikter uppstår mellan rättssäkerhet och integritet både vad gäller ägande och utbud. En starkare lag-stiftning mot ägarkoncentration är viktig för att garantera mångfald av åsikter och yttrandefriheten i samhället. En sådan lag är redan utredd men några förslag har inte lagts fram av regeringen. Miljöpartiet vill därför att regeringen får i uppdrag att skyndsamt lägga fram förslag till en lag mot mediekoncentration.

Grunden för public service-företagens sändningsverksamhet är att den skall bedrivas självständigt i förhållande till olika ekonomiska eller politiska maktsfärer i samhället. I riksdagens riktlinjer för radio och tv i allmänhetens tjänst anges att programföretagens sändningsrätt skall utövas opartiskt och sakligt och ge utrymme åt en mångfald av åsikter och meningsyttranden. Miljöpartiets ståndpunkt är att public service-företagen inte får styras i sin nyhetsbevakning, men att debattider inför allmänna val ska fördelas så att en rimlig balans ges mellan de olika riksdagspartierna. De flesta demokratiska länder har någon form av föreskrifter på hur medierna ska sköta valbevakningen. Men i Sverige finns inte några sådana regleringar. Miljöpartiet vill därför att regeringen återkommer med förslag till regler för en jämlik valbevakning.

Miljöpartiet kan även konstatera att SVT idag inte förmår presentera en så djup och bred nyhetsförmedling som är nödvändig för att demokratin inte ska urholkas. Miljöpartiet har tidigare lyft fram problemet kring likriktningen mellan SVT:s två nyhetskanaler och fått gehör för att ge Granskningsnämnden i uppdrag att följa hur stor del av nyhetsinslagen i de två kanalerna som är identiska.

Textning i tv är till ovärderlig hjälp för hörselskadade, men också för t.ex. människor med läs- och skrivsvårigheter och invandrare. Att ge så många som möjligt reell möjlighet att ta till sig innehållet i programutbudet är en viktig demokratisk princip. Miljöpartiet anser därför att SVT måste nå upp till målet att texta 100 % av program med svenskt ursprung och vill därför att riksdagen ger regeringen detta till känna.


Public service-sändningar från våra grannländer

Miljöpartiet vill nu då det digitala tv-nätets utbyggnad är högaktuellt lyfta frågan om de nordiska ländernas public service-sändningar. Kulturell gemenskap förenar de nordiska länderna. Tv-samarbetet har alltid ansetts stärka samhörigheten och den språkliga och kulturella gemenskapen. Det tv-samarbete som utvecklats genom åren mellan de nordiska public service-företagen har fungerat relativt väl, även om det inte helt motsvarat de många ambitiösa planer som gjorts upp genom åren. Public service-företagens och den politiska viljan att utnyttja de nya möjligheterna är avgörande för om digitaltekniken slår igenom även när det gäller om vi har tillgång till grannländernas tv-utbud eller inte. Distributörerna av programmen, främst innehavarna av kabelnäten, avgör också om det är nordiska eller andra program vi som tittare kan se. Redan nu kan de flesta nordiska public service-kanalerna göras tillgängliga i de flesta av näten. Oftast prioriteras trots allt andra program än de nordiska i kabelnäten.

Eftersom det frekvensutrymme som de digitala sändningarna upptar är betydligt mindre än vad som behövs vid analoga sändningar så finns också utrymme för fler kanaler. En utredning som dels kan utröna tittarnas intresse för att kunna se program från våra grannländer samt hitta lösningar på frågor av juridisk eller ekonomisk karaktär bör därför ges i uppdrag till regeringen att genomföra. Nordiska rådet beslutade 2002 att rekommendera de nordiska länderna att i respektive land hitta lösningar som i högre grad kan ge allmänheten större möjligheter att se de övriga ländernas public service-kanaler. Miljöpartiet anser att det är hög tid att från svenskt håll hörsamma den rekommendationen.


Riksförbundet Öppna kanaler

Riksförbundet Öppna kanaler har stor betydelse för grundläggande demokratiska värden såsom yttrandefriheten och möjligheten att ta del av den parlamentariska debatten, utan att informationen filtreras. Genom en öppen kanal får medborgarna använda tv-mediet på egna villkor och med direkt access till demokratiska forum på allt ifrån kommunal nivå till direktsända debatter i EU-parlamentet. Verksamheten är även viktig då många invandrarföreningar driver verksamhet i Öppna kanaler. Idag har drygt en miljon svenska hushåll tillgång till öppna kanaler. De öppna kanalerna sänder idag i kabelnäten, men planerar att snart även börja sända i marksänd digital-tv. Verksamheterna baseras på ideellt arbete och att distributionen i kabelnäten är kostnadsfri för ett s.k. lokalt kabelsändarföretag som förordnas av staten. Reklamfinansiering får ej förekomma. Något offentligt stöd finns inte i form av statligt bidrag eller andel av tv-avgiften. Ett mindre årligt bidrag för att utveckla folkrörelsernas möjligheter att använda tv-mediet som forum för kommunikation har dock inrättats. Istället är det i första hand de större kommunerna som ger verksamheten bidrag, vilket leder till regionala skillnader. Detta är inte acceptabelt. Det är viktigt att människor, oavsett var de bor får tillgång till fria medier. Miljöpartiet vill därför att förutsättningar för ett statligt stöd ska utredas, liksom idag är fallet i bland annat Danmark och Tyskland.


Ungdom och medier

Det är under ungdomsåren de flesta av våra värderingar tar form. Ungdomar matas idag med en ofattbar informationsmängd från olika källor. Vilken betydelse har medie-området för dem som är unga? Vad innebär det att växa upp med våldsinriktade dataspel och ögonblicklig tillgång via internet till pornografi och rasistpropaganda? Miljöpartiet anser att det behövs en ständig debatt och forskning kring den här typen av frågor. Tillgången till information måste vara fri. Men det är samtidigt nödvändigt att ge ungdomar de verktyg som behövs för att handskas med informationen.


Mediernas könsstereotypa bild av människor

Mediernas bild är i huvudsak den aktive mannen och den passiva kvinnan. Det gäller inte bara fiktion, utan även i nyhetssammanhang används män för att illustrera makt och kvinnor för att illustrera offer. Att detta spelar roll framgår av den forskning som har påvisat att flickor som ser mycket på tv får minskat självförtroende, medan pojkar som gör detsamma får stärkt självförtroende. Vid FN:s fjärde kvinnokonferens, Beijing 1995, antogs ett handlingsprogram, Platform for Action. Där betonas bland annat mediernas genomslag vad gäller opinionsbildning och möjligheter att belysa kvinnors villkor. Här slogs även fast att det är ländernas regeringar som är ansvariga för att bilden av kvinnan i medierna är jämställd. Men även mansrollen och hur den könssterotypa medieskildringen påverkar denna behöver belysas. Miljöpartiet vill därför att regeringen ska återkomma med förslag till hur man kan arbeta för att motverka den brist på jämställdhet som medierna idag genomsyras av.


Kulturarvet

Under 1990-talet utvecklades nya tekniker och metoder för att dokumentera föremål, byggnader och landskap digitalt. Många av teknikerna fanns redan tidigare, men har först nu blivit så billiga att de fungerar i kommersiella och vetenskapliga sammanhang. Framför allt har IT-revolutionen förbättrat möjligheterna att digitalt filtrera och förädla informationen. Idag pågår diskussioner om hur nya tekniker och metoder för digital dokumentation kan användas inom kulturarvssektorn och öppna nya perspektiv på vår historia. Men även tillgänglighetsaspekten behöver diskuteras och vara ett tydligt uppdrag för de myndigheter som berörs.


Kulturmiljövård

Med kulturmiljö menas en miljö som är intakt och berättar något om en mänsklig verksamhet. Samtidigt som Miljöpartiet strävar efter kulturell mångfald vill vi värna det inhemska kulturarvet. Kulturarvet är viktigt för vår förståelse för vår historia, och därmed också för oss själva. Miljöpartiet har tidigare fått igenom kraftfulla förstärkningar till kulturmiljövård. Genom miljöbalken stärktes även kulturmiljöns ställning, i och med möjligheterna att inrätta kulturreservat. Det handlar inte bara om skydd av vissa byggnader utan om skydd för hela kulturmiljöer, som unika odlings-landskap eller äldre bebyggelse som helhetsintryck. Tillsynen och efterlevnaden av nuvarande regler lämnar dock mycket att önska.

Men att utveckla medel för att administrera kulturminnesvård, kulturmiljövård och kulturarvsarbete är inte tillräckligt, om inte också återkopplingen till allmänheten fungerar tillfredsställande. Som exempel är lagliga och ekonomiska möjligheter att inrätta kulturreservat meningslösa om det inte också finns kunskaper om hur miljöerna skall vårdas och vad de har att berätta om den historiska situation som skapat dem. Inte minst är det viktigt att informationen till allmänheten är såväl saklig som lättillgänglig när planer läggs fram som på olika sätt innebär ingrepp i kulturmiljön.

Riksantikvarieämbetet som ansvarar för skydd, dokumentation och vård av vår kulturmiljö har av regeringen fått ett breddat uppdrag. Det innebär att myndigheten ska fokusera mer på ett ökat medborgarinflytande och en breddad delaktighet från lokala föreningar i kulturmiljövården, vilket är ett uppdrag Miljöpartiet instämmer i. Men extra resurser för att på ett tillfredsställande sätt genomföra detta uppdrag har inte avsatts. Det ser Miljöpartiet som bekymmersamt. Myndigheten har själva öppet ställt frågan om regeringen menar allvar med uppdraget, eller om det bara är slott och herresäten som i praktiken ska vårdas. Många lokala initiativ för att bevara mindre kulturarv får avslag på sina ansökningar. Miljöpartiet vill att en översyn av kulturmiljövården genomförs med syfte att säkerställa att alla typer av skyddsvärd kulturmiljö får en rimlig tilldelning av stödåtgärder.

Riksantikvarieämbetet är också en av de myndigheter som ska utlokaliseras från Stockholm som en följd av riksdagens försvarsbeslut. Miljöpartiet menar att det ställer stora krav på regeringen att noga följa utvecklingen så att myndighetens verksamhet inte blir lidande av till exempel oförutsebara flyttkostnader eller andra omställnings-kostnader.

Arbetslivets historia röner allt större intresse, framför allt lokalt, där många punkt-insatser görs för att bevara vårt kulturella arbets- och industriarv. Det finns i Sverige idag ett stort antal arbetslivsmuseer. Det är angeläget att även staten tar ansvar för dessa.


Arkivfrågor

I de statliga och kommunala arkiven finns rötterna till vår gemensamma offentliga historia. Både för folkstyret och forskningen är det av största vikt att allt material som enligt svensk lag ska arkiveras verkligen bevaras och hålls tillgängligt för samtida och framtida allmänhet, forskare och journalister. Vården av de statliga och kommunala arkiven måste därför prioriteras.

Inom den offentliga sektorn bedrivs alltmer verksamhet av någon annan än staten eller kommunen själv; allt från ideella organisationer, privata bolag eller andra aktörer finns numera där som utförare av den offentliga verksamheten. När verksamheten utförs av en privat aktör, så minskas också i många fall allmänhetens möjligheter till insyn i verksamheten; dels gäller inte längre offentlighetsprincipen, dels har inte längre enskilda som finns i den privatiserade verksamheten någon automatisk rätt till insyn i verksamheten. När verksamheten avslutas uppstår också frågor om vem som ska ta hand om och förvara materialet från verksamheten. Dessa problem kan delvis lösas genom avtalsreglering (jämför t.ex. 3 kap. 17 och 18 §§ kommunallagen ([1991:

900]) men inte alls på ett sådant sätt att allmänheten garanteras samma insyn som om verksamheten bedrivits av kommunen eller staten själv.

Vi anser det vara av stor vikt att material rörande denna verksamhet så långt som möjligt bevaras och hålls tillgänglig för allmänheten. Detta kan ske på olika sätt men ett kan vara att det hålls tillgängligt via de kommunala eller statliga arkiven. Frågan om omfattningen av insynen, arkiveringen och hur detta närmare ska ske, bör bli föremål för en särskild utredning.

Arkiv handlar även om tillgång till det riktigt gamla materialet. Riksarkivet har vid ett flertal tillfällen aktualiserat att stora delar av det historiska materialet håller på att brytas ned. Det handlar bl.a. om material från 1600- och 1700-talen. En utförlig redovisning av vilka insatser som krävs för att den fysiska statusen hos arkiv-handlingarna i Riksarkivet, Krigsarkivet och landsarkiven ska nå en acceptabel nivå, har således på regeringens uppdrag skett av Riksarkivet 1999. Ansvarig minister har i riksdagen inte närmare kunnat redovisa vilka åtgärder som vidtagits för att åtgärda de brister som bland annat Riksarkivet påpekat (jfr fråga 2003/2004:1359). Genom den satsning som sker i budgetpropositionen för 2006 kan delar av dessa problem åtgärdas men större satsningar behöver ske. Det handlar om ett systematiskt långvarigt arbete för att bevara allt historiskt arkivmaterial. Riksarkivet är bäst lämpat att närmare utreda hur detta ska gå till. Vi anser därför att regeringen ska få i uppdrag att redovisa en plan för det historiska arkivmaterialets bevarande.

I modern offentlig förvaltning är alltmer material digitaliserat. Det behöver inte nödvändigtvis vara allmänna handlingar utan kan lika väl vara informationsmaterial, tidningsartiklar, innehåll i databaser, på internet eller text i mobiltelefoner. Utvecklingen går allt snabbare fram inom detta område, liksom även utvecklingen av den offentliga förvaltningen i stort. Det är bland annat mot denna bakgrund av stor vikt att Offentlighet- och sekretesskommitténs lagförslag i delbetänkandet Ordning och reda bland allmänna handlingar (SOU 2002:79) – en ny lag om hantering av allmänna handlingar – genomförs. Detta bör riksdagen som sin mening ge riksdagen till känna.

Det treåriga projektet Handikapphistoriskt Center har drivits med bidrag ur Allmänna Arvsfonden och Stiftelsen Framtiden Kultur. Projektet har engagerat handikapp-organisationerna för bevarandet av deras historia och lett till insamlande av funktions-hindrade människors historia. Målet har varit att skapa ett källmaterial för forskning om funktionshindrades livsvillkor och man har också byggt upp en databas med referenser. Handikapphistoriska föreningen har under 2005 försökt finna lösningar för att säker-ställa den fortsatta verksamheten vid centrumet efter att projektperioden upphör. Regeringen har nyligen gjort bedömningen att inte tillföra statsbidrag till Handikapp-historiskt Center. Miljöpartiet ser med oro på att det viktiga arbete som Handikapp-historiskt Center utfört kan därmed gå om intet.


Anslag till icke-statliga kulturlokaler

Anslaget till icke-statliga kulturlokaler är mycket viktigt för att kunna bevara och restaurera värdefulla byggnader, men också för att möjliggöra för en gammal hantverks-tradition att fortleva. Vi anser därför att regeringen bör uppmärksamma frågan om hur dessa lokaler ska skötas i framtiden.


Folkrörelser

Miljöpartiet bildades ur de breda folkrörelserna som arbetat med freds-, miljö-, jämställdhets- och solidaritetsfrågor sedan lång tid tillbaka. Vi har därför stark tilltro till folkrörelsernas förmåga att engagera och aktivera människor, till stort gagn för samhället. Den verksamhet som uppbärs av lokala folkrörelser stärker samman-hållningen mellan människor. I Sverige har vi en bred folkrörelse med mängder av ideella föreningar som skapar meningsfull fritid för barn, ungdomar och vuxna. Det är viktigt att de ideella organisationerna får fortsätta sitt demokratiska arbete med att skapa mötesplatser där folk samlas och umgås på lika villkor. Allt färre känner tilltro till politiken och sina egna möjligheter att kunna påverka politiskt. Alla har inte likvärdiga möjligheter att göra sin röst hörd, diskriminering kostar idag samhället viktiga erfarenheter och idéer. Fortfarande har män större möjligheter än kvinnor att göra verklighet av sina tankar inom politiken. I ett sådant klimat, med små möjligheter till inflytande, bryts människors engagemang ner och grogrund ges till extremistiska rörelser. Ideella organisationer och folkrörelser har en stor uppgift i att värna och bredda engagemanget. Folkrörelserådets budget har efter flera års urholkning fått en för-stärkning med 3 miljoner kronor 2005 för att återställa tidigare anslagsnivå. Folk-rörelserådet är en ideell förening med 52 organisationer och folkrörelser som medlemmar och samlar upp till 4 000 utvecklingsgrupper i hela landet. Miljöpartiet menar att det finns skäl att se över bidragens roll för föreningarnas förutsättningar att bedriva sin verksamhet, samt de lagar som påverkar ideella föreningar. Tillgången till allmänna samlingslokaler till låg eller ingen kostnad är väsentlig för många verk-samheter. Det finns idag i Sverige ett stort antal lokaler som kunde utnyttjas i högre grad även för föreningslivet, till exempel skollokaler som står helt tomma på kvällar och helger.


Amatörkulturens ställning

Alltfler människor njuter kultur i dag medan allt färre människor skapar själva. I. regeringens skrivelse 2001/02:176 beskrevs den negativa trenden under hela 1980–1990-talet. Den egna handens skapande kraft torde vara den största källan till egen andlig utveckling varför Miljöpartiet ser utomordentligt allvarligt på pågående negativa trend.

Minskad aktivitet i eget skapande bör rimligen mötas med ökat stöd till amatör-kulturen. Amatörkulturens organisationer har stora möjligheter att medverka till ökat deltagande i de fall de ges bättre förutsättningar för sin verksamhet. Här är det viktigt att kulturrådet kan gå in och ge amatörkulturens samrådsgrupp ekonomiska stöd till deras arbete. Även förstärkningar till studieförbunden behövs, vilket vi hoppas att den kommande folkbildningspropositionen föreslår. Vi vill här påminna om att riksdagen beslutat om att även kultur och demokrati ska ingå i folkbildningsuppdraget.

I dagens samhälle finns få naturliga mötesplatser som inte är köns- eller åldersupp-delade. Miljöpartiet efterlyser integrerade mötesplatser och menar att den organiserade amatörkulturen erbjuder just sådana. Verksamhet så som teater, orkester, kör eller folkdans utövas ofta gemensamt oberoende av kön, ålder eller kulturell bakgrund. Det anses vara en pedagogisk vinst att organisera verksamheten just så. Miljöpartiet delar den uppfattningen och kan inte se något skäl till att stödsystemet för ungdoms-verksamhet ska förhindra ett sådant sätt att arbeta, därför bör stödsystemet snarast arbetas om, som anförts under rubriken Barnkultur.


Ekonomiska villkor för professionella kulturutövare

De professionellt utövande kulturarbetarna i Sverige, alltså skådespelare, musiker, dansare, författare, bildkonstnärer m.fl., har ofta svårt att leva på den lön de får. Det gäller även om man litar till en försörjning från arbeten vid sidan om. Många lever på en inkomst på under 100 000 kr per år. Många har dessutom en sådan situation att de står utanför delar av de offentliga trygghetssystemen vid sjukdom och arbetslöshet.

Miljöpartiet anser det vara en självklarhet att den offentliga sektorn skall ge konstnärer möjlighet att verka under rimliga förhållanden. Det offentliga stödet till konstnärer sker idag på ett flertal olika sätt. Till de viktigaste hör kopierings- och visningsersättning, stipendier till enskilda konstnärer samt att offentlig sektor köper in konst. Tyvärr fungerar stödet till konstnärer idag inte fullt ut och gör att vissa konstnärer och konstnärsgrupper missgynnas. Miljöpartiets vision är att fler kulturarbetare ska ha möjlighet att leva på sin lön.

De flesta yrkesverksamma inom kultursektorn omfattas bara delvis av samhällets trygghetssystem. Det framgår av den statliga utredningen Konstnärerna och trygghets-systemen, som lämnades till regeringen 2003. I statsbudgeten för 2004 förstärktes Konstnärsnämndens resurser för arbetet med att öka kunskapen om trygghetssystemens utformning och tillämpning, men Miljöpartiet menar att arbetet inte får avstanna där. Konstnärer glider fram och tillbaka över gränsen mellan anställning och företagande. Följden blir att de riskerar att helt bli utan ersättning från till exempel a-kassan, eller drabbas av långa handläggningstider som beror på att de inte passar in i systemet. De missgynnas av nuvarande system. Miljöpartiet vill därför att regeringen får i uppdrag att utreda möjligheterna att rese- och traktamentsersättning för utövande konstnärer inte ska behandlas som inkomst och att statliga stipendier för konstnärer inte ska påverka bostadsbidraget. Det som är självklarheter inom andra yrkeskategorier, exempelvis pension, ersättning vid sjukdom och vid föräldraledighet, ska även gälla en konstnär. I det nya pensionssystemet hör kulturarbetare till förlorarna, eftersom inkomsterna varierar kraftigt över yrkeslivet. Utfallet beräknas bli mellan 16 och 30 % sämre jämfört med det gamla pensionssystemet. Det finns ännu ingen tillfredsställande lösning. Miljöpartiet vill därför att regeringen ska återkomma med förslag till ett trygghetssystem som är anpassat till kulturarbetares situation. Att inte ge välutbildade och meriterade kulturarbetare möjlighet att leva på sitt arbete är ett resursslöseri som samhället inte har råd med. Miljöpartiets modell är att de första 100 000 intjänade kronorna för en konstnär ska vara befriade från skatt. Miljöpartiet vill därför att regeringen återkommer med förslag på en modell för skattebefrielse enligt ovanstående förslag.


Omfördelning av medel från arbetsmarknadssektorn till kultursektorn

Det är en viktig principiell och ideologisk markering att slå fast att det offentliga stödet till konstnärer är ersättning för utfört arbete och inte understöd. Miljöpartiet ser det därför som en framgång att pengar omfördelats från arbetsmarknadssektorn till kultur-sektorn genom bland annat tillkomsten av Teateralliansen. Vi vill dock se en fortsatt utveckling av den strukturomvandling av arbetsmarknaden inom kultursektorn som påbörjats med alliansen och utveckla denna form av verksamhet till att gälla dels fler personer, dels andra kulturområden, som dans och musik. Stöden behöver utvecklas för att kunna möta efterfrågan.


Inköp av konst till offentliga platser

Inköp av konst till offentliga platser är en angelägen investering för att ge människor vackra och stimulerande miljöer. Miljöpartiet vill framhålla vikten av ett stort med-borgarinflytande i valet av den offentliga miljöns estetiska utformning. Det är helt enkelt de människor, inklusive barnen, som kommer att vistas i dessa miljöer som också ska kunna vara delaktiga i valet av konst. En sådan demokratisk process ger också möjlighet till ett bredare och mer opartiskt urvalsförfarande än vad som är fallet idag.

Statens konstråd bör som sin uppgift ha registrering av inköpt konst, bildbibliotek, främjande av konst som en integrerad del av ny- och ombyggnationer på det statliga området och fördelning av pengar till regionerna. En större del av alla inköp bör utlokaliseras enligt ovanstående. Miljöpartiet vill att regeringen återkommer med förslag till en korrigering av Statens konstråds verksamhet i enlighet med dessa synpunkter.

Lagen om offentlig upphandling (LOU) styr upphandling av konst. I LOU 6 kap. paragraf 2 b finns en regel om direktupphandling. Denna undantagsregel är alltför vid och medger att man i vissa upphandlingar kan hänvisa till att särskilda konstnärliga skäl föreligger som motiverar att man vänder sig till de leverantörer man vill. Miljöpartiet vill att regeringen återkommer med förslag till förändring av lagens formulering.

Sedan 1937 finns en rekommendation om att 1 % av byggkostnaderna skall avsättas till utsmyckning för offentliga platser. Denna princip är oerhört angelägen. Byggnader och infrastruktur ska ju inte bara vara funktionella för att komma människor till godo utan också utgöra pusselbitar i en trivsam livsmiljö. Tyvärr är erfarenheten av efterlevnaden av rekommendationen inte god och Miljöpartiet vill att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen lägger fram en plan för hur rekommendationen bättre ska efterlevas.


Inköp av konst till privat sektor

Människor vistas inte bara i offentliga miljöer utan även i privata, och det är lika angeläget att även den privata tandläkarmottagningen, frisörsalongen etc. är utsmyckade på ett tilltalande sätt som att till exempel CSN:s lokaler och stadens torg är det. Miljöpartiet anser därför att företags inköp av konst ska stimuleras genom att s.k. förstagångsinköp av konst medger skatteavdrag. Som reglerna ser ut idag kan företagaren göra avdrag för kontorsutrustning, men ej för konst – mattan går att dra av men inte tavlan. Idag räknas all konst som investeringsobjekt och beskattas därefter. Vid inköp av auktionskonst kan syftet mycket väl vara ekonomisk spekulation. Inköp av nyproducerad konst är inte på samma sätt en investering som görs för att pengarna ska förränta sig, utan mer en omtanke om arbetsmiljön. Genom att ge incitament även till den privata sektorn att öka sina inköp av samtida konst når man två angelägna syften, dels trivsammare miljöer där många människor vistas, dels en bättre situation för fler verksamma konstnärer. Miljöpartiet vill därför att regeringen ska återkomma med förslag till skatteavdrag för förstagångsinköp av konst inom den privata sektorn.


Arbetsstipendier och generellt stöd

Konstnärsfonden fördelar årliga arbetsstipendier inom bild-, form-, musik-, dans-, teater- och filmområdena. Stödet riktas till yrkesverksamma konstnärer, i första hand sådana utan fast anställning. Vägledande vid fördelningen är den konstnärliga kvaliteten på de sökandes arbete, omfattningen av den konstnärliga verksamheten och behovet av ekonomiskt stöd.

Tendensen de senaste åren har varit att stipendienivåerna successivt höjts samtidigt som antalet utdelade stipendier blivit färre. Stipendierna är inte pensionsgrundande.

Stipendier utdelas framför allt efter kriteriet ”konstnärlig kvalitet”. I detta samman-hang bör betänkas att det inte existerar objektiva, allmängiltiga kvalitetskriterier på konst, den subjektiva faktorn är alltför påtaglig i sammanhanget, vilket gör det vanskligt att sortera ut de värdiga.

Sedan många år har flera europeiska länder infört så kallade generella stöd till aktiva konstnärer, bland annat i Frankrike, Tyskland, Irland och Holland. Dessa är inkomst-relaterade och är pensionsgrundande. Här har man alltså avskaffat selektivt stipendie-system till förmån för ett mer generellt stöd. Miljöpartiet anser att det offentliga stödet till konstnärer bör utvecklas så att fler konstnärer kan komma i fråga för stödet. Det kan inte vara meningen att ett statligt konstnärsstöd enbart skall rikta sig till en liten grupp av konstnärer. Miljöpartiet vill därför att regeringen ska återkomma med förslag till ett mer utvecklat generellt stöd.


Upphovsrättslig ersättning

Den nya upphovsrätt som riksdagen beslutat om balanserar dåligt intressena för både kulturskapare och kulturkonsumenter. Det är viktigt med en stark upphovsrätt som ger kulturskapare möjlighet att leva på sitt yrke samtidigt som konsumenter har möjlighet att ta del av det sköna i samhället. Det kräver enkla lagar som går att efterfölja och balans mellan olika intressen. I den nya upphovsrättslagen finns ett skydd för tekniska åtgärder mot kopiering. Miljöpartiet har varit kritiskt till förslaget och menar att det hindrar människor att använda rätten att kopiera för privat bruk. Den nya lagen inskränker den enskildes rättigheter och gör en stor del av svenska folket till brottslingar. Till grund för den nya lagstiftningen låg ett EU-direktiv som i sin tur hade nästan tio år gamla FN-fördrag som förlaga, skapade i en tid då internet inte hade samma betydelse som nu. Eftersom EU-direktivet som ligger till grund för propositionen inte lämnar mycket handlingsutrymme är det svårt att nå en rimlig balans. Därför måste Sverige verka för en omförhandling av direktivet, samt på FN-nivå verka för omförhandling av de fördrag som reglerar upphovsrätt så att de bättre tar till vara både konstnärernas och de enskilda konsumenternas behov i det digitala samhället.

Vi är för en upphovsrätt som ger ett bra skydd för artisterna i balans med allmänna intressen, men nu är det bara branschens intressen som vägts in. Miljöpartiet tycker det är rimligt att upphovsmän får ensamrätt att överföra sina verk till allmänheten. Den enskilde konstnären kan då själv bestämma över sitt verk, men Miljöpartiet vill att det införs regler som innebär att kopiering för privat bruk ska ha företräde framför det tekniska skyddet. Det ska alltså vara möjligt att begära ett vitesföreläggande om film- och musikbranschen gör det omöjligt eller svårt att kopiera lagligt för privat bruk. Med att fildelning bör vara tillåten menar vi att det ska vara lagligt med själva nedladdningen från internet för enskilt bruk. Att själva tillgängliggörandet av upphovsrättsskyddat material är olagligt, som idag, tycker vi däremot är rimligt. Det är också viktigt att den helt legitima fildelning som sker även fortsättningsvis är laglig. Internet innebär inte bara svårigheter utan också möjligheter för musiker, bildkonstnärer, författare och andra upphovsmän att nå en publik. Om lagstiftningen begränsar legitim användning av teknologi så skadas artistens möjlighet att kontrollera sina verk. Det finns ekonomiskt starka grupper som vill motverka den fria kommunikationen på Internet, men deras intressen får inte bli tongivande. Det är viktigt att konstnärer får skälig ersättning för sina verk men att införa förbud som hindrar teknisk utveckling är bakåtsträvande och hindrar nya kulturskapare att nå ut. När utvecklingen ledde till ökad kopiering med hjälp av videoband och kassetter infördes en kassettavgift för att ersätta upphovs-männen. I dagens digitala värld behövs nya former för ersättning som kan skapa just den balans som nämns i propositionen. Miljöpartiet anser därför att kassettavgiften bör ses över för att film- och musikbranschen inte ska kunna missgynna vissa tekniska lösningar och att möjligheten att ta ut avgifter avgränsas på ett bättre sätt.


Kopieringsersättningen

Konstnärer har laglig rätt till upphovsrättslig ersättning vid fotokopiering av deras verk. För att stat och kommun i utbildningssammanhang ska slippa kontakta varje enskild konstnär vid varje kopieringstillfälle skrivs licensavtal med varje konstnärsgrupp genom dess största organisation. Medlemmar i mindre organisationer förvägras därmed sin kopieringsersättning, vilken i stället går till kollegor i den större organisationen. Nu ges inte kopieringsersättningens klumpsumma direkt till den största organisationen, utan till den privata föreningen BONUS-Presskopia, där alla så kallade huvudorganisationer inom foto, konst, musik och skrift är representerade. BONUS betalar sedan ut de olika kårernas kopieringsersättning till respektive huvudorganisation. Problemet är att BONUS inte medger alla konstnärsorganisationer medlemskap. Vissa konstnärer står därmed utan möjlighet att få ersättning för kopieringen av deras verk. Miljöpartiet anser att statens och kommunernas kopieringsersättning skall gå till alla de konstnärs-organisationer som ställer sina medlemmars verk till förfogande för kopiering och vill att regeringen återkommer med förslag på korrigering av den statliga och kommunala kopieringsersättningen så att mindre organisationers medlemmar inte missgynnas.


Individuell visningsersättning, IV

Individuell visningsersättning, IV, fördelas sedan år 1999 av föreningen BUS. Miljöpartiet anser att denna anslagspost skall stärkas i framtida statsbudgetar. IV utgår till konstnärer som är representerade med offentlig konst på till exempel sjukhus, parker och kommunala torg. Endast verk som är placerade i eller vid offentliga byggnader berättigar till visningsersättning. Olika ”poäng” ges vid olika platser. Skulpturer vid torg och allmänna platser ger mest poäng. Enligt BUS måste konstnärer ha uppnått viss poäng för att få någon ersättning över huvud taget.

IV-systemet har sina begränsningar. Det är, till skillnad från exempelvis STIM:s ersättningsregler – vilka ju medger ersättning till alla tonsättare som får sin musik uppförd – snedfördelande till förmån för de konstnärer som säljer mest konst. Miljöpartiet vill att regeringen genomför en översyn av IV-ersättningen i syfte att finna ett mer rättvist fördelningssystem. En fråga i sammanhanget är då också om det verkligen är det privata upphovsrättsorganet BUS som ska fördela den individuella visningsersättningen, då det kan vara svårt för myndigheterna att få insyn i en privat förenings verksamhet.


Kollektivverkstäder

Just nu finns 25 verkstäder registrerade som medlemmar i Konstnärernas Kollektiv-verkstäders Riksorganisation. Oftast är det ideella föreningar och totalt handlar det om runt 3 700 konstnärer som är medlemmar. Mycket av den offentliga konsten i Sverige skapas i våra kollektivverkstäder. Verkstäderna har blivit en betydande kunskapsbank med professionell utrustning tillgänglig för utövande konstnärer och en viktig mötesplats såväl lokalt som nationellt och internationellt. Varje verkstad har sin egen specifika inriktning. Miljöpartiet ser positivt på att landets kollektivverkstäder har rätt till statligt stöd. Dock medför dagens direktiv att en stor del av verkstäderna inte kvalificerar sig till stöd. Det var inte Miljöpartiets avsikt när vi verkade för stödets inrättande. Vi vill därför att stödets konsekvenser utvärderas både vad avser kollektiv-verkstäderna och övrig verksamhet under anslaget. Miljöpartiet vill därför att en utvärdering av effekten av pengarna till kollektivverkstäderna genomförs.


Litteraturen och biblioteken

Sverige har en, i globalt perspektiv, unikt hög läskunnighet. Skolväsendet, studie-förbunden och folkbiblioteken spelar tillsammans en viktig roll för att skapa ett bra klimat för det skrivna ordet. Men bokläsandet har minskat under det senaste decenniet. Framför allt är det män i LO-kollektivet och barn till lågutbildade föräldrar som minskar sitt bokläsande. Miljöpartiet såg därför med stor oro på konsekvenserna av den stora biblioteksslakten under 1990-talet, när nästan en tredjedel av landets biblioteksfilialer lades ner. Biblioteket är trots detta den mest besökta kommunala kulturinstitutionen.

Även om det kan hävdas att möjligheterna att besöka ett bibliotek åter ökat från mitten av 1990-talet genom att huvudbibliotekens öppettider ökat med omkring 500 timmar så har i praktiken människors tillgång till bibliotek de senaste åren även för-sämrats genom att filialer försvunnit och att bibliotek tar ut avgifter för olika tjänster, bl.a. när man beställer böcker som biblioteket saknar. Detta slår hårt mot dem som bor i mindre orter, där biblioteken är små. De små biblioteksfilialerna i glesbygd eller förorter har en mycket viktig roll för att ge människor möjligheter till ett rikt litterärt liv och därmed möjlighet att behålla ett levande skriftspråk.

Mellan 1996 och 2002 visar statistiken att besöken, trots ökat öppethållande på biblioteken minskat med nära 10 %. Utlåningen har minskat med omkring 6 % under samma tidsperiod. Miljöpartiet menar att den negativa trenden måste vändas och vill att riksdagen tillkännager för regeringen vikten av att en nationell plan för att öka tillgänglighet och tillgång till bibliotek för alla medborgare tas fram.

Ett annat angeläget område är att se över hur författarnas ersättningssystem och bibliotekens roll kan stärkas. Miljöpartiet vill att riksdagen begär att regeringen ser över ett nytt ersättningssystem för utlåning som bättre gynnar författare än dagens system, och även bibliotekens utvecklingsmöjligheter i samband därmed. Redan från tillkomsten har biblioteksersättningen varit uppdelad i två delar. En del (författar- och översättarpenningen) går till upphovsmännen (författare etc.) i proportion till hur mycket deras verk lånas ut. Den andra delen (den fria delen) ska inte ta hänsyn till utlåningsfrekvensen, utan medel ges till de upphovsmän som författarfondens styrelse anser förtjänar och har behov av det. Upphovsmannaorganisationerna som finns företrädda i fondstyrelsen får även del av medlen i fondens fria del genom att de tilldelas organisationsbidrag.

Biblioteksersättningen fastställs varje år genom förhandling mellan regeringen och tre organisationer som företräder författare, tecknare och fotografer. För att över huvud taget få ersättning för utlån måste författaren komma över en gräns på 2 000 utlånade böcker per år. Miljöpartiet menar att gränsen för ersättning bör sänkas för att ge även mindre etablerade, lokalt inriktade eller ”smala” författare möjlighet att få en välförtjänt, om än liten, ersättning för sitt arbete. Man kan också överväga om den garanterade författar-penningen på sikt kan avskaffas och det frigjorda utrymmet satsas på fler långvariga arbetsstipendier för författare och på en höjd ersättning per utlånad bok. Arbets-stipendiernas storlek kunde då öka, och eventuellt skattebefrias. Idag är endast de ett- och tvååriga arbetsstipendierna skattebefriade. Vi vill verka för bibliotekens möjligheter att nå de grupper som idag inte utnyttjar dessa. Det kan gälla sådant som förstärkning av bibliotekens möjligheter att tillgodose låntagares behov av litteratur på andra språk, och utökade möjligheter för biblioteken att samverka med författare i olika typer av aktiviteter som riktar sig mot bibliotekens besökare.


Bokmomsen

Bokpriskommissionen har konstaterat att sänkningen av bokmomsen kom konsumenterna till del i stor utsträckning. Miljöpartiet drev frågan om en moms-sänkning under ett antal år och är därför mycket nöjda med utfallet. Dock ser vi med oro på EU-direktiven om en enhetlig momssats som åter skulle driva upp kostnaderna för bokinköp. Att nivåerna på mervärdesskatten utgör en omsorgsfull avvägning av vad som behövs för att möta både statsfinansernas krav och önskemålet om en fördelnings-politiskt och näringspolitiskt riktig profil på skatten är självklart. Hela kultursektorn skulle drabbas negativt av en enhetlig moms.


Tidskrifter och veckotidningar

Tidskrifternas utbud av artiklar och texter är en viktig källa till ingående kunskap om det kulturella klimatet i Sverige och i världen. Samtidigt kämpar många tidskrifter för sin överlevnad. Det är därför angeläget att vara öppen för varje form av möjlighet att stötta tidskrifternas existens.

Internet har gett en ny form av kultur- och kunskapsspridning i form av elektroniska tidningar. Kulturrådet kan numera även ge stöd åt elektroniskt publicerade tidskrifter, men det stödet är idag ytterst marginellt, vilket kan leda till onödig stagnation i en annars mycket kreativ sektor.

En stor flora av invandrar- och minoritetsmedier finns i samhället idag. Detta är bra, men ännu bättre vore om språkbarriärer kunde brytas och det som nu endast är interna debatter inom respektive språkområde kunde föras upp till en bredare samhällsdebatt. Detta inte minst för att ge integrationsfrågor en mer framflyttad plats i det offentliga samtalet. Ett sätt att öka tillgängligheten till dessa medier kan vara att ge medel för översättning av en del av materialet som referat. Tidskrifterna behöver också stöd för utveckling av pressetik, journalistik och kunskap om demokratins grundprinciper. Miljöpartiet vill därför att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att invandrar- och minoritetsmedierna behöver stöd till att översätta viss del av sitt tidskriftsinnehåll och stöd till att utveckla pressetik, journalistik, kunskap om det fria ordet och demokratins grundprinciper.

Liksom för böcker anser Miljöpartiet att momsnivån för tidskrifter och vecko-tidningar ska vara 6 %.


Kultur i vård och omsorg

Kultur främjar hälsa. Det är därför viktigt att det även inom vård och omsorg finns stöd och stimulans för ett rikt och mångsidigt kulturutbud även för de som vistas på vård-institutioner under en längre tid. Det bedrivs idag i vissa landsting och kommuner ett omfattande arbete med att samordna, finansiera och medverka till musik, sång, dans, teater och högläsning vid vårdinstitutioner och boenden. Verksamheten vänder sig i huvudsak till personer som vistas en längre tid på vårdinstitutioner samt till barn, ungdom och inom äldrevården. Miljöpartiet skulle gärna vilja se en särskild satsning på kultur inom vård och omsorg och ämnar återkomma till detta område med detaljerade förslag. Idag beror det i hög grad på vilket landsting du tillhör om du i vård och omsorg får tillgång till kultur. Här finns större regionala skillnader än inom kultursektorn i övrigt. Vi ser också att en sådan framtida statlig insats kan medverka till att stärka arbetsmarknaden för kulturutövare och öka samhällets nyttjandegrad av professionella skådespelare, dansare, musiker m.fl. yrkeskategorier.


Kultur i vårdutbildningar

För att främja kultur inom vård och omsorg skulle det vara önskvärt att kultur-undervisning införs i våra vårdutbildningar. Detta finns redan i Finland, och i Norge finns projekt i den riktningen. För dem som kommer att arbeta inom vården ser vi obligatoriska inslag av kulturutbildningar som värdefullt för att påverka faktorer som kreativitet, motivation och självkänsla, såväl för dem själva som för vårdtagarna.


Nationella uppdrag

Miljöpartiet anser att möjligheten att erhålla s.k. nationella uppdrag för att driva kulturprojekt är uppmuntrande och stimulerande. Dock anser Miljöpartiet att den tidsperiod som uppdragen avser, det vill säga tre år, är för kort tilltagen. Ofta tar det längre tid än så att bygga nätverk och sprida sin kunskap. Miljöpartiet vill därför att tiden för de nationella uppdragen utökas till fem år, vilket passar bra nu när regeringen tagit initiativ till att de nationella uppdragen ska utvärderas.


Kultursponsring

Miljöpartiet vill se ett starkt offentligt stödet till kulturen. Vi är dock inte negativa till att kulturstödet kompletteras med privat sponsring. Miljöpartiet menar däremot att kulturlivet aldrig får göras beroende av sponsring, utan att sponsringen ska fungera som ett värdefullt komplement till ordinarie finansiering av kulturverksamhet. Sponsring kan också medföra att t.ex. museerna når nya besöksgrupper.

Det behövs dock tydligare regler för kultursponsring. Frågan har dryftats i ett flertal år.

Sponsring är inte någon skatterättslig term och finns inte definierad i skattelag-stiftningen. För att en marknadsföringskostnad ska vara avdragsgill krävs idag någon form av direkt motprestation, t.ex. i form av representation, konferensrum eller biljetter. Indirekta motprestationer som rätten att utnyttja namn eller image är bara avdragsgilla om det finns en koppling mellan sponsorns verksamhet och den som blir sponsrad. Eftersom kultursponsring i stor utsträckning är av denna imageskapande karaktär innebär detta att kulturen inte kommer att få del av näringslivets marknads-föringspengar i samma utsträckning som till exempel idrotten. Reklamskyltar och liknande är något som fungerar på idrottsarenor – men knappast i konsertsalar, teatrar, museer och andra liknande institutioner.

Vid en jämförelse mellan de svenska bestämmelserna för kultursponsring och vad som gäller i exempelvis Danmark, Storbritannien, Tyskland och Frankrike finner vi att dessa länder saknar det krav på koppling mellan sponsorns och sponsormottagarens verksamhet som i Sverige medför att kultursponsring missgynnas i förhållande till annan typ av sponsring.

För att komma till rätta med detta problem bör regeringen återkomma med förslag till ny lagtext där begreppet sponsring definieras i inkomstskattelagen. Förslagsvis bör detta ske genom att i 16 kap. IL tillförs en bestämmelse med följande innebörd: ”Sponsring är en avdragsgill kostnad, under förutsättning att sponsorn erhåller en motsvarande direkt eller indirekt motprestation. Kostnaden är dock endast avdragsgill om det inte är uppenbart att det råder ett missförhållande mellan sponsorbidraget och mot-prestationen.” Miljöpartiet vill att regeringen återkommer med förslag till regelverk för kultursponsring.

Stockholm den 4 oktober 2005


Maria Wetterstrand (mp)


Peter Eriksson (mp)


Mikael Johansson (mp)



Leif Björnlod (mp)


Åsa Domeij (mp)



Barbro Feltzing (mp)


Gustav Fridolin (mp)



Lotta Hedström (mp)


Helena Hillar Rosenqvist (mp)



Ulf Holm (mp)


Mona Jönsson (mp)



Jan Lindholm (mp)


Claes Roxbergh (mp)



Yvonne Ruwaida (mp)


Ingegerd Saarinen (mp)



Karin Svensson Smith (-)


Mikaela Valtersson (mp)



Lars Ångström (mp)






Sveriges riksdag

100 12 Stockholm 

Telefon: 08-786 40 00 (växel) Frågor om riksdagen

Telefon: 020-349 000 

E-post: riksdagsinformation@riksdagen.se Om webbplatsen


  • Comments(0)//frihet.maskdesign.se/#post6

UNESCOs rekommendationer

Kulturpolitik på riksdagsnivåPosted by Eva Lindgren 2007-01-26 19:00:37

Unesco texten är hämtat ur HANDBOK FÖR BILD OCH FORMKONSTNÄRER UTGIVEN AV KRO och KIF. 


Rekommendation om konstnärernas ställning antogs av Unescos 21:a 

generalkonferens i Belgrad 1980. 


Beate Sydhoff som skrivit förordet till avsnittet om Unescos rekommendationer i KRO:s handbok skriver bl.a. att "konstnärernas ställning är hotad överallt idag, i ett högteknologiskt samhälle med stordrift och mediadominans måste man slå vakt om de skapande krafterna och se till att konstnärernas lagliga och ekonomiska rättigheter, deras utbildning och deras ekonomiska och sociala trygghet i arbete och anställning samt deras möjligheter att delta i utformningen av kulturpolitiken i det egna landet, säkerställs" 


Här följer ett utdrag ur rekommendationerna. 


Unescos 21:a generalförsamling: 

Definitioner

I denna rekommendation avses med 


A. konstnär: Varje enskild individ, som skapar eller 

ger skapande uttryck åt, eller återskapar konstverk, som betraktar sitt konstnärliga skapande som en oundgänglig del av sitt liv, som på detta sätt bidrar till konstens och kulturens utveckling och som betraktas som, eller begär att bli betraktad som konstnär, oberoende av anställningsförhållande och föreningstillhörighet. 


B. Ordet ställning: å ena sidan den aktning vilken tillkommer konstnärer (definierade som ovan) i samhället på grund av den betydelse, som tillerkänns den roll de  har att spela i detta och å andra sidan erkännande av de friheter och rättigheter - innefattande ideella, ekonomiska och sociala rättigheter, särskilt i fråga om inkomster och social trygghet - som konstnärer bör åtnjuta



Generalförsamlingen erkänner att konsten i sin fullständigaste och vidaste definition är och bör vara en integrerad del av livet och att det är lämpligt och nödvändigt för regeringar att medverka till att åstadkomma och vidmakthålla inte enbart ett klimat som uppmuntrar fria konstnärliga uttryck, utan också de materiella villkor som underlättar frigörelse av skapande begåvning... 


Generalförsamlingen anser att konstnären spelar en viktig roll i samhällslivet och att han/hon skall ges tillfälle att bidra till samhällets utveckling och att, som varje annan medborgare, fullgöra sina skyldigheter mot detta på så sätt att han/hon bevarar sin skapande fantasi och yttrandefrihet.. 


..anser att konstnärer spelar en viktig undervisande roll och att konstnärer genom sina verk kan påverka alla människors världsuppfattning, särskilt ungdomens.. 


..anser det önskvärt att konstnärer har möjlighet att kollektivt bevaka och om nödvändigt försvara sina allmänna intressen och att de därför skall ha rätt att erkännas som yrkesgrupp och att bilda fackföreningar eller yrkesorganisationer.. 


..medlemsstater som erkänner konstens grundläggande roll i livet och för individens och samhällets utveckling har följaktligen plikten att skydda, försvara och stödja konstnärer liksom deras skapande frihet.. 


..Med tanke på den roll konstnärligt arbete och skapande spelar för nationernas 

kulturella och allmänna utveckling bör medlemsstateterna tillförsäkra konstnärerna sådana villkor att de till fullo kan delta, antingen individuellt eller genom sina organisationer eller fackföreningar, i samhällslivet varhelst de utövar sin konst. Medlemsstater bör se till att knyta konstnärerna till utformningen av lokal och nationell kulturpolitik, vilket innebär en betoning av det viktiga bidrag de har att ge sitt eget samhälle såväl som världsutvecklingen som helhet.. 


..medlemsstater bör skydda och främja konstnärernas ställning genom att betrakta konstnärligt arbete, däri innefattande både nytt och traditionellt skapande, som samhällsnyttigt. Medlemsstater bör låta konstnärerna åtnjuta den uppskattning som är nödvändig för att deras arbete skall utvecklas och den ekonomiska trygghet som tillkommer konstnärer såsom kulturarbetare.. 


..medlemsstater - som erkänner att konst speglar, bevarar och berikar den kulturella identiteten och det andliga arvet i skilda samhällen, att konst utgör en universell form för uttryck och kommunikation och att konst likt en gemensam nämnare för etniska, kulturella och religiösa olikheter inger alla känsla av samhörighet i det mänskliga samhället - bör följaktligen och för här nämnda syften garantera att befolkningen som helhet har tillgång till konst.. 


..medlemsstater, som erkänner konstens grundläggande roll i livet och för individens och samhällets utveckling, har följdaktligen plikten att skydda, försvara och stödja konstnärer liksom deras skapande frihet. I detta syfte bör således medlemsstaterna vidta alla nödvändiga åtgärder för att stimulera konstnärligt skapande och utveckling av konstnärlig förmåga, särskilt genom insatser som garanterar större frihet för konstnärer, utan vilken de inte kan fullfölja sin uppgift,  och som förbättrar deras ställning genom att erkänna deras rätt till avkastningen av sitt arbete. Medlemsstaterna bör på alla lämpliga sätt försäkra sig om ökat deltagande av konstnärer i beslut som rör livskvalitet. 

Medlemsstaterna bör med alla till buds stående medel påvisa och styrka att 

konstnärligt arbete har en viktig roll att spela i nationernas globala utvecklingssträvanden att bygga rättvisare och mänskligare samhällen och att leva tillsammans i en anda av fred och andlig tillväxt.. 



 





  • Comments(0)//frihet.maskdesign.se/#post4

Motion från vänsterpartiet 2005-2006

Kulturpolitik på riksdagsnivåPosted by Eva Lindgren 2007-01-26 14:59:58

Motion 2005/06:Kr409

RELATERAD INFORMATION

Behandling av 2005/06:Kr409 

MOT200506Kr409 (105 kbyte) 

Konstnärernas villkor av Rossana Dinamarca m.fl. (v)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 1

2 Förslag till riksdagsbeslut 2

3 Bakgrund 4

4 Inledning 4

5 Konstnärsstöd 5

6 Projektbidrag och investeringsstöd 5

7 Individuell visningsersättning (IV) 6

8 Utställningsersättning 6

8.1 Nuvarande ersättningsnivåer 7

9 Egenföretagare utan vinst 8

10 Skydd vid arbetslöshet 9

11 Kollektivverkstäder 9

12 Integrera konstnärer med funktionshinder 10

13 Kvinnor i statistiken 10

14 Övrig statistik 11

2 Förslag till riksdagsbeslut

1.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvärdera systemet med långtidsstipendier och inkomstgarantier och i det sammanhanget väga in möjligheten att införa ett generellt konstnärsstöd.

2.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över hur konstnärernas kontinuerliga arbete kan stödjas.1

3.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda möjligheten för införande av investerings- och materialbidrag.

4.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att även upphovsmän till offentliga konstnärliga verk bör ha förhandlingsrätt när det gäller den individuella visningsersättningens storlek.

5.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör se över den individuella visningsersättningen.

6.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör utreda möjligheten att fler konstnärer får del av utställningsersättningen på en rimlig nivå.

7.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör aktualisera frågan om en förenklad företagsform för konstnärer.2

8.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda hur ett system kan se ut som ökar den sociala tryggheten för alla konstnärer – såväl de med A-skatt som F-skatt – och som tillåter konstnärerna själva välja om de vill bli egna företagare.2

9.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppdra åt lämpligt organ att se över hur handläggare av skatte- och försäkringssystemen kan utbildas i en tolkning av regelverken som är anpassad till konstnärernas situation.2

10.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen ser över frågan om hur kulturarbetarnas behov av ett tryggt och förutsägbart skydd vid arbetslöshet kan utformas.1

11.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppdra åt Kulturrådet att utreda möjligheterna att finansiera administrationen av kollektivverkstäderna, eventuellt i samverkan med respektive kommun eller landsting.

12.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att snarast återkomma med förslag till handlingsplan för att integrera funktionshindrade konstnärer i den offentligt stödda kulturen.

13.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör uppdra åt Kulturrådet att ta fram statistik på hur medlen fördelas på manliga respektive kvinnliga kulturarbetare.

14.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör uppdra åt Kulturrådet att ta fram statistik över det offentligas satsningar på konst m.m.

1Yrkandena 2 och 10 hänvisade till AU.

2Yrkandena 7–9 hänvisade till SkU.

3 Bakgrund

Det finns yrken där arbetsprestationen är svår att mäta. Konstnärsyrket är ett sådant. I Arbete åt konstnärer (SOU 1997:183) noteras att bild- och formkonstnärerna har de lägsta inkomsterna i jämförelse med andra kulturarbetare. I Konstnärerna och trygghetssystemen (SOU 2003:21) talas det till och med om att det är ”karakteristiskt” för kulturarbetsmarknaden och konstnärernas arbetsmarknad med korta anställningar/uppdrag och återkommande perioder av arbetslöshet/inkomstlöshet. Utredaren pekar också på att konstnärerna på kulturarbetsmarknaden utmärker sig genom sin höga utbildningsnivå, låga löner, stor arbetslöshet eller perioder av inkomstlöshet och att de ofta måste försörja sig utanför sitt yrkesområde.

Konstnärernas inkomst- och arbetsförhållanden är oacceptabla. Detta är konstateranden som man blivit van vid, dock har inga genomgripande omläggningar av det statliga konstnärsstödet skett.

Konsten har en avgörande betydelse för ett samhälles utveckling. Frågan är hur vi skall ta till vara all den kunskap vi har och försvara värdet av det konstnärliga arbete som landets alla konstnärer producerar. Vi måste få bort föreställningen att konstnärer jobbar på fantasi och inspiration, sedan löser sig resten. Vid sidan av själva den konstnärliga verksamheten spenderar konstnären mycket tid och hårt arbete framför datorn, i ateljén, med dokumentation och liknande. Många och stora utgifter går också åt vid exempelvis stipendieansökningar och ansökningar om utställningar för diabilder/fotografier, papper, mappar, porto, frakt, emballage osv.

4 Inledning

I den här motionen utvecklar vi hur Vänsterpartiet ser på konstnärspolitiken och vilken utveckling vi vill se framöver. Enligt vår mening är det i först hand samhället som bär ansvaret för att öka efterfrågan på konstnärliga arbeten. Staten, och kommunerna, skall vara föredömen för andra arrangörer och uppdragsgivare när det gäller arbetsrättsliga regler, vilket bl.a. innebär att man betalar rimliga ersättningar för konstnärliga arbeten. Ett lågt ställt krav i detta sammanhang är också att enprocentsregeln följs.

Vi vill också påpeka att det främsta ansvaret för att ersätta konstnärerna för deras arbete, t.ex. i samband med en utställning, vilar på arrangörerna. Statliga bidrag får aldrig bli den enda förutsättningen för att konstnärer skall få betalt. Det handlar helt enkelt om att värdera konstnärliga tjänster högre och att ge rimligt betalt för utfört arbete.

5 Konstnärsstöd

Vi är i Vänsterpartiet tveksamma till hur systemet med långtidsstipendier och s.k. inkomstgarantier är utformat och anser att det bör utvärderas hur de arbetsbidrag som årligen utdelas från Sveriges Bildkonstnärsfond fungerar. Nackdelarna med långtidsstipendiet är att man låser fast medel under en tioårsperiod. Det är ett system där staten inte ställer något krav på redovisning eller annan motprestation. Det här systemet främjar inte mångfalden, utan samhället premierar ett fåtal konstnärer på bekostnad av en bredare satsning.

Generellt konstnärsstöd innebär att en form av grundersättning utgår till konstnärer med låga inkomster upp till ett bestämt inkomsttak. Ersättningen bör utgå enligt fastställda objektiva kriterier och vara pensionsgrundande.

I oktober 1996 fick en särskild utredare (dir. 1996:80) i uppdrag att utreda förutsättningarna för ett sådant stöd och om det rent tekniskt skulle kunna genomföras. Utredningen kom fram till att det är både praktiskt och tekniskt möjligt att genomföra ett generellt ersättningssystem efter antagna objektiva kriterier. Utredningen ansåg sig dock inte kunna rekommendera ett sådant stöd, mest på grund av den snäva budgetram som förslaget skulle baseras på. I Svenska Konstnärsförbundets yttrande över utredningen framlades ett förslag till generellt stöd, s.k. garantiintäkt, ett system som tillämpas i Norge. Stödet bygger inte på subjektiva – eller kvalitetsmässiga – bedömningar. En ytterligare aspekt på vikten av ett generellt stöd är bildkonstnärernas svaga ekonomiska ställning. Bildkonstnärerna är de som har de lägsta bruttoinkomsterna, knappt 100 000 kr i genomsnitt, vilket motsvarar knappt 60 % av genomsnittet för befolkningen i övrigt.

Vänsterpartiet anser att regeringen bör ges i uppdrag att utvärdera systemet med långtidsstipendier och inkomstgarantier och i det sammanhanget väga in möjligheten att inrätta ett system innefattande generellt konstnärsstöd. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

6 Projektbidrag och investeringsstöd

I dag utdelas projektbidrag två gånger om året. Ansökningarna från konstnärerna är många och trycket på anslaget stort. Projektbidragen skall redovisas på ett sätt som visar att arbetet utförts i enlighet med den kostnadskalkyl som tidigare redovisats. Enligt nuvarande bestämmelser skall konstnärerna också stå för de sociala kostnaderna, som bakas in i projektbidraget. Vi anser det dock problematiskt att utvidga projektbidragen i deras nuvarande form i alltför stor utsträckning. Konstnärer arbetar inte enbart med projekt utan utför ett kontinuerligt arbete. Vi vill därför att regeringen ser över hur konstnärernas kontinuerliga arbete kan stödjas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vänsterpartiet föreslår att regeringen utreder möjligheten att inrätta ett investerings- och materialbidrag som efter ansökan kan utgå för att bekosta kostnadskrävande inköp. Detta skulle vara ett stöd som ger utrymme för utvecklingsmöjligheter som främjar konstnärlig mångfald. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

7 Individuell visningsersättning (IV)

IV är ett statligt budgetanslag som ger ersättning till bildkonstnärer vilkas konstverk visas offentligt. Ersättningen är det konstnärsstöd som har störst bredd och som når flest konstnärer. Det infördes efter ett riksdagsbeslut 1997 och fördelas årligen av BUS (Bildkonst Upphovsrätt i Sverige).

*IV är en ersättning för nedlagt arbete.

*IV har objektiva krav som måste uppfyllas för att ge rätt till ersättning.

*IV ger en regelbunden inkomstförstärkning. Den underlättar därmed konstnärens planering och frigör tid för konstnärlig verksamhet.

*Ökande IV-anslag gynnar enligt statistik från BUS främst kvinnor och yngre konstnärer.

Syftet med IV är alltså främst att ge bildkonstnärerna ekonomisk och arbetsmässig trygghet. Det är en kompensation för att konstnärer, enligt en inskränkning i upphovsrättslagen, inte har rätt att ta betalt när överlåtna konstverk visas offentligt.

Man kan jämföra IV med den ersättning tonsättare får när deras musik spelas offentligt eller den som författare får när deras böcker lånas ut på biblioteken. Men i motsats till vad som gäller för författarna som via Författarförbundet har rätt att förhandla om storleken på ersättningen per bibliotekslån, har bildkonstnärer, konsthantverkare, illustratörer och fotografer ingen sådan förhandlingsrätt.

Vi i Vänsterpartiet anser att även upphovsmän till offentliga konstnärliga verk rimligen bör ha förhandlingsrätt när det gäller den individuella visningsersättningens storlek. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser också att riksdagen bör uppdra åt regeringen att se över den individuella visningsersättningen i syfte att på sikt utvidga den så att den når en nivå som motsvarar biblioteksersättningen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

8 Utställningsersättning

En stödform som bör utvecklas är den konstbildande utställningsersättningen. Kulturrådet fördelar bidrag för utställningsersättning till organisationer inom bild- och formområdet med stöd av förordningen (1984:326) om statsbidrag till kulturella ändamål. En utgångspunkt vid Kulturrådets fördelning av bidrag för utställningsersättning är att de bidragsmottagande organisationerna/insti-tutionerna även får verksamhetsbidrag från Kulturrådet samt att de bedriver kontinuerlig utställningsverksamhet.

Syftet med utställningsersättningen är dels att öka arrangörernas möjligheter att betala ersättning till utställare inom bild- och formområdet för hyra av verk, dels att stimulera och bredda utställningsverksamheten i landet.

Utställningsersättningen tillkom budgetåret 1991/92 i formen av förstärkta verksamhetsbidrag om totalt 2 miljoner kronor till konstföreningsrörelsen – till Folkrörelsernas Konstfrämjande och Sveriges konstföreningars riksförbund – för att den skulle få viss ekonomisk möjlighet att ersätta konstnärer som ställer ut i förenings regi. Fram till år 1996 uppgick medlen för utställningsersättning till 2 miljoner kronor per år.

Genom kulturpropositionen 1996/97:3 ökade medlen för utställningsersättning till totalt 5,4 miljoner kronor. I samma proposition anger regeringen att ”det bör dock ankomma på Statens kulturråd att bedöma i vilken mån ökat bidrag för sådant ändamål skall tilldelas även andra konstfrämjande organisationer med utställningsverksamhet”.

Bidraget för utställningsersättning finansieras inom ramen för Kulturrådets anslag Bidrag till organisationer inom bild- och formområdet (28:18 ap.1). I och med anslagsökningar 1997 och 1999 har Kulturrådet successivt ökat medlen för utställningsersättning. Sedan år 2000 uppgår bidraget för utställningsersättning till totalt 8 miljoner kronor.

För 2005 får följande organisationer sammanlagt 8 miljoner kronor i bidrag för utställningsersättning till i Sverige yrkesverksamma bild- och formkonstnärer: Sveriges Konstföreningar, Folkrörelsernas Konstfrämjande, 12 konstnärsdrivna gallerier, 15 konsthantverkskooperativ, Folkets Hus och Parker för vandringsutställningar. Vidare är det vissa utställare; Röda Sten, Form/Design Center, Stiftelsen Wanås Utställningar och Virserums Konsthall samt 18 regionala museer i landet.

8.1 Nuvarande ersättningsnivåer

Sedan 2001 utgår ersättning för separatutställningar med 4 500 kr och för samlingsutställningar med två till tre deltagare 6 500 kr (båda beloppen exklusive moms). Kulturrådet har under våren 2005 fört diskussioner med bl.a. KRO/KIF om en revidering av Kulturrådets villkor för utställningsersättning samt behovet av en höjning av nuvarande ersättningsbelopp. Till Kulturrådet har från olika håll framförts synpunkter att stödet måste utvecklas samt att ersättningsbeloppen ligger för lågt i förhållande till motsvarande stöd vid utställningar av statliga institutioner.

Nya ersättningsnivåer fr. o. m. år 2006 innebär att man höjer ersättningsbeloppen till 5 200 kr för separatutställningar och till 8 000 kr för samlingsutställningar. Detta är en adekvat nivå, men den innebär enligt olika beräkningar att 75–130 färre konstnärer kommer att få del av ersättningen. 

Utställningsersättningen är i många fall en förutsättning för att en utställning över huvud taget skall komma till stånd. I slutet av året är pengarna slut och ett antal sökande blir utan. I de fall utställningen ändå blir av får konstnären ofta inte betalt. 

Regeringen bör utreda möjligheten att fler konstnärer får del av utställningsersättning på en rimlig nivå. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

9 Egenföretagare utan vinst

Ett skäl till att de ekonomiska villkoren är så dåliga är att konstnären betraktas som egenföretagare. Möjligheterna för konstnären att verka som arbetstagare är mycket begränsade. Det är orimligt att samhället medverkar till att tvinga in konstnärer i en egenföretagarroll, med allt vad detta innebär, när hon eller han inte själv kunnat välja den form som det konstnärliga yrkesarbetet skall grunda sig på.

Kravet på vinstsyfte i verksamheten uppfylls sällan, i de flesta fall ger verksamheten ett underskott. Inkomsterna är oftast ojämna. Ena året kan inkomsterna vara hyfsade för att nästa vara väldigt blygsamma. Det är därmed svårt att överblicka vad man kan komma att få i årsinkomst. Många konstnärer har stora omkostnader och därmed avdrag i deklarationen. Därefter beräknas sjukpenning, a-kassa m.m. på det beskattningsbara nettot. Det betyder att få egenföretagande konstnärer har råd att vara sjuka. Arbetslös kan man bara vara en gång utan att behöva lägga ned sitt företag – en generell regel som alla a-kassor måste följa. Varför struntar man då inte i att ha eget företag? Jo, som konstnär med egen firma betraktas man som mer seriös än den som inte har firma och det är lättare att få igenom avdrag i deklarationen. Vi vill i Vänsterpartiet att regeringen aktualiserar frågan om en förenklad företagsform för konstnärer. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi vill också att regeringen låter utreda hur ett system kan se ut som ökar den sociala tryggheten för alla konstnärer – såväl de med A-skatt som F-skatt – och som tillåter konstnärerna själva välja om de vill bli egna företagare. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi anser också att handläggare av skatte- och socialförsäkringssystemen måste bli bättre på att tolka sina egna regelverk i situationer där konstnärer är inblandade. Här bör frågan om inrättande av nationella resurscentrum med kunskap om konstnärernas situation och hur reglerna skall tolkas för konstnärer tas upp. Regeringen bör alltså uppdra åt lämpligt organ att se över hur handläggare av skatte- och försäkringssystemen kan utbildas i en tolkning av regelverken som är anpassad till konstnärernas situation. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

10 Skydd vid arbetslöshet

Enligt lagen om arbetslöshetskassor ska dessa vara bransch- eller områdesspecifika. Det finns inte någon a-kassa med sakkunskap om författare och bild- och formkonstnärers arbetsvillkor och arbetsmarknad. Dagens system och dess tillämpning är svåra att anpassa till den situation som många kulturarbetare befinner sig i. En konstnär/kulturarbetare växlar exempelvis ofta mellan projektanställningar och uppdrag/inkomst av försäljning. De kan också växla mellan sitt konstnärskap och olika ”brödjobb”.

Kulturarbetarna hamnar på så vis ofta i situationer där det uppstår oklarheter. Detta sker inte minst mot bakgrund av att samhällsansvaret för att människor skall kunna utöva professionellt kulturarbete i stor utsträckning läggs på arbetsmarknadspolitiken. Den situation som råder i dag är inte tillfredsställande. Det är inte rimligt att kulturarbetare inte skall omfattas av ett tryggt och förutsägbart skydd vid arbetslöshet. Självfallet måste även en kulturarbetare mötas av ett samhälleligt system som är anpassat till den situation hon eller han befinner sig i. Vänsterpartiet vill i det sammanhanget hänvisa till Teateralliansen som ett exempel på ett system som utarbetats för en viss kulturarbetargrupp, nämligen skådespelare, med otrygga anställningsförhållanden.

I Teateralliansen får skådespelarna i stället för att stämpla när de går utan jobb vidareutveckla sig i sitt yrke under tryggade anställningsförhållanden. Det har naturligt nog också haft positiva effekter vad gäller trycket på a-kassan.

Även utredaren (SOU 2003:21) förordar alliansmodellen och skriver i sina överväganden att den bör byggas ut och utvidgas till fler konstnärsgrupper än skådespelare i takt med att resurser skapas. Det är vår mening att modellen skulle förbättra konstnärernas sociala trygghet. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att se över frågan hur kulturarbetares behov av ett tryggt och förutsägbart skydd vid arbetslöshet kan utformas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

11 Kollektivverkstäder

Till konstnärernas förfogande finns tjugotvå statligt stödda kollektivverkstäder i landet. De är till stor nytta för alla de konstnärer som på det viset får tillgång till lokaler och utrustning som de inte skulle ha råd att skaffa sig på egen hand. Själva administrationen av lokalerna och utrustningen tar dock mycket tid av konstnärerna, tid som de skulle behöva till sin yrkesverksamhet. De har ju dessutom som andra småföretagare att sköta sin egen bokföring och marknadsföring och är därtill tvungna att lägga mycket tid på att söka anslag och stipendier av olika slag för att försöka få ihop till sin försörjning.

Vänsterpartiet menar att regeringen bör uppdra åt Kulturrådet att utreda möjligheterna att finansiera administrationen av kollektivverkstäderna, eventuellt i samverkan med respektive kommun eller landsting. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

12 Integrera konstnärer med funktionshinder

För en konstnär med funktionshinder är det svårt att komma in i det offentliga kulturlivet, många gånger svårt att ens bli betraktad som en ”riktig konstnär” – inte därför att den konstnärliga nivå hon eller han representerar skulle vara låg utan redan och enbart på grund av funktionshindret.

Därför menar vi att det behövs en handlingsplan för att integrera funktionshindrade konstnärer i den offentligt stödda kulturen. Enligt tidigare svar på detta motionsförslag skall man invänta uppföljning och utvärdering av handikappolitikens mål och resultat innan en analys görs av vilka krav som bör ställas på samhället när det gäller funktionshindrade konstnärers verksamhet. För den som befinner sig i den funktionshindrade konstnärens verklighet kan detta vara svårt att förstå. Mål är en sak och konkret handling en annan, målen ger inte konstnären mat på bordet och etappmålet för handikapplanen ligger fem år framåt i tiden.

Vänsterpartiet menar att regeringen snarast bör återkomma med förslag till handlingsplan för att integrera funktionshindrade konstnärer i den offentligt stödda kulturen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

13 Kvinnor i statistiken

När man läser den statliga kulturstatistiken är det totalt oklart hur de medel som tillfaller landets kulturarbetare fördelar sig på kön. I avsnittet Kulturarbetare i Statens kulturråds rapport Kulturstatistik 2002 finns redovisning av antalet medlemmar i de olika konstnärsorganisationerna, antalet anställda i företag med kulturell anknytning, antalet sysselsatta i yrken med kulturell anknytning, personal vid kulturinstitutioner, medieföretag osv. uppdelade efter konstnärlig, teknisk och administrativ personal. Där finns också antal bidrag och stipendier fördelade av Konstnärsnämnden till landets olika län och regioner, konstnärslöner (statliga inkomstgarantier), landstingens bidrag till kulturarbetare osv. Det saknas däremot uppgifter om vad som tillfallit män och vad som tillfallit kvinnor.

När vi tidigare uppmärksammat detta förhållande har kulturutskottet meddelat (bet. 2001/02:KrU15) att Kulturrådet ”fått som mål för sin statistikverksamhet att verka för en tydligt urskiljbar uppdelning på kvinnor och män där så är möjligt” och (bet. 2003/04:KrU8) att man förutsätter att Kulturrådet utvärderar och överväger om den befintliga statistiken ”behöver kompletteras och förfinas”. Dessutom säger kulturutskottet att om ”Kulturrådet bedömer att statistiken bör byggas ut och även omfatta delar av eller hela konstnärsområdet ankommer det på rådet att rapportera härom till regeringen”. Vi anser att om det framkommer att statistiken är bristfällig och Kulturrådet inte fått klara direktiv om att de har den här uppgiften ankommer det på riksdagen att påpeka detta för regeringen som bör ge Kulturrådet detta uppdrag. Allt annat skulle strida mot regeringens egen jämställdhetspolitik.

Mycket tyder på att kvinnliga konstnärer har svårare än manliga att etablera sig och få stipendier och projektbidrag av olika slag. Vidare kan det finnas anledning att misstänka att beslutsfattande poster inom kulturområdet oftare innehas av män än av kvinnor. Mot denna bakgrund är det svårt att förstå att intresset av att få fram könsindelad statistik tycks vara begränsat.

Könsindelad statistik är ett grundläggande verktyg för att synliggöra och komma till rätta med könsorättvisor. Därför bör regeringen uppdra åt Kulturrådet att ta fram statistik på hur medlen fördelas på manliga respektive kvinnliga kulturarbetare. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.


14 Övrig statistik

Förutom bristen på könsindelad statistik ser vi också att det brister i statistiken inom flera delar av konstområdet bland annat vad gäller marknadens omsättning, det offentligas satsningar på konst vid investeringar i bygg- och infrastrukturprojekt och hur enprocentsregeln efterlevs. Denna allmänna statistikbrist gör det svårt att lägga tyngd bakom analyserna av konstnärernas ofta utsatta ekonomiska situation. Statistik behövs för att man skall kunna göra korrekta bedömningar och för att vi som är beslutsfattare skall kunna se behoven på konstområdet. Regeringen bör därför uppdra åt Kulturrådet att ta fram sådan statistik. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 5 oktober 2005

Rossana Dinamarca (v) Siv Holma (v) Peter Pedersen (v)

Tasso Stafilidis (v) Rolf Olsson (v) Mats Einarsson (v) Alice Åström (v)

  • Comments(3)//frihet.maskdesign.se/#post1